Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 31, den 4 maj 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
upp skämtet och bedyrade, att nu skulle man pröfva,
hur pass mycket en nybakad fänrik kunde tåla.
Ett hälft dussin af Gula Vimpelns stamgäster,
stor-bukiga och lurfviga karlar, slöto sig också till
sällskapet. Det blef ett stim som vid en spansk
tuppfäktning eller som vid ett stort hundslagsmål.
Häraf skulle fänriken icke ha låtit sig förbryllas.
Under sin adertonåriga lefnad hade han väl varit ute
för värre saker än att retas med några lösmynta
källarkunder. Men när han såg mamsell Anna-Lisa
alldeles förvirrad och med tårar i ögonen, kände han
sig mycket olycklig. Anna-Lisa skulle säkert tro,
att det var han själf, som dragit hennes person in
i skämtet. Han passade därför på, när mamsellen
gått ut i köket efter punschen, och sade till kaptenen:
— Förrän jag vill blifva mamsellen till omak, ger
jag tappt och betalar kära bror vad et.
Det blef ännu mera stim och skratt öfver att
fänriken så hastigt gaf tappt. Men kaptenen sade:
— Kors, tror kära bror att jag står efter hans
fattiga slantar? Nej, det är för kuriositetens skull,
att vi parerat. Och hvad Anna-Lisa beträffar, skola
vi fråga henne själf.
Därpå vände han sig till mamsellen, söm just kom
med de rykande krusen, och sade:
— Hör på, din skälmunge! Fänriken här är så
oroad och konfys för din skull, att han rakt inte tål
att ha dig i rummet.
Svarade Anna-Lisa utan att slå upp ögonen:
— Jag’ tänker, att jag icke är fänriken till något
besvär. Jag får väl stanna i rummet, eftersom
jagar stadd att sköta tjänsten.
Nu blef fänriken ännu mera förvirrad och sade:
— För mig får mamsellen sitta på bordet om det
sa passar. Låt oss nu få korten.
Han spände af sig gehänget och kastade det så
hårdt mot bordet, att bucklan lossade af remmen.
Så satte han sig på bänken, sträckte ut benen och
tog manhaftigt till kruset. Kaptenen gjorde honom
godt besked. De kommo nu öfverens om, att i
första gifningen skulle Anna-Lisa hålla sig borta, så
finge man se, hur fru Fortuna vore stämd, när den
skälmen Amor icke förargade henne. Det visade
sig då, att fänriken fick rent förträffliga kort. Och
ehuru han icke spelade särdeles väl, tog han hem
alla sticken. Kaptenen lade sin börs på bordet och
sade:
— Här får jag blöda.
Fänriken lade också sin börs på bordet, men då
den befanns vara betydligt mindre än kaptenens,
sände han värden hem till sitt logis för att hämta
schatullet.
Fänriken vann äfven i andra, tredje och fjärde
gifningen och detta i trots af att jungfru Anna-Lisa
åter inkommit i salen. När hon bytte krus åt
honom, tog han hennes hand och sade:
— - Visst, är Anna-Lisa den allra som täckaste flicka.
Men jag är väl inte en sådan narr, att jag icke kan
sköta mina kort ändå. Stanna därför här bredvid
mig, så skall jag visa de här kaxarna, hvad jag förmår.
Anna-Lisa vred handen för att komma loss. Men
fänriken höll henne stadigt och drog henne också
närmre intill sig. Då slog hon upp ögonen och
betraktade honom med en ängslig, het och fuktig
blick. Han tyckte sig också se, att hon rörde
läpparna, men för det myckna stojets skull förnam han
icke orden. Likväl gjorde det ett sådant intryck på
honom, att han genast släppte henne. I detsamma
reste sig kaptenen. Han tog Anna-Lisa i axeln och
ställde henne bakom fänrikens stol.
— Där står du nu, sade han och fräste under
knäfvelborrarna. När tvänne adelsmän ingå vad, så
skall det icke hindras af sådan en skälmunge som du.
