Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 20, den 16 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK UR-PREMIÄR.
"HERMELIN OCH PURPUR" AF SOPHIE ELKAN A NYA TEATERN I GÖTEBORG. Scen ur l:sta akten: Längst t. h. Lovisa
Ulrika (fru S. af Kfercker) och Tessin (Blickingberg). i midten Adolf Fredrik (G. Ekman, den för nästa säsong i Stockholm nyförvärf-
vade unge, osedvanligt populäre skådespelaren).
Sophie Elkans historiska skådespel "Hermelin och purpur"
hade den 5 febr. sin urpremiär på ny Nya Teatern i Göteborg,
där det Selanderska sällskapet f. n. spelar.
Ämnet för skådespelet är hämtadt från den orosfyllda epok
af Frihetstiden, då Lovisa Ulrika som kronprinsessa och
drottning för sig och sin svage gemål kämpar med svenska rådet
om makten. Det sig ur detta sammanhang utvecklande
förhållandet mellan den sköna furstinnan och den snillrike Carl Gu-
staf Tessin, tvekampen dem emellan är själfva grundmotivet för
skådespelet.
Det har lyckats författarinnan att framställa en rad
stämnings-fyllda historiska taflor, fängslande genom sin glansfullhet, sin
tidstrohet, sin förnäma ton och sin i fråga om hufvudpersonerna
djupgående människoskildring. Spelet var godt, i de stora
rollerna förträffligt, uppsättningen den präktigaste och pjäsens
framgång obestridlig.
— Far...
Doktorn trampade i en cirkel midt på golfvet.
Hans knogar voro hvita. Men blicken under
ögonbrynen var släckt.
— Jag skall inte beklaga mig. Du har ju haft
den älskvärdheten att underrätta mig om att
jag-inte vidare existerar för dig. Att jag är ett
träbe-läte bland alla de andra, och nu sparkas jag i en
vrå. Du har fått en ny gud. Du skall inga andra
gudar hafva för honom. God natt, min flicka. Nu
går jag.
Han stapplade ner för trappan; nattrockstofsarna
släpade och mustaschernas gråa stripor hängde. Han
såg tio år äldre ut med ens. På något sätt påminde
han om en skadskjuten fågel. När han satt vid
sin lampa igen hörde han det stora huset sjunga,
själfva tystnaden sjöng i hans hufvud, sjöng sin
tomhet, men i tinningarne bultade hans dotters ord
som små hårda hammare. Han orkade inte tänka
på hvad det skulle bli i morgon af alltsammans.
Det var ju rena vanvettet att hon ville lämna
honom, eller kanske bara ett hot? Ja visst, så var
det. Hon ville skrämma honom.
Men den gången tog hon fel. Och med mannen,
inbrottstjufven i hans lif, skulle han väl komma till
tals...
Långsamt och valhändt, ännu skakande af
sinnesrörelsen, klädde han af sig. Han sof i en tarflig
järnsäng i ett litet spartanskt utstyrdt rum
innanför arbetsrummets lyx. Han tänkte inte längre på
sin dotter. Han • började vända på den där gamla
olycksaliga historien om den felaktiga diagnosen
som kostat Nerbergs mor lifvet. Hvarför hade han
aldrig velat gå med på sin skuld? Dylika
missöden inträffade ju litet emellan i läkarevärlden, och
man blef inte ställd till svars för dem. Ville han
vara ofelbar? Han begrep ingenting af
alltsammans. Han kom bara ihåg att han försvarat sig
mot några tysta, bleka människor som inte sade
något med ord, och när han börjat försvara sig så
hade han fortsatt. Det var hela saken. Han måste
ha, rätt. Han kunde inte lefva utan att ha rätt, utan
att öfvertyga, bevisa, behärska.
Och så hade han gått och samlat bevis åt sig
själf och hat åt sina fiender liksom han samlat
fe-tischer och dosor. Han var en ohjälplig samlarnatur,
och det är farligt folk. De kunna inte glömma och
de ha ingen ro. De se icke till lifvet utan till de
döda tingen, till sten och trä och teorier. Och så
bli de sittande i sina skräprum, medan dammet faller
på dem och på allt, som de dragit ihop, och till
sist bli de trä och sten själfva och förstå inte det
som är kött och blod. De kunna älska det med en
underligt tafatt och retlig kärlek — så som han älskar
sjn dotter, men de förstå det inte. De lyckas aldrig
tyda lifvets inskrift; den kan bara tydas af dem,
som tillhöra lifvet.
Så talade den stackars doktor Malkow med sig
själf natten mellan trettondagsafton och
trettondagen. Och han var djupt upprörd öfver detta tal
som han inte kändes vid och som han ändå i en
besynnerlig kraftlöshet tvangs att acceptera för
tillfället. En okänd gud hade kommit in bland hans
träbeläten och dref sitt spel med honom. Denne
gud hviskade också i hans öra att det fanns ett
sätt att ändtligen få ett slut på den gamla
olycksaliga diagnoshistorien och på äfventyret som hans
förvillade barn inlåtit sig i.
Därpå somnade ändtligen doktorn. När han
vaknade tog han reda på sin dotter, som ännu inte
hunnit rymma, och förklarade att det ingenting blef
af med den resan.
— Jag reser själf, sade doktorn. Jag har fått
korn på ett nytt beläte att öka samlingen med.
Han heter Bengt Nerberg, och du får skaffa plats
åt honom.
- 311 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
