Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 31, den 4 maj 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄNRIKEN OCH MAMSELL ANNA-LISA.
FÖR HVAR 8 DAG AF HJALMAR BERGMAN.
ET var väl femte gången fänriken gick
förbi Gyllene Vimpelns smårutiga
fönster. Han marscherade som en
ung knekt anstår med stora,
man-häftiga steg. Men hans sinne var
ingalunda frimodigt, hvilket man kan
förstå däraf, att han äfven den sjette
gången strök förbi porten utan att
våga stiga in i källaren Gyllene Vimpeln.
Fänriken var från landet, hit till sjöstaden hade
han kommit för att finna någon lägenhet till
Stockholm. Fänriken hade icke haft bättre tur än att han
måst vänta fyra dagar på den där lägenheten. Och
när den fjärde dagen var inne, steg han likväl icke
ombord och seglade icke till Stockholm. Ty under
tiden hade fänriken svårligen förälskat sig i mamsell
Anna-Lisa, skänkmamsell på källaren Gyllene
Vimpeln.
Därmed var i och för sig icke någon stor olycka
skedd. Fänriken hade femhundra riksdaler i sitt
schatull och kunde väl spendera några dagar och
något mynt på resan. Han hade således icke gjort
sig något samvete af att försumma den billigare
sjöresan. Antingen kunde han taga posthästar ända
upp till Stockholm eller — och det tilltalade honom
mera — i lugn och ro förbida nästa lägenhet. Under
tiden fanns det ingenting som hindrade honom ifrån
att ägna mamsell Anna-Lisa sin ärbara hyllning.
Hälst som Gyllene Vimpeln nu på nyåret var föga
besökt. I fönstersmygen åt gårdssidan satt man så
alldeles förträffligt i skymundan. Och kunde till och
med drista sig till att taga Anna-Lisas hand.
Helt och hållet utan erotisk erfarenhet var han ju
icke i trots af sina aderton år och sin splitternya
fullmakt. Tvärtom trodde han sig känna könet rätt
väl. Därför hade han också redan vid första
ögonkastet förstått, att mamsell Anna-Lisa ingalunda var
någon vanlig liten världshussnärta. Det var icke
fåfängt pladder och lättsinnigt skratt, som utgick
från Anna-Lisas mun. Hon kunde tala med så mildt
förstånd som någonsin kära mor själf. Men på
samma gång fanns det i hennes röst en melankolisk
och oändligen blid ömhet, som gjorde fänriken ganska
förvirrad. Det kändes mycket svårt och
förödmjukande att begära uppassning af denna förträffliga
flicka, som själf borde ha varit föremålet för hans
ridderliga omsorger. När han någon gång dristade
taga hennes kyskt motsträfviga lilla hand, suckade
han mycket djupt, rodnade, och släppte hastigt sitt
tag liksom bränd af blygsel.
En sådan förunderlig skygghet var det, som lät
fänriken marschera af och an på den leriga galan
utanför Gyllene Vimpeln. Han förstod att antingen
måste han redan i afton säga henne ett beslutsamt
farväl för evigt, eller också–––-Antingen måste
han inom timme och minut packa sin kappsäck och
beställa posthästar, eller också — —
Förvinterdagen var råkall, dimmig och mörknade
hastigt. Regnet började sakta sila ned öfver den
lergula gatan, men alltjämt marscherade fänriken
fram och tillbaka, tuggande och tuggande om igen
på det antingen-eller, som utan tvifvel skulle blifva
bestämmande för hela hans lif och lycka.
