Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22, den 2 mars 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8 DAG
den, hvirflade genom luftlagren, steg och föll i
oaf-bruten rörelse.
De fyra bröto upp. Stormen slungade dem
framför sig, isbarken piskade deras kläder. De gingo
•med väl inkörda dragares mekaniska takt, men
redan från uppbrottet stämplade tröttheten deras
rörelser.
Stormen kastade om och angrep dem från sidan.
Då de likväl stretade framåt, ökade den. Dess
hvi-nande tjut ljöd som varningsrop i deras öron. Än
steg ljudet till mistlurstonens fyllighet, än sjönk det
till råttans pip.
De trötta vandrarne stannade. De förstodo
instinkt-likt, att något än svårare skulle följa. På
eftermiddagen slogo de läger litet tidigare än de från
början beräknat. Stumma, nedslagna, med skygga
sidoblickar kröpo de in i sitt tält.
— Ha, ha, ha. — Skrattet bröt oemotståndligt fram
öfver den uttröttades läppar, så snart tändstickan
sprakade och lyste. Han bet af det, häjdade sig
genast, då kamraterna stelnade därvid. Så betraktade
han dem bedjande. De förstodo väl, att han inte
rådde för det? De kände honom ju, visste hvem
han var.
De andra sysslade med sina muggar och det varma
vattnet. Det fanns litet föda kvar, skulle de...?
Den tröttaste hade tagit af sig vantarne och
började snöra upp skodonen. De frostskadade händerna
rörde sig långsamt och fumligt, men han lyckades
slutligen blotta fötterna. De voro hvita,’ döda . . .
Han nickade tyst, det förhöll sig så som han trott.
— I morgon, sade han till kamraterna.
De förstodo honom ej och deras ögon begärde
en förklaring.
Han nickade vänligt åt dem i tur och ordning.
Det föreföll, som om det varit ett afsked.
— Ni måste spara till i morgon, upprepade han
matt men envist.
Han erinrade dem om överenskommelsen, som
träffades för ett par veckor sedan. De hade räknat
ut — hade de inte det? — Nå, de måste hålla fast
vid öfverenskommelsen. Depoten, som var
närmaste målet för deras färd, låg på flera dagsmarschers
afstånd ännu, de måste . . . måste . . . allt var ju
ut-räknadt. . . Hans hufvud föll ned mot skuldran,
och han sof redan innan det sista ordet sluddrats
tram.
Kamraterna betraktade hvarandra. Den hand som
lyfts för att spänna upp paketet med de små
konservdosorna, sjönk ned igen.
— 1 morgon, sade en grumlig stämma, och två
andra upprepade orden.
Kölden utanför steg obevekligt, och stormen
fortfor med oförminskadt raseri. Genom natt och
mörker höjdes från ödemarken ett tjut, som af tusende
fördömda, hvilka suckat och jämrat i osäglig vånda.
Men de fyra männen sofvo.
Följande dag var den tröttaste ur stånd att
fortsätta. De förfrusna fötterna buro ej längre upp
kroppen. Han gjorde ett par försök att gå,
vacklade och sjönk ihop på snön.
Som om den anat, att någonting var i olag,
kastade sig stormen med fördubbladt raseri öfver
männen. De, som ämnat taga ned tältet, slutade
därmed. De kunde hvarken lämna en sjuk kamrat här
eller transportera honom vidare. • De fingo vänta.
Så * hade det varit hela tiden, beräkningarne slogo
alltid fel, de uppgjorda planerna korsades ständigt...
— Jag går ut och blir kanske borta en tid. Den
tröttaste hade rest sig och stod stadigt på de döda
fötterna.
— Ah, seså... Kamraterna omringade honom.
Hvad var det för.ett påhitt?
Han sköt dem åt sidorna och gick. — Han visste
hvad han ville, och de borde icke hindra honom, de
gjorde orätt däri.
De talade alla i munnen på hvarandra, kommo
med skäl och motskäl...
Den tröttaste hemförde segern.
Ensam gick han ut i snöstormen, brottades med
den, trängde sig fram. De liflösa fötterna buro
honom vidare. Han uttömde sin manliga energis sista
resurser och segrade ånyo öfver motståndet. Han
gick och syntes aldrig mer.
Kamraterna väntade på honom. Och när de väntat
tillräckligt länge bröto de upp. De drogo vidare
med ett tyst tack för uppoffringen, hvars värde ingen
bättre än de förstått. Stilla vinkade de åt det håll,
där de antogo, att en dödstrött polarfarare, hos
hvilken allt utom hjärtat förfrusit, sof sin sista, långa
sömn.
Så släpade de sig framåt öfver snövidderna. Deras
inälfvor skreko efter föda, deras hjärnor ältade blott
en enda tanke: skulle de hinna fram i tid?
Någonstädes framför dem fanns depoten, dit de
sträfvade. Blotta tanken på födan, bränslet, ljusen,
allt, som väntade, fyllde dem med glädje, skänkte
nya krafter. Brösten vidgades, ögonen fingo glans.
— Hvad nu? Hade de inte gjort det omöjliga
möjligt? Hade de ej funnit polen, trampat just den enda
fläck, dit deras längtan drog. De hade lyckats, de
befunno sig på hemväg, arbetet var ju fullbordadt.
Var det inte. en liten kulle där borta, hvad? En
upphöjning öfver den eljes jämna ytan?
Det var naturligtvis barnsligt att inbilla sig något
sådant, men det kunde ha varit depoten. De hade
inte så långt till den, på sin höjd ett par dagsresor.
— Tag i, kamrater! Spänn senor och muskler!
Två dagsmarscher till, och vi äro framme. Där
borta väntar lifvet. Tänk inte på svält och köld
och de många missräkningarne hittills. Nu skola
vi slå läger, och i morgon afton äro vi framme vid
depoten. Vi skola äta oss till nya krafter och
sedan .. ha, ha, ha..
Någon frågade, hvarför spritköket ej tändes.
Det fanns^ ingen sprit längre och något annat att
bränna hade de aldrig haft. Men en natt betydde
väl ingenting, så nära som de nu voro målet.
Det var ingen som svarade. De sofvo redan.
Intet ljus, intet bränsle, ingen föda, hvad kunde de
då göra annat än sofva? Och sömnen kom. Mild
och förbarmande suddade den ut det närvarande ur
deras pinade medvetande och skänkte goda drömmar
och lugn hvila.
Stormen utanför blef till orkan. Det dånade som
hade himlahvalfvet störtat ned på jorden, och likt
damm efter raset fylldes rymden af snö. Kölden
växte sig stark under ovädrets beskydd och steg till
-något ofattligt.
Och de tre männen skulle bryta upp. De vaknade
hungriga men glada vid tanken på, att aftonen skulle
skänka dem lön för mödorna. Stormhvinet och
dånet utanför gjorde dem villrådiga. Så högljudt hade
de ännu aldrig hört vinden larma. Vågade de ge
sig in i isbarksyran, försvagade som de voro?
En af dem förde tältduken åt sidan och kröp ut.
Han förmådde ej resa sig upprätt. Och hade han
kunnat det, skulle ovädret genast slagit omkull
honom. De måste stanna, tills stormen bedarrat.
Det var tyst och lugnt hela dagen inne i tältet.
Tre män lågo tätt tryckta intill hvarandra och
väntade. De hörde orkanens ilskna dån och snöns
eviga rassel. I deras inälfvor molade en oafbruten
värk, och deras hjärnor ältade en enda tanke.
Vid middagstiden fördes tältduken något åt sidan
och en pälsklädd näfve pekade norrut.
- 347 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
