Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 5 januari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
AMERIKANSKA
SUFRAGETTER
starta en 150 eng. mils
fotvandring från
New-York den 16 dec. såsom
en demonstration för
kvinnlig rösträtt.
Våra bilder visa: öfverst starten från Newyork och nederst en
efter’ ett tämligen kortvarigt försök uttröttad deltagarinna, mrs
Oliver Schultz, som med synbar tillfredsställelse föredrager att
styra sin mans bekväma automobil. Hans oförställda glädje att
se sin hustru sparad från en oöfvervinnehg strapats måste man
sympatisera med om ock ej med det ansiktsuttryck den gifvit.
par grönsiskor och så en liten papegoja, argsint och
envis, i grön fjäderkostym men med rödt bröst och en
röd tofs på hufvudet. De där togo minsann
mycket tid, både att hålla, rent hos och att spraka och
jollra med. Kanariefåglarna voro Claires favoriter,
i synnerhet den lilla honan. Hon var så tam och
lydig, så söt i sin ljus-ljusgula dräkt och sina små
klara, kloka ögon. Pipiona Canaria hette hon och
var arlesiska till börden. Monsieur hade köpt henne
själfva påskdagen nere på torget framför Hotel Dieu
af en gammal blind provencal.
Hannen, Pipi, kunde vara oresonlig nog ibland,
ilsken, afundsjuk, snarstucken, både mot sina
medborgare i buren och mot själfva mademoiselle Claire.
Han kunde visa humör öfver maten han fick t. ex.
och äfven öfver väderleken. Kyla tyckte han inte
om. Papegojan hade en stor förmåga att kunna
reta upp honom. Men Pipiona var alltid snäll och
lugn, aldrig krånglig eller odygdig.
Mademoiselle Claire brukade låta dem flyga ut i
rummen en stund hvarje dag, ty det var nyttigt för
dem att få pröfva och öfva vingarna, äfven att
kraftigare få in luft i de små lungorna än då de
hoppade mellan sina pinnar endast.
De visste så väl, d¾ de skulle in igen i sin vackra
bur. Då Claire hvisslade och viftade med
näsduken åt dem, betydde det att frihetstiden var
tillän-dalupen, och då flögo de alla lydigt, måhända efter
några hastiga flyghvarf rundt taket eller några
hvi-nande tag fram och åter genom våningen, in bakom
sitt hvita galler. Mademoiselle Claire hade all
heder af deras dressyr och uppförande i det fallet.
Och hon höll af sina små undersåtar varmt och
innerligt.
Det hade varit ganska tomt vid "lilla bordet" ett
par dagar.
Där var egentligen bara de små kineserna nu och
så ett par stela engelsmän och två tyska unga
damer. Claire hade haft besvärligt att hålla
"stämningen animerad". Engelsmännen och tyskorna sågo
å ömse håll ut, som om de suttit i nya för trånga
kläder från topp till tå, i synnerhet då de växlade
några enstaka fraser med hvarandra. Och de små
kineserna gjorde gång på gång min af att vilja öppna
privatsamtal sins emellan på kinesiska.
Mademoiselle Claire måste nästan bli sträng mot dem. De
voro ju här för att lära franska och hade alls ej
tillåtelse att hemfalla åt nationalism under måltiderna.
Efter dem — därnere i bersån — det kunde nu
ingen hjälpa!–––-—
Men så en dag blef det plötsligt åter fullt hus och
luft i luckan. Där kom en hel rad unga svenskor,
långa, ljusa, gladlynta, med öppna ansikten och klara
röster.
De sågo på allt och alla med nyfikna,
intresserade ögon, resonerade ogeneradt med hvarandra på
sitt eget språk och skrattade, högt och klingande.
Hela den lilla salen fyllde de med lif och munterhet.
En herre följde dem åt. Just lika sina damer var
han, fastän ännu längre, ännu kraftigare och ännu
mera högröstad. De små kineserna betraktade de
nykomna med ett förstulet men lifligt intresse, med
beundran men också en viss afundsjuk illvilja,
omöjlig att tillbakatvinga.
Första dagen efter de nyas ankomst måste
mademoiselle Claire tåla en babelsk förbistring i sitt
lilla kungarike. Svenska, kinesiska och tyska
blandades lifligt med den rådbråkade franskan. —
Engelsmännen tego bakom sina brillor! — Men redan
den nästa hade hon fått in bättre pli och lyckades
genomdrifva en något så när ordnad och gemensam
konversation.
• Svenskorna voro fulla af energi och
åskådnings-lusta. De ville se och se, frågade om allt möjligt,
om gator och stadsdelar och museer, om kyrkor,
de stora modehusen och om Paris’ historia. Om
Montmartre först och främst och de stora
variété-erna, Moulin Rouge, La Cigale, Moulin de la
Qa-lette. Nattlifvet ville de se, Paris nattlif. Och så
rådslogo de med sin manlige följeslagare om hvart
de skulle gå den kvällen och den nästa och den nästa.
Mademoiselle Claire satt och såg på dem, hennes
- 219 -
Ejter fotografier. Kliché: Bengt SUtVenparre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
