Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 45, den 4 augusti 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8 DAG
låg katten, Baudelaires husgud, däst och mystisk.
Han var stenblind och lefde i sin egen värld. Han
liknade en sfinx och han dyrkades som en sfinx.
öfver tidningsbladet stack Illers hårfäste upp och
den yfviga manen som stjälptes åt alla håll. Plötsligt
släppte han papperet i knät. Snuggan hade
slocknat; han fick eld på den igen och rökte som en
skorsten i fem minuter, glömsk af allt omkring sig,
hvit i ögonen som sågo inåt, paralyserad af ett
minne och ett namn. Han märkte inte att en man
kom och satte sig vid hans bord.
— Qod kväll, Sam, lät det beskedligt ur röken.
Iller vaknade upp och nickade kort åt
Halfvarsson, skulptören, en liten fyrkantig och godmodig
figur, massiv som ett block, med dogghufvud och
doggkäkar.
— Hvad är det om? försökte den nykomne. Du
ser så borta ut.
— Ja, sade Iller, jag är borta, d. v. s. hemma.
Det står något i tidningen. Det är en som är död.
Min välgörare..
— Har du haft?... Det har du aldrig sagt.
— Nej. Men du kan få historien nu i stället,
medan vi vänta på Bibi. Hon har lofvat komma i
kväll. Det tog slut med amerikanarn, du vet, och
nu vänder Musette tillbaka efter karnevalen. Och
gamle Illér öppnar sin faderliga famn, voilà...
— Men det var historien.
— Kommer, gosse.
Sam Iller strök ölet ur skägget och började:
— Jag såg en notis i bladet här. En aktuarie
Löfving i Pensionskassan står död, 81 år, sörjd och
saknad etc. Han dog i Strängnäs på själfvå
midsommardagen. Jag kände gubben; det var han som
blef min välgörare eller räddare, hvad jag skall
kalla det. Han hade ingen aning om det. Det finns
en omedveten välgörenhet här i världen.
Du skulle ha sett honom, gubben. Han var det
tunnaste, det trofastaste, det ödmjukaste, det
oklanderligaste man kunde tänka sig. Staten var för
honom inte bara ett begrepp utan en personlig gud
som han dyrkade med sitt lif, med hvart ord, hvar
tanke. Ämbetsrummet var kyrkan där man sänkte
rösten, och göromålen fingo karaktären af
sakramentala handlingar. Han tog med sig denna helgd
ut i lifvet. Han värnade om sin person som en i
all sin ringhet dock värdefull kugge i ett stort
maskineri. Han var stolt på samma gång som han
var ödmjuk. Han var pedant, men värst mot sig
själf. Det fanns inte en fläck hvarken på hans röck
eller hans själ — hur slitna båda voro.
Jag förstod först långt senare hans människovärde.
På den tiden våra vägar flöto ihop, det var ett år
eller så, ingaf han mig närmast motvilja. Det var
naturligt för öfrigt. Jag gick som extra i
Pensionskassan, stoppades dit strax efter studentexamen och
måste ligga i för att gratifikationerna — det enda
jag hade att lefva på — skulle bli så stora som
möjligt. Löfving fick hand om mig. Han lärde mig
hur pennorna skulle formeras och hur linjalen skulle
läggas efter tjänstedagens slut, och så fort jag såg
upp ett slag från summeringen, kände jag hans gråa,
sorgsna, mildt förvånade blick på mig. Själf
pau-serade han aldrig. Han vakade som det tysta nitet
öfver hvar minut. Staten fick inte bli lidande.
Å gud, hur jag minns alltsammans! jag kan ännu
få det gamla rummets lukt i näsan när jag vill.
Jag ser de långa skumma korridorerna med dörr
vid dörr, som fängelseceller. Jag hör klockans knäpp,
pappersrasslet, tjänstemännens prat, ett skratt som
dör förskräckt, ett vattenglas som klingar, en hosta
som hackar, bullret från gatan. Ibland om kvällarna
när jag satt därnppe, gråtfärdig af raseri öfver dessa
siffror som aldrig togo slut, som tycktes
symbolisera evigheten själf, kunde det hända att Löfving
också kom upp. Han gick genom rummet, nickade,
men sade ingenting. Och jag kunde höra hans steg
ute i korridoren när han aflägsnade sig, hur han
släpade ena benet och hur han pratade för sig själf.
