Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22, den 2 mars 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
FADERLÖSA GENOM SYDPOLS-TRAGEDIEN.
^¾¾¾^i¾¾r;f:
Efter fotografi. Rtlc/ié: Bmgt Sli;versparr«.
KAPTEN SCOTTS SON PETER, hela Englands favorit.
Englands sorg öfver den förolyckade
Sydpolsexpeditionen har väckt till lif de starkaste medkänslor
för de bortgångnes efterlefvande. Den vädjan Scott
i dödsstunden riktade till nationen om att taga vård
om deras hemmavarande familjer har gripit hela
nationens hjärta. Och Peter Scott, hufvudledarens
treårige lille son, ett helt förtjusande barn, har blifvit
en sannskyldig liten folk-afgud. Bland barnen i
landet är åvägabragd en särskild penninginsamling
Efter fotografi. KHche: Bengt JSi/Jversparre.
UNDEROFFICER EVANS SON, HUSTRU OCH~IvÄRFAR.
hvaraf Peter skall uppbära räntan till sin
myndighetsdag, då han får hela beloppet. Äfven underoff.
Evans, af Scott skildrad som "expeditionens
starkaste man" efterlämnar barn, tre stycken, hvaraf
vår bild, tagen en af de senaste dagarne, visar det
yngsta jämte moder och morfader, tagen vid deras
hem i Pilton nära Swansea. Äfven deras framtid
kommer nationen att taga sig an.
DEPOTEN.
SKISS FÖR HVAR 8 DAG AF GUSTAF JANSON.
N VINDIL sopade öfver snötäcket.
Några millioner snökristaller sattes
i rörelse, hasade öfver den frusna
ytan och fortsatte vidare.
Snökornen hade börjat förflyttas
någonstä-des långt borta, fortsatt under dagar
och veckor, nötts mot annan snö
>––––––––-’ och kanske hvilat några veckor, tills
vinden ånyo piskat dem framåt. Invid kanter och
utsprång lade sig tusenden, packades ihop, klämdes
ned och fröso fast. Men i deras ställe bröt vinden
loss andra, gned dem mot det hårdare underlaget,
krossade i bitar, smulade till atomer. Det var
outtömliga förråd att hämta ur, och hur mycket som
än fördes bort fanns ännu mer kvar.
Det var en oändlig slätt utan begynnelse eller
slut, utan hvilopunkter för ögat. Inga höjder bröto
den hvita enformigheten, inga dalar skuro sönder
den. Det var en enda jätteyta, där allt stelnat.
Öfver det hela rufvade en gråblek dager och en
förlamande köld. Ur fjärran hven vinden. Från
sydväst kom den, alltjämt från samma håll. Snö-
partiklarne sopades mil efter mil, skrapade med ett
envist rasslande mot den frusna ytan. Ljudet af
vindens tjut steg och sjönk i oafbruten växling,
stundom svagare, likt en aflägsen, klagan, stundom
starkare, likt vredgade rop ur tystnaden.
En ogästvänligare nejd kunde icke tänkas. Is och
snö, packad, tills allt erhållit urbergets hårdhet;
hvarje liten fördjupning på ytan omsorgsfullt fylld
och glättad af en outtröttlig vind och därtill den
arktiska kölden, tung och förlamande.
Lif på denna af vinden sopade och af kölden
behärskade yta var otänkbart. Själfbevarelsedriften
förbjöd det.
Och likväl fanns här lif. Öfver ödevidderna
närmade sig en liten grupp-lefvande varelser. Där de
döko upp liknade de långsamt krypande myror.
En af dem vacklade- framåt med slutna ögon och
sviktande knän. De tre kamraterna iakttogo honom
oroligt.
Då den tröttaste ej orkade gå längre, slogs läger.
Den lösa snön skottades undan från en mindre
fyrkant, ett tält restes innanför de nyss uppkastade
- 345 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
