Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 6 oktober 1912 - En feriehistoria. Af K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8 DAG
— och när adjunkten steg af vid den lilla stationen,
mötte honom en så ödslig, doftande och dammfri
idyll, att han gaf infödingarna rätt, när de hälft på
skämt kallade sin ort för Himmeln i stället för Immeln.
Ett litet sågverk arbetade här som i djupaste
Norrland. Men det ständiga, tvåtoniga bullret
endast framhöll tystnaden. Hallin frågade efter
hotellet, men svarades, att sådant fanns här inte.
Skönt, tänkte enstöringen och andades ut. Ett
hotell stod visserligen upptaget i
Kommunikationerna, men så mycket bättre: det hade kanske
nedlagts af brist på frekvens. Här skulle man kunna
lefva, om — det klack till i adjunkten — om man
kunde få någonting att äta!
En båtbrygga sköt ut i den skogkransade
insjöviken. I en bod fick han hyra en eka för —
tjugofem öre om dagen. Här förväffvade han äfven
några bundtar kex, en bit ost och annan torrskaffning
och skyndade att med ett tyst och räddhågadt jubel
få ekan flott och årorna klara.
Men först då han manövrerat förbi bryggor,
brädskjul och flott-timmer och såg stationshuset glida
bakom en liten granholme, vågade flyktingen tro
på sin triumf. Han hade, falla händelser för i dag,
funnit en absolut hägnad vrå åt 3in sommarhvila.
Årorna sträckte ut. De jämna, kraftiga tagen
tolkade den trygghet, roddaren nu kände. Han var
ingen- van roddare och sänkte väl då och då "en
kattunge". Men öfning gör mästaren, och han
satte en ära i att med sig själf till publik ro i kapp
med sig själf.
Den långsmala viken, sammanträngd mellan branta
löfstränder, vidgade sig. Det kom en kastvind från
den östra udden och reste ett helt litet haf af små
vågor, som smällde och sprutade om den platta
stäfven.
Det var friskt och skönt, detta. Solen brann på
hvartenda fjäll af den breda vattenbrynjan. Uppe i
branterna spejade röda torp, och från närmaste
stranden hördes det svaga pinglet af en bjäliko.
Holme efter holme klarades, udde efter udde.
Och under rodden hade adjunkten god tid med
betraktelser. Denna gamla bygd hade bättre än de
flesta bevarat urtidsminnen till vårt sekel. Vid öfre
änden af sjön hade hittats kanoter från tidiga
stenåldern, antagligen fanns också här liksom i
grann-sjöarna lämningar af pålbyggen, här fanns ju
offerstenar från bronsåldern, hit förlade ju Rudbeck sitt
älskade Atlantis...
Adjunktens historiefantasi lefde upp: sannerligen,
bygden gjorde skäl för namnet. I sådan tystnad,
störd eller framhållen blott af bjällpinglet, i sådan
ödslighet, lugnande för nerverna, i sådan
naturskönhet med skog och vatten och vatten och skog,
hvart blicken spanade, skulle Klas Hallin vilja
tillbringa sin sommar—ja (han tänkte så med en suck),
hela sitt lif!
Efter ett par timmars stärkande rodd lade han i
land på en obebodd holme, hvars branta stelhet
lockat honom. Här stego grantopparna som
master i en hamn, här lágo blocken som vågbrytaren
framför ett urtidens fiskläge.
Hallin krånglade sig med åtskilligt besvär in
mellan blocken, båten måsie han lämna bunden vid en
ruska ute i vågbandet, och själf kom han hoppande
från sten till sten blott mödosamt i land.
Han dröp af svett öfver hela kroppen,
sportskjortan klibbade vid, det han mest längtade efter, var
ett bad, konsten var endast att hitta ett lämpligt
badställe. Efter någon tvekan lämnade adjunkten
sin båt i sticket och gaf sig pà ströftåg längs
stranden. Den bestod nästan öfverallt at granit- och
skifferflisor, och öfverallt kransades den af hopade
rullstensblock. Af allt att döma stupade djupet
sedan brant ner, hur djupt, var ej godt att veta, i
Ifösjön var det ju på sina ställen åttio famnar., och
Hallin var ju en försiktig karl.