Det var nästan hemskt. För min ungdomliga
inbillning blef han till ett husspöke, en ande som inte
fick frid innan han öfvertygat sig om att allt stod
rätt till och att alla papper funnos på sina platser.
Dagarne gingo, vinterdagarne voro något så när.
Det var alltid lättare att sitta inbommad af snön
och rusket än af ljusa himlar med blått och hvitt.
När det blef vår fick den gamla lokalen en
källarlukt, som gjorde att man frös värre än på vintern.
Jag såg hur gul gamle Löfving blifvit, men jag
tyckte inte det var synd om honom. Jag hatade
honom i tysthet med ett långsamt, envist barnsligt
hat. Det satt som en molande värk i bröstet på
mig. Och jag grät öfver mig själf. Lifvet hade
glömt bort mig. Det gick därute på gatan i solen,
och nu när innanfönstren voro uttagna hördes det
dubbelt tydligt. Men jag var lefvande begrafven,
och en stor gul spindel spann sitt nät omkring mig...
En morgon vände jag på halfva vägen till
ämbets-lokalen. Det var något som sade stopp i mig. Jag
förmådde inte mera. Yr i hufvudet, halft
medvetslös dref jag ut på Djurgården och kastade mig i en
backe. Jag orkade inte tänka på någonting. Svarta
fläckar dansade för ögonen. De liknade siffror, och
plötsligt förvandlades siffrorna till smådjäflar. Jag
blef rädd och sprang hem. Följande morgon satt
jag åter på min stol i kassan, blek, ursinnig,
sneglande åt Löfving med fientliga blickar. Han
hade inte sagt något, när jag förklarade att jag varit
sjuk under gårdagen. Men jag såg på honom att
han betraktade sjukdom som något
reglementsvid-rigt, åtminstone vid mina år.
Det blef en svår sommar, och jag var nu verkligt
angripen. Jag kunde inte äta och på kvällarna när
jag skulle somna, började hjärnan summera och
multiplicera. Jag fick arsenik och höll mig uppe.
På höstsidan skulle Löfving bli pensionsmässig; han
hade hyrt rum i Strängnäs och talade om att meta
aborrar och gräfva i jorden. Han skulle alltså gå,
och jag skulle bli kvar. Vid den tanken föreföll det
mig som det vore han och inte jag som hade lifvet
ramför sig.
Ändtligen kom dagen; det var den första oktober.
Jag skall inte glömma den. Löfving gick ur rum i
rum och tog farväl. Han hade hvit halsduk, bonjour
och nya skor som klämde. Hans ansikte var
askgrått, ögonen rödkantade, händerna hjälplösa utan
några papper i. Och han svalde och svalde som
om han hade svårt att få ner någonting. Till sist
tryckte han också min hand och sade, adjö och
tack så mycket; det tog sig så besynnerligt tafatt
ut, jag kunde inte låta bli att le inom mig. Så föll
dörren igen om honom. Han var borta. Jag gick
till fönstret och såg den lilla tunna gestalten kuta
i väg. På en dag hade han blifvit tio år äldre, och nu
först släppte min motvilja mot mannen. Han lefver inte
länge, tänkte jag; men han var ju segare än jag trodde.
Borta var han emellertid. En annan man satt på
hans plats. Det rumsterades om i hans hyllor,
ändrades, flyttades. Han var utstruken. Ingenting
fanns kvar efter honom. Det var det namnlösa
nitet hvars verk blef spårlöst, som skrifvit i rinnande
vatten. Tusendes öde liknade hans. Jag frös vid
tanken. Det är sexton år sen dess, och om jag
inte fryser mera, så beror det inte på att jag
undantar mitt eget öde från de tusendes. Det beror på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
