Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22, den 2 mars 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Det torde icke hafva undgått våra läsares uppmärksamhet hurusom vi, samtidigt med att vi genom
en oafbrutet fortgående utvidgning af våra utmärkta förbindelser öfver hela jordklotet skänka största
omvårdnad åt var illustrativa ny hets af delning, inriktat våra bemödanden på att åt vår skönlitterära
af delning gif v a en styrka, större än hvad man eljes inom den svenska pressen ser samlad på en hand.
Vi ha för vår påtagliga sträfvan härutinnan lyckats afvinna intresse från flertalet af vårt lands
främsta författare och vilja här endast erinra om några af de namn, som den senaste tiden återfunnits
under skönlitterära bidrag i vår tidning samt nämna några som inom den närmaste tiden komma att
blifva synliga. Ruben G:son Berg, Bo Bergman, Hjalmar Bergman, Hugo Falk, Karl-Erik Forslund,
Helge Hellroth, E. Walter Hälphers, Gustaf Janson, Maria Jouvin, Martin.Kock, Signe Lagerlöw,
Ulla Linder, Waldemar Lindholm, Mari Mihi, Arthur Möller, K. G. Ossian-Nilsson, Elf Norrbo, Oskar
Stjerne, Waldemar Swahn, Hjalmar Söderberg, Gustaf Ullman, Hasse Zätterström, Hugo Öberg,
Anders Österling m. fl. för samtida svensk novellistik i hög grad representativa namn.
I denna stab af medarbetare, däraf flere fasta, ingår från och med detta n:r en af den svenska
litteraturens allra mest betydande krafter, Gustaf Janson, den kände författaren till "Nils Dobblare",
"Paradiset", "Affären Costa Nigra", och nu senast till uLögnerna", ’hvilken, en succés här i Sverige,
äfven af den mot utländska författare så granntyckta engelska kritiken karaktäriserats som ett
litterärt evenemang. Vi åter gif v a i dagens nummer en berättelse af denne vår senaste medarbetare,
"Depoten", hvilken, anslutande sig till den nyligen utspelade sydpolstragedien, utgör ett det yppersta
prof på författarens fascinerande berättarekonst. Berättelsen blir dessutom till en den mest gripande
och åskådliga skildring af den hemska dödsfärden och dess slut.
vallarne, och slädarne, som männen släpat med sig»
skötos in däri. Alla fyra tumlade efter, belåtna att
erhålla ett skydd mot blåsten, nöjda att tillåtas hvila
en stund. Så skulle de tända spritköket, smälta
snö, värma vatten...
— Ha, ha, ha! — Skrattet bröt oemotståndligt
öfver den uttröttades läppar, när man hunnit så långt
i sina förberedelser. , — Där tog ju ledaren fram
tändstickorna — ha, ha! — och där satte den
he-dersknyffeln spritköket på... på... ha, ha, ha!
Kamraterna betraktade hvarandra skyggt.
Tröttheten hade fullständigt tagit deras kroppar i
besittning. De insågo det omöjliga i att någonsin bli
befriade därifrån. Men de hoppades att denna gång
lyckas slå sig igenom. Och när de väl gjort det,
med hvilket oändligt välbehag skulle de då icke
hvila ut, riktigt ordentligt, flera veckor å rad...
Lågan fladdrade, och spritkökets svaga surrande
fyllde det lilla rummet. Den bitande kölden
minskades något däraf och genom utdunstningen från
männens kroppar. Den tröttaste hade tagit masken
af sig och krupit ihop på snögolfvet. Hans ansikte
bar ett uttryck af rädsla — ingen feg, omanlig
fruktan utan en ärlig karls öppet visade ledsnad öfver
sina dåliga nervers svek nyss förut. Han såg
frågande på de andre. De tycktes inte ens ge akt
på honom, och han blef lugnare. Det var nog inte ■
så farligt, som han inbillat sig. De andra hade
kanske inte ens lagt märke till det där obehärskade
skrattet, tecknet, att han öfverskridit den gräns, där
äfven tränade nerver brista.
Vattnet kokade upp.
Belysta af det svaga skenet från spritkökets låga
sutto fyra skinnhölj da, oformliga gestalter tryckta
intill hvarandra. Fyra muggar fylldes i tur och
ordning med varmt vatten. De höllo näsorna däröfver
och inandades ångorna i långa drag. Så drucko de.
Två bitar socker och hur mycket vatten som hälst
var kvällsmålet.
Temperaturen i tältet hade stigit, det var troligen
ej mer än en eller två grader kallt. Ett par af
männen gladde sig som barn däråt. Tänk endast två
grader under fryspunkten. Det var ju en skillnad
af fyrtio grader till deras favör, så kallt som det
varit hvarje natt en längre tid. En af dem fnittrade
till som en kittlad barnunge men häjdade sig
genast, då han märkte de tre. andres ögon riktas mot
sitt ansigte.
— Åh nej, mumlade han ohörbart för sig själf.
— Ännu var han icke... åh nej...
De andra hade sett åt sidorna igen. En sänkte
dystert hufvudet och stirrade in i lågan, som fräste
och puttrade.
— Vatten, hur mycket som hälst, tänkte han —
men endast två sockerbitar hvar. Hur länge skulle
de hålla ut med en sådan diet?
Det var tid att hvila till nästa dags
ansträng-. ningar. Ledaren sade dem det, och de kröpo lydigt
ihop. Själf ämnade han endast göra några
anteckningar... Pennan flög redan öfver papperet. Han
andades på sina dvalna händer efter hvarje rad.
De tre sofvo, två tungt och hårdt, den tredje med
korta oregelbundna andedrag och nervösa ryckningar
i ansiktet.
Ledaren afslutade sina anteckningar, stack in
pennan i dess hylsa och stoppade boken på sin plats.
Den innehöll vittnesbördet om deras ansträngningar
och upptäckter, deras stora framgång och
nederlaget, som lurade på dem. Nog om det. De hade
kämpat som män och nått sitt mål. Och nu...?
Han steg upp, vek tältdörren litet åt sidan och
såg ut. Blåsten ökade i styrka och kölden blef
hårdare. Han knäppte ihop tältfliken igen, återvände
till sin plats och lade sig bredvid kamraterna.
— Is och snö, storm och köld... ingenting
annat. Is och... Han hade ämnat tänka öfver deras
belägenhet men träffades som af ett klubbslag i
nacken. Sömnen kom utan förebud eller varning och
slog honom till marken. Tröttheten efter de
månadslånga, onaturliga strapatserna, den otillräckliga
födan och det svaghetstillstånd, som måste bli en
följd däraf... Det var mycket ännu han haft att
klargöra, att... Ögonlocken föllo ihop och
sömn-dvalan var öfver honom.
Utanför hven vinden från sydväst, alltjämt från
samma håll. Millioner snöpartiklar skrapade öfver
den ändlösa ytan, lyftes högt i luften, buros vidare,
smattrade mot det lilla tältets sidor, packades
samman vid dess fot. Blåsten tilltog. Liksom i raseri
öfver att lefvande varelser vågade uppehålla sig här,
hvarest storm och köld voro oinskränkte härskare,
kastade sig blåsten mot det lilla tältet. Dess sidor
fladdrade för anloppet, men den packade snön vid
dess fot höll det kvar på sin plats.
De fyra männen inom dess bräckliga väggar sofvo
djupt och lugnt.
Då morgonen bräckte, hade blåsten växt till storm.
Hvinande, dånande, i en orgie af olikstämda toner
bröt den fram öfver ödemarken. Snön fyllde rym-
- 346 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
