Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 20, den 16 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN
SAMLARE-FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
JANUARIDIMMAN lyste kyrkornas
urtaflor som bleka månar och
klockslagen hördes knappt. Själfva gatan
blef tyst. Men ännu brådskade
människospökena i stadens centrala
delar. Det var trettondedagskvällen,
och granarna brunno — stora
krog-julgranar med sin falska prakt af
blå och röda elektriska lampor och
små fattiga träd med hela hälgen fångad i några
enkla ljus.
På Östermalm, i de mondäna villakvarteren, var
det redan folktomt. Doktor Malkow gick genom
Humlegården, öfver Karlavägen och in på Floragatan
utan att möta ett lif. Det var en lång kantig man
med fågelnäsa, grå stripmustascher och stora grå
tofsar till ögonbryn. Fingrarne rörde sig ilsket på
ryggen, arbetade med käppkryckan, kramade
hvar-andra. Hufvudet högg i luften. Det var en af dessa
människor som ständigt, måste tala med sig själfva,
en envis hjärna och ett oroligt hjärta ännu vid sextio
år, en man som kippade efter rätt — rätt mot sig
själf eller rätt mot andra — alldeles.som en
astmatiker kippar efter luft. Blicken var trött och
brinnande på en gång.
Han bodde i närheten af Valhallavägen. Huset
var hans eget och fullproppat som ett museum och
kolmörkt nu i kväll. I yngre år hade han legat i
Algier och Indien och samlat en hop skräp, och nu
gick han omkring bland alltsammans och ordnade
med sina pytsar och sina afgudar sedan han
tröttnat på att ordna med människorna. Han hade också
en dotter, den besvärligaste af gudabilden af alla.
Han dyrkade henne med en gammal mans retliga
och tafatta faderskärlek, och hon log tillbaka utan
att ge något med sitt leende. Stum och främmande
gled hon förbi — en blek, förseglad skönhet och
ett instängdt lif.
Det var inte utan doktor Malkow fruktade sin
dotter. Hon var som en inskrift han inte lyckats
tyda. Hela hennes väsen gömde en tyst och
orygg-lig protest, han visste inte mot hvad.
När han sneddade öfver gatan för att gå in i sin
port kom han att kasta en blick mot fönstren. I ett
rum på nedre botten stod en ung dam. Lyktskenet
från gatan föll på hennes ansikte som var
pappers-hvitt, med ögon som sågo större och svartare ut
än vanligt. . Ett par sekunder möttes faderns och
dotterns blickar. Så var hon försvunnen. Doktorn
steg in; han kände ett tryck öfver bröstet och i
nästa minut var han rasande. Men likasom förut
kunde han inte klara upp intrycken. Det stannade
bara.en brodd kvar, och med en kort nick till
hälsning satte han sig ner vid kvällsbordet.
Midt emot sig såg han de hvita kinderna och de
svarta ögonen. Han åt fort och talade föga. Och
efter ett hastigt godnatt gick han in till sig.
Hans arbetsrum omslöt den skinntorre mannen
med en komisk barbarlyx. Porslin och vapen
klättrade upp för väggarna. Persiska mattor täckte
entréerna. I taket hängde träbeläten, fetischer och
amuletter. En hinduisk gud med hundhufvud och
blankpolerad klotmage satt öfverst på ett skåp; om
halsen hade han ett radband af tänder och kärnor.
Och i ett annat skåp lågo ur, dosor, dolkar, mynt,
spännen och mycket annat, som i en
museums-montre.
Han kröp i nattrocken och slog sig ner i
fönsternischen med ett band Shakespeare till kvällslektyr
som han brukade. Det var "Trettondagsafton" han
läste. Hans ögon stannade vid Violas rader:
— — — Hon nämnde aldrig
det ordet kärlek, men lät tystnaden
lik masken i en rosenknopp sig nära
af hennes purpurkind — — —
Plötsligt kom han att tänka på sin dotter. Hvad
hon hade varit blek i kväll, dödsblek! Hon var
naturligtvis inte frisk. Men på alla hans frågor
skakade hon bara på hufvudet. Hvad gjorde hon nu?
Hvad tänkte hon på? Han måste tala med henne,
få henne att tala själf. De gingo ju som ett par
främlingar om hvarandra — stumma bland alla de
stumma trägudarne.
Han fann henne i sitt rum en trappa upp. Hon
satt och lekte jul för sig själf. På bordet stod
moderns porträtt bredvid en liten pappersstáke af det
enkla slag som köps på torgen under julveckorna,
och i ett par stolar hade hon placerat några dockor
som hon gömt från barndomen. De s*tirrade med runda
förgätmigej ögon i ljusen, och äppelkinderna glödde.
Fadern stannade i dörren. Han såg skrämd och
orolig på den besynnerliga scenen framför sig.
— Hvad är det? Hvad gör du? ’
— Jag leker. Hon log med sitt vanliga leende,
tomt och sväfvande.
— Jag minns inte om jag sade god natt. Och
så ville jag höra hur du mår. Jag tycker inte du
ser kry ut.
— A, mig fattas ingenting.
— Säg mig, Lilly, hvad är det? Kan du inte tala
om det för din gamle far? Är du ond på mig? För
något är det.
— Ja, sade hon. Det är något. Och du skulle
fått veta det i morgon. Jag kan inte stanna längre
hos dig, far.
— Inte stanna...
— Jag måse resa, med honom. Med Bengt
Ner-berg. Hör på mig, far: du vill inte se honom. Du
är oförsonlig. Och nu har din fiende blifvit din
dotters älskare. Du skall inte fråga hur det gått
till.- Jag vet bara att jag började med att hata
honom lika mycket som du, jag hatade honom i ditt
namn som man hatar den som störtat ens afgud,
för min afgud det var du, far, du var mer än hela.
världen. Mot dig hade alla orätt. Och så kom
han och visade att han var oskyldig i allt det där
som du påbördat honom och att det var du som
hade orätt. Jag gick till andra och frågade, och jag
tvang dem att säga mig allt. Du hade tagit fel —
och felet kostade hans mors lif. Inte var det miss-,
taget som du föll på i mina ögon; en läkare är en
människa. Men du föll på att du inte vågade se
honom, därför att du inte ville erkänna ditt misstag.
Jag bad dig. I veckor tiggde jag, och då trodde
jag ännu inte att det var för honom jag bad. Och
för mig. Jag trodde att jag bad för dig, för att du
skulle få vara lika stor och god som jag sett dig
dittills...
Hon hade rest sig från sin plats och ställt sig vid
fönstret med ryggen mot sin far. Doktorn såg på
skuldrornas ryckningar att hon grät. Han skakade
själf i hela kroppen, men han kunde ingenting säga.
Plötsligt vände hon sig om.
— Men så kom den tid när jag bad för mig själf,
för mitt lif; men du hörde det inte. Du förbjöd mig
att se honom, ty du visste att jag älskade honom.
— Han har ju hämnats vackert ..
— Det var jag som gaf honom hämnden i
händerna, far. Men det var ingen hämnd längre. Allt
sådant var borta för längesen. Du och hela världen
funnos inte mera. Mitt lif är inte mitt nu.
— Och därför ger du dig helt enkelt af! Rymmer
som en snusbodsromanfigur. Skönt!
— Jag ville ta farväl i morgon.
— Och i kväll har du afskedskalas för dina doc-’
kor. Jag ser att du mist förståndet.
- 310 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