Bäst han så vandrade, drömmande och
debatterande med sig själf, greps han plötsligt vid armen
och snurrades om ett par hvarf. Det var en stor och
groflemmad person, som sålunda antastade fänriken,
en riktig kärnkarl, med skallande stämma, med
röd-mussigt, jovialiskt ansikte och med ett par buskiga,
hängande lätt grånade knäfvelborrar, som väl kunde
anstå en pensionerad kapten. Han skrattade fän-
riken midt upp i ansiktet på ett ganska ohöfligt sätt
Men som han var så mycket äldre både till åren
och i tjänsten, tog fänriken icke illa upp, utan sköt
honom endast ifrån sig, sägande:
— Kapten skall hålla sig en smula åt sidan. Jag är
icke i humör att tåla vexationer om än så
skämtsamma. Inte heller ser jag något skäl att flina som
en solvarg i det här ruskiga vädret.
Kaptenen sade:
— Låt oss stiga in och dricka varm punsch. Jag
har stått bakom rutan och sett kära bror marschera
af och an som en osalig ande. Hvad hin har flugit
i fänriken säger jag åt Anna-Lisa. Har han tappat
pengarna eller är han rent verliebt? Och kära bror
må tro, att när jag säger detta så rodnar den
skälmungen ända ned under bröstrosetten.
— Å gjorde hon? sade fänriken och rodnade ända
upp under pannluggen. Kaptenen lade sina tunga,
röda händer på hans axlar och betraktade honom
med en faderlig min.
— Kära bror skall icke ställa sig, sade han. — Jag
har nog sett, att ni båda ha tycke för hvarandra.
Och jag kan icke säga annat, än att hon är en
hederlig och söt flicka. Välbekomme, kära bror! Nog
ser jag hur det står till. Den som har tur i kärlek,
har otur i spel. Jag har nog märkt, hur förströdd
bror blir, bara flickan kommer i närheten. Och står
hon bak stolen, så falla korten rent tokigt.
Nu var det utan tvifvel sannt, hvad kaptenen här
sade. Fänriken hade de båda sista kvällarna förlorat
sammanlagdt öfver hundra riksdaler. Egentligen
var han icke mycket hemma i kortspel och hade
ogärna gått med, när kaptenen couperade piquet-leken.
Men å andra sidan var det ju svårt att säga nej,
när en äldre kamrat proponerade. Emellertid ville
han alls icke blifva till spe för kaptenen, som han
endast kände sedan fyra dagar tillbaka och hvars
intresse för mamsell Anna-Lisa sårade och
misshagade honom. Därför svarade han i snäf ton:
— Kapten kan vara viss om, att icke blir jag
förströdd eller förvirrad, därför att ett kvinnfolk står
bakom stolen. Utan förlorar jag, så är det emedan
Fortuna är mig emot.
Kaptenen betraktade honom en stund tyst, med
ironisk förvåning. Så tog han honom hjärtligen i
famn, klappade honom i ryggen, skrattade öfverljudt
och sade:
— Det skola vi se. Paré att bror förlorar hvarje
spel, så snart mamsellen är i närheten. Jag känner
verliebte fänrikars sed och vana. Så länge de hafva
kinder af mjölk och smultron äro de mera
magnetiska än själfva kompassnålen — nota bene om
flickan sitter på polspetsen. "Paré" kära bror ifall
du icke föredrager au erkänna dig platt besegrad af
mamsell Anna-Lisas behag.
Fänriken svarade: — Jag parerar. Nog är
mamsell Anna-Lisa en söt flicka. Men jag är väl icke
så svag i hufvudet, att jag icke kan hålla mina
tankar i styr.
Därmed trädde han beslutsamt in i Gula Vimpelns
stora sal, skramlande ganska mycket med sin värja
och sättande näsan i vädret, obekymrad och
man-haftig. När mamsell Anna-Lisa hälsade honom
medelst en nigning, kysste han på fingertopparna och
nickade lätt. Men i detsamma blygdes han öfver
sin oförskämdhet, tog af sig hatten och bugade.
Kaptenen var efter honom och talade bullrande
öfver hans axel. Han berättade om vadet och
befallde mamsellen att genast sätta fram punsch och
kort. Krögaren kom också tillstädes, och som han
äfvenledes var en gröf och jovialisk man, tog han
- 485 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