Fänriken ville rusa upp och lägga sig emellan.
Men Anna-Lisa böjde sig hastigt ned och hviskade
i hans öra:
— Blif bara’ sittande och säg honom icke emot.
Eljest får jag veta af krögarns näfvar till kvällen.
När fänriken hörde detta, och när han kände
hennes ansikte helt nära sitt, blef han så upprörd, att
han föga visste om spelet. De spelade en lång
stund, under det att dét var alldeles tyst i salen.
Fänriken betalade stadigt ur börsen, tills den var
platt och tom. Då satte värden schatullet bredvid
honom. Och med fubblande fingrar Öppnade han
dess lock.
Då han nu såg, att det endast återstod tre af de
femhundra riksdalerna, blef han förunderligt lugn
och kall i blodet. Det går icke an, tänkte han, att
jag rent ruinerar mig och till på köpet blir till spe,
bara därför att en vacker tös står bakom stolen.
Inte kan det betyda olycka, .att ens hjärtas kär står
bredvid! Det gäller bara, att hålla tankarna väl
samlade och passa noga på korten?
Så gjorde han också. Och han kom snart så
helt in i spelet, att han alldeles förglömde
mamsellen, som stod ’ bakom hans stol. Nar han någon
gång tittade upp, såg han endast krogkundernas
ansikten, som syntes honom gifva uttryck åt den
lifligaste spänning. Kaptenen själf hade dock
bibehållit sitt lugn och framslungade då och då en
skämtsam glosa. Men fänriken smittades så af
spänning, att han ingenting hörde.
Till sist blef han så torr i strupen, att han måtte
ha ännu ett krus. Han erinrade sig, att flickan stod
bakom honom. Han trefvade efter handen och fann
den. Men Anna-Lisas lilla hand var ingalunda tom,
utan höll hon åtskilliga kort mellan fingrarna.
Fänriken hade så när skrikit till, så upphetsad
och förbryllad var han. Han förstod med ens, att
flickan och kaptenen voro i kompani, antagligen så,
att flickan visade med sina kort, hvad fänriken hade
på hand. Han kunde nu också tydligen märka, hur
väl kaptenen hade reda på hans kort. Likaledes
förstod han, att värden och de öfriga gästerna voro
i förbund med kaptenen, som säkerligen alls icke
vore någon pensionerad kapten utan en förrymd
fästningsfånge från Marstrand eller dylikt.
Hvem han däremot icke blef klok på, var
mamsell Anna-Lisa. Att utan vidare hålla den sköna
flickan för en simpel äfventyrerska var honom
mycket emot. Snarare var hon väl ett oskyldigt barn,
som råkat i dessa skurkars våld. Hade hon icke
talat om värdens näfvar? Och hur ängsligt och
motvilligt hade hon icke lydt kaptenens befallning
och ställt sig bakom stolen. Tanken härpå pinade
fänriken öfvermåttan. Och plötsligt kastade han
hufvudet bakåt för att kunna se upp i det stackars
barnets ansikte.
Då såg han tydligen, hurusom mamsell
Anna-Lisa sträckte ut en skälmsk och ljusröd liten
tungspets och därmed liksom viftade åt den förmente
kaptenen. Fänriken blef nästan som förlamad vid
denna syn. Ty han hade hållit mycket af mamsell
Anna-Lisa och i trots af sina aderton vårar hade
han ännu icke varit med om ett så svart förräderi.
• Han drog åt sig benen som för att stiga upp, men
i detsamma kände han åter mamsell Anna-Lisas
ansikte tätt intill sitt, och han hörde henne hviska:
— För guds skull blif sittande. Nu misstänker
han mig icke längre, och jag kan skaffa er tillbaka
edra pengar. Tag blott försiktigt de kort jag räcker er.
När hon hviskat detta, sträckte hon på sig,
gäspade och sade alldeles högt, att nu kunde hon ha
stått nog och om fänriken ville maka åt sig litet,
ville hon sitta bredvid honom. Så skedde, och
- 486 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
