Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 32, den 11 maj 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Där kommer min man, får jag presentera, sade
fru Lizzie plötsligt. En medelålders herre med mage
och dubbelhaka, röd och skinande i ny sommardress,
stod som stampad ur marken framför dem. Han
hade kommit med båten. Pojkarne hade varit och
mött honom.
— Det är herr Ling, doktor Ling skulle jag väl
säga. Du minns att jag talat om honom, inte sannt?
Mannens ansikte uttryckte ingenting annat än
en förbindlig okunnighet. De båda herrarne bugade
sig afmätt.
— Kan du tänka dig, Oskar, en så’n tur. Herr
Ling kommer troligen att tentera våra gossar, och
han har lofvat mig att inte vara allt för sträng. Han
tror säkert att det skall gå bra. Och jag som varit
så orolig! Men nu är jag lugn, riktigt glad och
lugn... Jag vet att jag har herr Lings ord.
Men kära Lizzie, försökte mannen.
Adjunten satt och gapade. Han kände sig
förstummad af häpnad. Och nu sprack den röda
parasollen ut igen som en jätteblomma, och den
förtrollade dagern flöt ner öfver fru Lizzies blida och
oskyldigt utjämnade drag, öfver hennes mjuka
leende, öfver den fylliga halsen med sina små gropar,
och öfver de knubbiga händerna, som sågo så
märkvärdigt nakna ut där de krupit ur spetsvantarna. I
denna mystiska dager — det föreföll adjunkten nu
som om det var hon själf och inte parasollen som
utstrålade den — insveptes de båda männen med
samma hjärtliga välsignelse.
— Det här är kvinnan, tänkte adjunkten.
Men högt sade han:
— Ja, nu får jag tacka för äran och nöjet.
Herrskapet stannar kanske härute. Jag måste in till sta’n.
— Redan! Fru Lizzie smälte igen. Och så hop-
pas jag vi få glädjen träffa herr Ling, om inte förr
så till hösten. När skolan börjar.
Hon räckte honom sin hand och höll fast hans
några sekunder för länge. Mannen betraktade
honom med en min, som adjunkten tyckte gömde
ett litet stillsamt förakt. Han var inte alldeles säker
på det, men så kändes det.
Och ändtligen slapp han loss.
På ångbåtsbryggan ropade han sitt farväl åt
pojkarne som lågo i en backe och bombarderade de
förbigående med småsten. Han fick inget svar.
— Adjö med er, gossar, upprepade han.
— Tjanis, skreks det tillbaka.
Och mumlande någonting om lymlar klef den
gode adjunkten ombord med den bestämda
föresatsen att utan vidare kugga dem, om han väl finge
dem i sina klor. Men strax såg han fru Lizzies
tårfulla ögon och mattgyllne kinder för sig, och han
blef svag i knäna och själen. Hvem vet om hon
ändå inte — innerst i sitt stora, rosenröda hjärta —
hade en liten vrå för honom ännu? Hon hade
visserligen också en man, men det var någonting
utanför henne. Det kunde skaffas undan.
Och den snälle adjunkten log plötsligt ett grymt
leende som ingen såg.
FotO. Finn, Uppsala. Kliché:.Kem. A.-!!. JCengt Silfv.. c^arre, Sthlm-Gb^
DEN AF NYLIGEN AFLIDNE PROFESSORN CARL WAHLUND TILL UPPSALA UNIVERSITET DONERADE
VILLAEGENDOMEN I UPPSALA, Nedre bilden visar donatorn i den vackra, egendomen tillhöriga trädgården.
Egendomen är belägen vid Johannesgatan och inkomsten däraf skall användas till fromma för de romanska studierna.
- 507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