Det tog tjugo minuters klättring bland snår och
hällar, innan han fann det han sökte — en liten
lågsluttande strandflik med ett vatten, som ett godt
stycke ut ptyddes af hvita näckrosor. Näckrosorna
syntes honom ett godt tecken. Här kunde där just
inte gapa några afgrunder. Här—! Intet funderande*
längre, kläderna af, ut, en hastig doppning... allt
längre utåt... Hallin öfverraskade sig med att simma
ut mot de vackra, hvita kalkarna.
Vattnets tjusning grep honom, han sam allt längre
ut, längre, längre ... Till sist fann han rådligast
att värda, han såg då holmen sväfva på soligt
vatten, likt ett svart skrof med en skumkant kring
stäfven. När han åter närmade sig, varsnade han
sin eka, fasthållen af ruskan, men, som det tycktes
åter flott, r-a andra hållet, strax i närheten af
badstället låg emellertid ännu en — en främmande eka,
ordentligt uppdragen på ett stenblock!
Det klack till i Klas Hallin, och han fördubblade
sin fart i ifvern att undersöka förhållandet. Skulle
någon... men där bodde då ingen på holmen, så
mycket hade han sett. Skulle några bärplockande
barn ha lagt till? Hallin kom i detsamma att tänka
på, att plånboken med reskassan nu låg blottställd
för hvem, som fann den.
Så stor var adjunktens plötsliga ifver, att han
upp-gaf planen att i förbifarten nappa en vacker hvit
Nymphæa som minne af "Himmelsfärden", Han
sam hastigt förbi, bottnade och sprang mot land, så
svallet yrde om honom.
Nej, här syntes ingen till... Hallin spejade och
spejade utan resultat. Han såg emellertid tydligt
ftendezkm, den låg alldeles i närheten ... bara några
steg, så stod han och stirrade ner i den ...
Klas Hallin for tillbaka, som om han sett en orm:
det låg en damväska och ett par handskar på
aktersätet!
Hallin, som utan att vara någon sedlighetsfantast
dock alltid hållit på blygsamheten, gaf sig ej tid att
soltorka. Han gnodde sig med en ren näsduk och
kröp skyndsamt i kläderna.
Sedan brådskade han snubblande och snafvande
öfver strandstenarna på väg mot sin eka. Han kom
plötsligt att tänka på, att den kanske kunde göra
sig lös på egen härd. Det behöfdes bara, att en
vindil ryckte loss löfruskan.
Hallin hoppade vigare än en stenget ute bland
blocken. Han såg... han hoppades komma fram
i tid ... men blicken stelnade förskräckt: hans eka
hade slitit sig, den vaggade redan ttt godt stycke
ute på vattnet!
Hallins första tanke (sedan han svurit) var att
på nytt kasta af sig kläderna och ge sig ut att
in-hemta ekan. Men vissheten, att det fanns en dam
i närheten, var honom nog att slå tanken ur
hågen ... att uppskjuta, att...
Men har i all världen skulle han åter få tag i sin
eka? Han grubblade och grubblade — utan resultat!
Nervöst famlade han sig tillbaka mot badstället
och flendetkm — kanske den redan lagt från land?
Jo, pytt, den låg, där den låg. .. damväskan och
handskarna likaså. Damen hade ännu inte
åter-vändt... låg kanske och sof uppe i backarna eller...
nej, där fanns bestämdt intet annat badställe kring
hela ön.
Han tänkte på sin förlorade farkost, som han till
på köpet kanske skulle få ersätta ägaren. På det
sättet kom rodden att kosta betydligt mer än de
tjugofem örena ...
- 10 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
