Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39, den 23 juni 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REGNET.
FÖR H. 8 D. AF KARL ASPLUND.
UMMET var fylldt af en blågrå
nattdager, som gjorde de gula tapeterna
sjukligt grönaktiga och visade, hur
hjälplöst oordentligt böckerna och
papperna lågo kastade på
skrifbor-det och kläderna hängde öfver
korgstolen och soffan.
Erik Bodén låg halfvaken och
kände, hur det susade tungt i öronen och
tröttheten kröp genom lederna. Han såg, hur det blågrå
ljuset rann från rullgardinen och skuggan af
sängstolparna suddig och obestämd for öfver väggen.
En fågel pep svagt utanför; bullret af en kärra
rullade framåt gatan med ständigt högre ton, huset
darrade litet, och så aflägsnade sig ljudet men dröjde
kvar i det längsta med allt tunnare och
pinsammare tydlighet. Han blef allt mera vaken och
började lyssna.
Det susade jämt och stilla som blad i vinden —
det kanske blåser litet; det gör ingenting —; men
då och då smällde det till som en hård kyss, och
i stuprännan trummade det jämt och ihållande med
små döfva, sjungande ljud. Det regnade
otvifvelaktigt.
Han trefvade apatiskt efter klockan och fann den,
sedan han slagit omkull tändsticksstället och
vattenglaset. Hon var half nio.
— Det är hårdt, tänkte han. Det är orättvist.
Det är alldeles in åt h—e.. — Och han svor en
lång stund, hvilket lindrade humöret en liten smula.
Så låg han stilla, halfdomnad, och tänkte öfver
hvad han skulle göra.
— Nej, det är ingenting att göra åt saken. Det
är ingenting att göra. Det är hårdt. Orättvist...
Han hade suttit uppe till klockan tre och löst
problem för att i förväg hinna undan sitt föresatta
sön-dagspensum — hälften så stort som det dagliga.
Och så skulle han använda den vackra
majsöndagen till en utfärd till Flottsund; med en flicka
Och nu regnade det, fastän det varit alldeles klart
klockan tre med en hög rosig gryning och söta,
starka häggdofter i luften. En romantisk
vårgryning, fylld af lifslust och erotik; och han hade gått
och lagt sig, citerande en gammal tysk poet:
"Mir ist’s als hätt’ ich einen Lieb,
und wüsste doch nicht, wen..."
Nu började det klarna i hufvudet så pass, att han
kunde resonnera förståndigt med sig själf. Och
han kom till det resultatet, att eftersom dagen r.u
var ohjälpligt förlorad, skulle han resignera som en
stoiker och passa på och läsa in litet
differentialkalkyl. Han kunde kanske hinna en tjugo sidor i
Jochnick. Det måste ju i alla fall göras någon
gång.
Så steg han upp och klädde sig, tog fram sin
sämsta mössa, underlät att raka sig — på grund
af det dåliga vädret —; gick i det trista strilregnet
till sitt mätställe och köpte på vägen Dagbladet af
en liten skrikande pojke.
Klockan var fem och regnet strilade alltjämt som
om det aldrig tänkte sluta; himlen ljusnade ibland
och tjocknade till igen, och det var stora gråbruna
sjöar på gatorna.
Erik Bodén gick fram och tillbaka i sitt rum och
slog emot sängstolpen och skrifbordshörnet och
sparkade ihop gångmattorna. Det var omöjligt att
läsa Jochnick. De svarta figurerna med kurvor
irriterade honom. Han satte sig att plocka i sina
lådor. Där låg ett bref hemifrån, som han inte
svarat på. Det kunde vara lämpligt att göra undan
en sådan förlorad dag som denna. Han började:
"Kära far!
Tack för pengarna, som jag fick i förra veckan.
Jag mår bra ..."
Hvad i Herrans namn skulle han skrifva se’n?
Det hettade i huden af otålighet. Det var kvaft,
och han slog upp fönstret. Då rann den råa
regnluften in, och det jämmerliga plasket i gatan
irriterade honom.
Han tog sin kassabok och skulle komponera
utgifter för sista månaden; men det var 20 kronor,
som han absolut inte kunde fördela med någon
sannolikhet på tvätt, städning, läroböcker, bad och
halsdukar. Det var omöjligt — omöjligt att göra
någonting. — Det är en myt att det går bra att
arbeta i fult väder.
Hvad Erik Bodén än tog sig för, kunde han ändå
bara tänka på en sak. — På fackskoleflickan, som
skulle cyklat med honom till Flottsund. Han hade
egentligen aldrig förr tänkt så mycket på henne; —
men det var som om hon fått ett ökadt värde för
honom genom denna välsignade otur. Han såg henne
framföt sig: hon hade en smidig liten kropp,
dansade twostep med sydländsk glöd, och hennes höga
klädningar framhäfde förträffligt de vackra linjerna
kring midjan. Så hade hon kolsvart hår och brun,
frisk hy och hette Marianne.
— Marianne ... Marianne ... Marianne ... Det
lät hemtrefligt och graciöst. — Om man vore gift
med en sådan kvinna, vore det bestämdt lättare att
uthärda en regndags tvångsinternering.
Han kände henne också alltför litet för att gå upp
och göra visit i hennes trefliga och kultiverade hem.
Nu kände han sig som en paria och
underklassare, och med ens upptäckte han, hvilket uselt och
obehagligt rum han bodde i. Där var en stor spricka
i den gula tapeten, där det stack fram ett otäckt
brungrått lager af äldre tapeter och väggrappningen
rasade fram. Och medan han gick och såg på detta,
ref han för andra gången på dagen en svidande
skåra i handen af den trasiga järnsängen.
Handdukarna voro smutsiga och hade ingen
paradhandduk. Qolfvet var inte skurat på länge. Skorna,
som stodo under sängen, voro dammiga och spruckna.
Domkyrkoklockan slog en kvart öfver fem — ett
kort, slött sjungande slag, som om den inte orkat
fortsätta med ett till. Hvad tiden kröp sakta!
.... Egentligen var Marianne den raraste flicka,
han någonsin träffat. Han kom ihåg, hur lustig och
treflig hon sett ut i går, när han mött henne i
eftermiddagssolen på Sysslomangatan.
Hennes charme hade under våren börjat växa fram
för honom i jämn takt med lönnblommorna och
bladen på björkarna.
Om han åtminstone hade en kamrat att tala med
— och beskrifva, hur söt hon var. Men de voro
alla hemresta eller lågo och excercerade.
Nervös, ursinnig och grötig i hufvudet af den
tunga regnluften måste han hitta på en praktisk och
lugnande sysselsättning. Han rakade sig. Hvarför
han gjorde" just detta, fick han inte klart för sig
förrän efteråt, då han tog regnkragen och mössan
och galoscherna och gick ut.
Regnblåsten hven utefter de hvita, oljefärgsgråa
studentbarackerna.
Midt ibland träbarackerna låg ett litet stenhus
med en gammal fin trädgård, där vattnet pärlade på
krusbärsbuskarnas nyutslagna honungsdoftande
blommor och sciila och pärlhyacinter rände upp ur
rabatternas våta mylla.
Han gick rätt in i villan och ringde på klockan
bredvid mässingsplåten, som bar ett gammalt
pa-triciskt namn.
- 620 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
