Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 24, den 16 mars 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Tjaha, log Acke gemytligt - jag är verkligen
läroverkslärare, och min ferie slutar i dag.
— Såå, svarade den lille, och hans ögon
rundades för en snabb sekund. — Då har magistern inte
långt igen?
Åter förvånade sig Acke. Betydde repliken ett
vanligt, höfligt instämmande, eller förstod mannen,
att extraläraren snart skulle och måste vara vid
målet? Den okände hade genast gissat rätt på hans
lärdomsgrad.
— Min herre är bra — bra resvan, inföll
Bergsten, som egentligen ämnat säga någonting helt annat.
— Åhja, jag har fått flacka i min dar, men nu är
också jag — snart framme.
Intet tvifvel! Karlen kunde inte vara annat än
handelsresande.
— Min herre skall kanske liksom jag till Y,
undrade Acke.
— Ja — det stämmer.
— Tänker kanske göra affärer där? Finner inte
min herre som jag, att Y. egentligen är en
brack-håla? Ett riktigt Grönköping, tillade Acke hastigt,
för att inte stafvelsen "bräck" skulle hinna stöta
handelsresanden.
— Har aldrig förr varit i Y, genmälde
"handelsresanden", men är inte magistern bra sträng?
— Sträng? fiaha! Ja, det vore egentligen mitt
yrke, haha! Men jag är nog raka motsatsen, påstå
kollegerna. Och det är inte värdt annat heller, med
nya skolordningen. Gamle rektor var för öfrigt en
stofil, och nu vänta vi just på en ny, som skall
vara en riktig mjäker.
— Såå?
Handelsresanden förändrade inte en min, men
sneglade en smula förströdd mot fönstret. Det var
tydligt, att samtalsämnet inte intresserade vederbörande.
— Nå, det här kan göra min herre detsamma,
sade Acke, — men —
— Tvärtom, tvärtom, sade den lille artigt.
— Men min herre kommer snart att finna hela
stan i stil med läroverket. Öfverallt en slentrian,
en slöhet, en gubbton, som trotsar all beskrifning.
Hvad skulle min herre säga, om ert uppförande
sattes upp i er faktura!
Den lille skrattade plötsligt helt högt.
— Det kunde bli rätt muntert, sade han och
sneglade igen åt fönstret.
— Lagom muntert, tyckte Acke, — om herrn
befann sig i min ställning. Vi hade varit ute och gett
en serenad, och tror herrn inte, den gamle stofilen
ville noterat det i mitt tjänstgöringsbetyg?
— Sjunger magistern så illa, frågade den tunna
rösten litet tillkämpadt.
— Illa, upprepade Acke Bergsten förnärmad. —
Nej, men serenaden gällde vackra Lisen på
järnvägshotellet, tänk! Det är en flicka, skall jag säga
grosshandlarn — åh, verkligen alldeles för god åt
ett hotell och de vanliga provisarna, som — ehm,
min herre kommer säkert — ehm — att trifvas på
järnvägshotellet —
Acke Bergsten kände, att han blifvit blodröd efter
sin blunder. Bergsten hade i alla fall en stark
kårkänsla och hade just gett ett synnerligen olämpligt
uttryck åt den.
— Men. det finns ju också andra hotell, sade han
svettig upp i hårfästet.
— Jag kommer inte att bo på hotell, sade den
okände.
— Såå? Verkligen? Hos affärsvänner?
— Hos mig själf, tänker jag, svarade den resvane
med humoristisk trumpenhet.
— Såå? Såå? Så min herre tänker verkligen
bosätta sig i denna bräck — i denna — fuxhåla?
— Förbättringen af epitetet var ämnad att blidka
den tilläfventyrs kantstötte Merkuriisonen. "Fux"
det var ju öknamnet på läroverkslärarna.
— Jag är väl så illa tvungen, tyckte den okände.
— Beklagar, sade Acke Bergsten medlidsamt.
Han betraktade orolig den merkantile. Han
fruktade, att han kanske redan ohjälpligt stött honom
för hufvudet, och förutsåg förvecklingar, då de ju
nu skulle bli medborgare i samma stad.
— Det måtte egentligen vara ett härligt yrke,
grosshandlarn valt, började han igen. — Att få resa
efter behag, bosätta sig, hvar och när en lyster —
och så helt plötsligt bryta upp igen till ny
marknad, medan —
— Hvarför har magisten inte blifvit köpman då?
’ — Tja, säg det, ömkade Acke sig själf, —
lärdomshögfärd kan jag just inte kalla det. Hur det
var, så får jag väl skylla på arf. Äfven min far var
lärare. Min far var framlidne lektor Bergsten.
— Såå?
Detta "såå" kom i en viss gladlynt ton.
— Lektor Bergsten har en gång varit min lärare,
sade den lille. — Ja lektorn var ung den tiden —
och bara en enkel extralärare.
— Enkel extralärare? Acke mörknade och kände
lust att morska sig. — Men i alla fall, den andre
föreföll att vara en bildad karl.
— Grosshandlaren är kanske redan bekant i
lärarekretsar, undrade han artigt.
— Åhjo, något — bland dem, som inte äro alltför
gröna.
Acke Bergsten höll på att springa i luften. Det
här var för starkt, det kräfde betalning.
— Grosshandlarn är kanske rentaf dusbror med
den nye rektorn, frågade han med tydligt hån.
Grosshandlaren skrattade omotiveradt.
— Nej, det kan jag aldrig i lifvet bli, sade han
tvärsäkert.
— Åh, hvarför inte? Han skall vara rätt folklig
och treflig, som man säger.
— Magistern kallade honom nyss en mjäker?
— Det ena goda förbjuder inte det.andra, men —
Repliken afbröts af starkt sorl i korridoren. Tåget
stod vid station, och här tycktes verkligen en del
ämna påstiga. Acke, som börjat tröttna på
grosshandlaren, var nyfiken på de nya möjligheterna,
och grosshandlaren å sin sida försvann
ögonblickligen i hörnet bakom sin tidningsdrake.
Acke gaf till ett utrop, s,om genast besvarades.
— Goddag, Figge!
— Goddag, Acke! Sitter du här? T samma
fördömelse som jag — en smula försenad på återtåget!
— Så hyggligt af dej, Figge!
— Dito, dito!
— Här har jag suttit och själssvultit i fyra timmar
ända tills — ända tills — jaha, och nu börjar
vårplöjningen. Nye rektorn skall ju vara en mjäker, hör jag.
— Då hör du fel, min gosse, log Figge med en
lång och likgiltig blick bort på tidningsdraken. —
Det skall vara en rifvandes karl, en ruters karl, en
disciplinöfverste, så sig förbarme! Bäst inrätta sig
i tide och inte hoppa öfver skaklarna i onödan!
— Åh, kassingen? Är det verkligen —? Men jag
hörde —!
— Folk tar fel vid första ögonkastet, berättade
Figge ifrigt och torkade sin pincenez, — han ser
inte mycket ut för världen. Småväxt, ovanligt
småväxt, liknar på långt håll en skolpojke —
— För katt —
Acke Bergsten kastade en hastig blick bort åt
grosshandlarhörnet.
— Jag kan berätta dig en anekdot från hans stu-
- 378-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
