Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 6 oktober 1912 - Roald Amundsen föreläser i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROALD AMUNDSEN FÖRELÄSER I SVERIGE.
Foto Dahlgren, Upsala
I UPPSALA: 1.
Elidté: Lerigt SU/versparra.
KAPTEN ROALD AMUNDSEN, 2. D:R SVEN HEDIN, 3.
PROFESSOR A. HAMBERG.
Den fräjdade norske
forskningsresanden, Sydpolens upptäckare, kapten
Rpald Amundsen har i dagarne
gästat Sverige och i Stockholm, Uppsala
och Göteborg föreläst öfver sin
äf-ventyrsfyllda färd till Sydpolen. I
Stockholm hölls föredraget på aftonen
den 27 sept. i Musikaliska
Akademiens högtidssal inför
Antropologiska sällskapet och inbjudna. Den
utomordentligt intressanta
föreläsningen, hvilken illustrerades af en serie
lefvande bilder, tagna under
sydpolsfärden, framfördes med vinnande
Härd-frihet och belönades med stormande
bifall af det fulltaliga auditoriet. Efter
sammankomsten var en bankett
anordnad på Grand hotell. Bland de
till ett hundratal uppgående deltagarne
var hufvudstadens lärda värld väl
representerad. Hyllningstalet för
hedersgästen hölls af amiral Palander
af Vega. ,..
Påföljande dag upprepades ;
föredraget i Uppsala inför Geografiska?
föreningen. "i:r^ >
Kapten Amundsen har af konung
Gustaf tilldelats storkorset af
Nordstjärneorden.
Klas Hallin gaf sig till att ropa hallå. Han ropade
så det hallåade i backarna. Både på holmen och
på stränderna omkring. Alla de vackra
skogsbranterna svarade, men ej med mänsklig röst. Det var
bara svaga och oartikulerade ekon. Svallet kring
blocken sorlade entonigt. Vinden sjörg doft i
tallen där högst uppe. Solen gassade med blåa slöjor
under strandruskorna. Det var verkligen en härlig dag.
Hallin hade alldeles förlorat förmågan att njuta
dess härligheter. En enda tanke sysselsatte honom:
ekan, ekan, hans förlorade eka!
— Hallå, hallå, skrek han, så fågelpipet förskräckt
tystnade i dungen ofvanför.
Då svarade det ändtligen ett svagt, men fullt
tydligt hállå. Det kom väl från andra sidan holmen.
— Hallå, skrek han ännu ifrigare.
— Hallå, svarade det klingande klart, nu uppifrån,
och Hallin upptäckte en ljuskläd i, kvinnlig gestalt,
som just kom till synes under tallen på krönet.
— Hallå!
Det var damen, som upprepade det muntra ropet,
Hallin hade förstummats vid synen, han fann det
opassande att ropa längre. Och därtill kom en viss
beklämmande känsla, en aning om nå^ot nära
förestående obehag, ett... ja, ett varsel... Hallin brukade
ju annars skratta åt allt tal om sådant.
Nu syntes hon inte längre. Hon var stadd på
nedklättring och doldes af löfverket kring sluttningen.
Hon kom framglidande ur grönskan, och första
intrycket på adjunkten var det af en näckros, som
simmade honom till mötes. När han såg närmare
efter, blef intrycket tyvärr ett helt annat.
— Det var... det var... det var grosshandlare
Dahlqvists äldsta dotter! Detta öde, detta öde!
Hallin höll på att göra helt om och ta till flykten,
men erinrade sig i tid, att han just var afskuren
från blotta möjligheten, ekan ...!
Det blef - från hans sida - en något förlägen
inledning till en konversation, som skulle bli långvarig nog.
Alma Dahlqvist skrattade med ett vattenklart, hurtigt
skratt, hvars melodi ljöd pir ande falsk i Hallins öron.
Men han var så illa tvungen att ej låtsa om sina
känslor. För en gångs skull behöfde han verkligen
en af dessa medmänniskor, han så ifrigt undflydde.
— Hvad pappa och mamma ska bli glada, log
fröken Alma skadegladt, tyckte han, — vi bo
allesamman i lmmeln i år! Där är så undangömdt
och fridfullt, är det inte?
Klas Hallin bet sig i läppen och bleknade. Men
hvad skulle han göra?
Det var en slagen man, som rätt nu tog plats vid
Alma Dahlqvists åror. Det var en förtviflad man,
som lät dem bågna i Immelns vattt n på jakt efter
en båt som ingenstädes stod att hitta. Hallin —
och fröken Alma, vänligt nog, likaså — sökte i
timmar. Men Hallins hyreka var försvunnen!
Mot aftonen, just i solnedgången, mottogs de
unga tu af grosshandlarparet, som i bidan slagit sig
ner på båtbryggan, Adjunkten Hallin hjälpte
rodnande grosshandlarns dotter ur båten.
— Sä du kommer tillbaks med fästman, skämtade
den robusta fru Dahlqvist, medan grosshandlarn
mörknade.
— Jag har just gett adjunkten en korg, skämtade
Alma till svar.
Klas Hallin var den kvällen inte vid lynne att
skämta. Det var han för öfrigt sällan.
— Jag har inte friat, sade han kort...
Det var sant nog, men en månad senare friade
han, fick ingen korg och påstås snart nog ha
botats för sin människoskygghet.
Han har till och med lärt sig att le. . åt sig sjäif...
och än i dag kan han småle åt sina äfventyr
under... "Himmelsfärden" ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
