Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 5 januari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
stora, drömmande ögon blefvo så mörka och så
kloka. Något af förundran och — en liten smula
— förakt kom det i dem.
Hvad nordboflickor äro lustiga, tänkte hon. Alla
intressera de sig för kokotterna! Alla ska de se
Mortmartre och nattlifvet! Det är så gifvet och
klart. Men inte är det för dem!
För kvinnor ha de där etablissementen minsann
ej kommit till.
Inte en skandinavisk kvinna, gammal eller ung,
stor eller liten, gladlynt eller allvarsam, kunde hon
minnas som ej börjat tala om nattlifvet, och om att
det måste hon se för att kunna säga att hon sett
Paris.
Var då Paris ej annat? — Var det det
intressantaste, det mest karaktäristiska för hennes vackra stad?
Hon själf hade aldrig sett det. Hade aldrig haft en
tanke eller ens skymten af en åstundan ditåt.
Nej, underliga voro de nordiska kvinnorna, det
var då säkert!
Som till hälften män sågo de här ut också nu,
tänkte hon, med sina klara pannor, sina stora
händer och kraftiga axlar och halsar. Men vackra voro
de, det kunde inte förnekas. Intressanta,
upplif-vande, intelligenta.
Hon hade så mycket att se på och syssla med
vis à vis dessa fem präktiga svenskor, att hon rent
glömde bort den sjätte, mannen, de fems
beskyddare under resans faror och i detta modärna Babylon.
Men han satt i stället och iakttog lilla
mademoiselle Claire med ögon, öron och alla sinnen. För
honom var det hon som var ett intressant fenomen
och inte hans glada kusiner, hvilka han "kunde på
sina fem fingrar".
Den lilla späda, finlemmade fransyskan med sitt
hvithyllta barnansikte och sina stora, kloka ögon
med den lätt korrigerande, gammalförståndiga
blicken i, blef strax till det intressantaste i Paris för
honom. Variétéerna — dem hade han ju sett, dit
hade han att enligt löfte introducera sina kvinnliga
följeslagare, men inte gick han dit för sin egen skull
inte. Så rasande dyra voro de också, ty man ville
ju inte ta "promenoir" som bjöd den billigaste
entrén. Och så måste man dricka champagne, då
det led fram på småtimmarna. Champagne var godt,
bevars, men tusan så dyrt. Till och med här,
nedrigt nog, i champagnens eget land.
Han kom direkte från studierna, Ivan Holm, hade
just slutat sin licentiat. Och kusinerna hans hade
slutat sina respektive kurser på
lärarinneseminarium, tekniska skolan, gymnastiska centralinstitutet.
Då passade det ju briljant att de slogo följe på
en några veckors hvilo- och rekreationstur.
Han för sin del hade arbetat intensivt och
koncentrerad!, tänkte därför inte alls "turista" nu, inte
en enda smul. Flickorna fingo sköta sig bäst de
ville. Inga museer, inga arkitektoniska eller
kulturella celebriteter af något slag ämnade han förta sig
på. Möjligen ett och annat lustslott utanför Paris
kunde ju löna mödan besvära sig för. Eljest
ämnade han hvila bara, njuta af Parissommaren, af
blomsterprakt och härliga Seine-perspektiv, men
utan tankeansträngning och Baedekerföreläsningar.
Han ville gå och dra på gatorna, långsamt och
in-dolent, sitta och hänga från déjeuner till middag på
en bänk i Luxembourgträdgården, höra på
fågelsången och titta på studenternas och de små
grisetter-nas älskog. Eller fara i en droska — bilerna gingo
för fort för hans nuvarande temperament — genom
Champs Elysées ända bort till — och vidare fram
igenom — "le Bois".
Att försjunka i beundran och studium af lilla ma-
demoiselle Claire passade förträffligt ihop med hni
hvilo- och njutningsprogram.
Han tyckte hon var lik en liten fågel, så lätt, så
mjuk, så snabb och graciös i sina rörelser. Det
lilla runda hufvudet, ögonen, den smala halsen och
det litet skrämda uttrycket som kunde komma fram
i hennes ansikte ibland. Som en fågel var hon, en
sydländsk, främmande, snärjande liten fågel. Eller
möjligen som en liten svala därhemifrån. Han tyckte
så mycket om svalor.
Nej inte det heller. Det gick inte alls, då han
tänkte närmare efter, att få in henne i den nordiska
faunan. Hon var fransysk alltigenom, speciellt
parisisk. Både till sitt yttre och sitt inre.
Ivan Holm gjorde förvånande snabba framsteg i
franska. "Men det var kanske på det hela taget
inte så märkvärdigt och intet att beundra!" tröstade
honom de älskvärda kusinerna. Ty dels hade han
ju varit i Paris förut en gång och dels pratade han
ju ständigt, så godt som oafbrutet med
mademoi-selle Claire, lade helt och hållet beslag på henne
vid både déjeuner och diner. De fingo underhålla
sig med kineserna och engelsmännen, och deras
franska var — Hm! — — Nåja, det var väl bäst
och ädlast att vara öfverseende. Den som sitter L
glashus skall inte kasta sten, heter det.
Så hade • då mademoiselle Claire till sist kommit
att märka äfven den sjätte af "den nordiska
plutonen", som de kallade dem därinne i boggievagnen.
Och hon började finna äfven honom intressant,
intelligent, upplifvande. Ja, allt det där i ännu högre
grad än hans kvinnliga följeslagerskor.
Han var bara så förskräckligt, skrämmande lång
för henne som var så liten. Hon tyckte bäst om
honom, då han satt, ty då kunde hon se på honom
utan att behöfva luta hufvudet så tröttande långt bakåt.
Det blefve allt ledsamt, då de reste! tänkte lilla
Claire. Sedan hade hon bara kineserna igen. De
voro ju bra för all del! Lagom långa, lustiga och
till ögonbrynen fyllda af beundran för henne. Men
— så grufligt fula voro de också! Så gula i hyn
och så skrumpna, så odrägligt svarta i hår och ögon!
Claire såg tankfull, på Ivan Holms öppna, friska
ansikte, markerade hårfäste och glada, blåa ögon
och suckade litet.
Doktor Holm hade vågat sig in midt på blanka •
förmiddagen i "familjens" privatvåning i lilla
gårdshuset. Han satt där just nu och drack té
tillsammans med lilla mademoiselle Claire och sprakade
om allt mellan himmel och jord på det mest
ogenerade och hemmastadda sätt och njöt ofantligt af
stunden och lifvet.
Hon kände det ej så, var ej så säker och
nedlåtande "van" som däruppe i lilla salen. Hon kunde
ju ej vara så oartig och be honom gå, fastän de
sutto här på tu man hand, utan ’"förkläde", ej alls
comme il faut. Men hon kände sig, som om hon
gjorde någonting oerhördt, som om hon trotsade
all moral och alla lagar, bröt med gamla fördomar
-och inträdde i ett nytt, glittrande, men farligt
frihetens rike.
Det var enerverande roligt.
Dock blef hon glad och lättad till sinnes, då hon
plötsligt hörde den stora porten åt gatan smälla igen
och upptäckte mademoiselle Brita — en af kusinerna
— som kom utifrån.
Claire gick strax fram till fönstret och gjorde
tecken åt henne att komma in, skyndade därefter
gladeligen efter ännu en tekopp.
Hon hade med ens blifvit sig lik igen, lugnt
glädtig, världsvan och lillgammalt behärskad, var åter
värdinnan, den som hade att hålla konversation och
- 220 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
