Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 6 oktober 1912 - Indelningsverket, en 200-årig militär-institution ur tiden. Af T. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Ef ter fotografi. Kliché: Bengt SilfvcrsparlK
NAMN PLÅT, tillhört? ett indraget torp,
(Forts. fr. sid. 5.)
Idén är allså icke
Carl XI:s, men äran
af det konsekventa
genomförandet kan
ingen fråntaga
honom. ■ Visserligen
uppräknas i 1634
års regeringsform
alla de ständiga
regementena, till
samma antal och namn
som de sedermera
indelta förbanden,
men man fá förstå,
att denna armé,
ingalunda var någon [-tillnumerärochsam-mansättning stadgad-]
{+tillnumerärochsam-
mansättning stad-
gad+} organisation.
Den armé, som förut
fanns, existerade på
grund af Linköpings riksdags beslut af àr 1600, i
hvilket det heter, "att ett visst antal hofmän och
knektar uti hvarje landsända uppå rikets bekostnad
årligen och stadigt hållna blifva" och skulle deras
underhåll i fredstid åligga kronan men under
krigstid egendomligt nog provinsen.
År 1682 inträdde emellertid den betydelsefulla epok,
under h vilken indelningsverket varitden bärande
grunden för Sveriges krigsmakt — en epok af öfver 200 år.
Hvarje svensk vet, på hvad sätt denna
organisation fungerar, eller rättare fungerat. Landskapen
indelades i rotar, omfattande en stor gård eller flera
smärre tillsammans. I senare fallet såväl som i det
förra står en af jordägarne för det hela, ikläder sig
rotehållarens skyldigheter. Hvarje rote erhöll ett
namn och ett nummer inom visst kompani och
regemente och uppsatte en soldat samt gaf honom
torp. I stort sedt försåg länet ett regemente, och
voro kompanierna och skvadronerna uppdelade på
hvar sitt område inom "regementets stånd". Hvarje
infanteriregemente ägde ursprungligen 1200 nummer,
således 150 på hvart och ett af de 8 kompanierna.
Kompaniofficerare som underbefäl voro skyldiga att
bo inom kompiniet; därigenom erhölls ständig
kontakt mellan befäl och manskap — ja, möljiggjordes
detta patriarkaliska förhållande mellan
kompmiche-fen och hans soldater, som rent af föreskref den
förre att hålla reda på sina underlydandes kor och
kalfvar, grisar och höns.
Soldatens förmåner af roten voro lega, årlig lön
och hemkall. Legan var den af rotehållaren vid
antagningen rekryten beviljade summan; lönen
bestämdes vid samma tillfälle. Hemkallet bestod,
torpet oberäknadt, i årlig tilldelning af spannmål,
viktu-alier, hö, halm m. m., bete för kreatur, vedbrand,
gärdselfång m. m. allt efter ortens tillgångar och
beskaffenhet. Antagandet skedde vid
rekryteringsmöten, som höllos inför regementschefen och
lands-höfdingen eller deras ombud. Af skedet som i regel
erhölls efter 30 tjänste- och 50 lefnadsår kunde
äfven beviljas för sjukdom eller för framtida bättre
utkomst. Detta skedde vid generalmönstringen, en
ceremoniös förrättning, därvid gubbarne i tur och
ordning trädde fram för mönsterherren eller
gene-ralbefälhafvaren och redogjorde för sina svårigheter.
Det genialiska greppet att göra landets krigsmän
till en i fredstid på egen torfva — eller så godt som
tgtn — boende jordbrukarestam, omfattades af
samtid och eftervärld med den största beundran;
och man kan utan öfverdrift säga, att det var med
hänförelse, ständerna åtogo sig offren härför.
Jämförelse ligga nära till hands.
Må vi emellertid låta reflexionerna göra sig själfva
i afseende å vår tids förhållanden, då vi i häfderna
rannsaka förfädrens sinnelag. Må det tillåas oss att
citera följande underdåniga uttalande att 1723 års —
dock så mäktiga — ständer:
att de "oansedt rikets af det långvariga kriget
försvagade krafter vore nöjde att heller åsidosätta alla
enskilda förmåner än att något af krigsmakten
förminska; i hvilket afseende de och hos sig fast beslutit
att vilja uti det till rikets trygg och säkerhet så
hälsosamt inrättade indelningsverket alldeles ingen
minskning tillstädja, utan låta detsamma uppå dess
gamla fot stående blifva."
Anmärkningsvärd är äfven riksdagsskrifvelsen af
den 4 okt. 1766, afgifven till konung Adolf Fredrik,
af Rikets Ständers secreta utskott "med ständers
makt och myndighet":
"Som indelningsverket med skäl är att anse för
en af de dyrbaraste smycken i Eders kongl. maj:ts
krona, i anseende till den märkliga styrka, rikets
försvarsverk därutinnan äger" — så anhåller Rikets
Ständers secreta utskott i underdånighet — aatt
denna inrättning nu och framgent må varda fredad
och oförändrad bibehållen, och det vid straff för den,
som däri söker göra rubbning".
Så underligt det låter för moderna öron, blef detta
straff sedermera genom kongl. förordningen af-den
4 febr. 1771 bestämdt till 1,000 daler silfvermynt:s
böter till krigsmanshuset.
För visso blef under krigsåren stadgandet om
rotens rekryteringsskyldighet allmogen en tung
börda, i synnerhet då under Karl XII:s fejder den
stående numerären höjdes, så att rotarne i stället
för en soldat måste uppsätta 3, 4 och 5.
Konsekvenserna af Rikshushållarens stora och
nyttiga gärning utdrogos af sonen för långt — och
en reaktion måste inträda.
Icke förr än 1812 befriades dock rust- och
rote-hållarne från åliggandet att allena ersätta afgången
under krigstid. Detta år gör i öfrigt epok i vår
historia i och med införandet af allmän värnplikt —
baserad på några få dagars öfning med hvarje
årsklass. Denna lag var emellertid ej afsedd att
omintetgöra indelningsverket, utan skulle de indelta
trupperna fortfarande utgörande arméns kärna, kring hvilken
värnpliktsarmén i krigstid komme att svälld ut.
Slutligt afgörande för den gamla institutionens
öde blef emellertid 1901. års riksdag, som stadgade,
att rust- och rotehållarnes vid de indelta
truppförbanden rekryteringsskyldighet i mån af manskapets
afgång skall upphöra; detsamma skulle gälla
angående indelningsverket i dess helhet så fort ske
kunde från och med år 1904. Ett surrogat för det
indelta manskapet skulle volontärinstitutio::en bli.
Att den blef- ett sämre surrogat än väntat var, lär
ingen bestrida, sedan man sett svårigheten att fylla
de 120 nummer på regemente, som SKall utgöra
den nya stammen. — Men härom har ordats nog i
försvarskommissionerna.
Möjligen torde de få tills dato bibehållna
kontrakten komma att förlänga den gamla stammens
historia med ännu ett par tre år. De ännu
kvarvarande veteranerna utgöra en blygsam eftertrupp, som
betäcker det ärofulla återtåget af en armé, hvilken
endast tiden själf med sin eviga växling tvingat att vika.
Ofvanstående små erinringar ur indelningsverkets
historia hafva endast berört dess sociala sidor.
Om dess praktiska betydelse, om dess funktion
på slagfältet skola vi här ej orda. Hvarje blad i
krigshistorien sedan verkets födelse vittnar därom.
Men den historien är skrifven med blod.
Låtom oss därför ej vanhelga den med de
förgängliga runor, en penna som vår kan rista.
12 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
