Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 32, den 11 maj 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
viftade som brudslöjor. Adjunkten fick en soffa vid
glaspaviljongen. Han var utpumpad af promenaden,
så att han skämdes för sig själf, och det dansade
för ögonen. På gårdsplanen rasade sparfvarna
mellan bordsbenen i en sky af damm och med gälla
skrik. Det var inte mycket folk; några enstöringar
som han och litet i skymundan ett ungt par med
nattblekheten ännu under ögonen.
Nu kom en bil susande. Den stannade vid
ingången, och en dam med två barn, två pojkar i nio,
tioårsåldern, steg ur. Hon kunde själf inte vara
mycket öfver trettiotalet — en stor och vacker
uppenbarelse, litet tung, men med lifliga, ljusdruckna
ögon och en hög, glad, sjungande röst. Hon tryckte
fotbladen i sanden fast och spänstigt och med sina
armar om nackarna på pojkarna gick hon öfver
gården och in i paviljongen. Det var en treflig gudinna;
ett par grådaskiga kyparfysionomier följde henne
redan med sneglande blickar.
Adjunkten hade genast kännt igen henne och
skyndat att hissa upp tidningen när hon gick förbi
hans bord. Han blef helt besynnerlig till mods. Den
vackra Lizzie Malm! Det var inte i går. En tolf,
tretton år sedan var det väl, och naturligtvis hade
han varit grundligt förälskad som alla de andra. Hade
till och med hugnats med några kyssar, om han
inte missminde sig, och blandat sina afskedstårar
med hennes en sorglig septemberkväll när månen
sken genom springorna i en gammal lada. Och nu
var hon gift någonstans ner åt landet och tydligen
mamma till de där båda pojkvalparna och glad såg
hon ut, och det var ingenting att säga om det hela.
Han kände sig ändå uppkryad på något vis, nyfiken,
med återvunna lifsandar. Och han försökte en
blick öfver tidningskanten in i matsalen.
Hon satt i solen, med genomskimradt burrhår, så
mogen och frisk och aptitlig midt i sin aptit att
adjunkten blef hungrig som en varg och kastade
tidningen och steg in. Hon observerade honom
inte till en början. Han tog bordet midtemot
hennes. Och plötsligt möttes deras ögon. Adjunkten
gjorde en hastig och onödigt stel bugning och hon
böjde på hufvudet till svar — obekant till en början,
men så kände hon med ens igen honom och det
flög en skugga af en rodnad, men inte mer, öfver
kinderna. Utan vidare omständigheter reste hon
sig och gick fram till hans bord.
— Jag måste hälsa, sade hon. Det var då
riktigt roligt. Herr Ling har allt förändrat sig sedan
sist — ja, hur länge sen är det egentligen? . Det
här är mina söner. Kom, pojkar. Jo, vi ha flyttat
hit eller ska flytta till hösten. " Min man har fått en
ny plats. Och pojkarna ska in i storskolan, börja
på allvar, jag är så rädd för den där pröfningen,.det
ska vara så svårt att komma in, men herr Ling är
ju lärare, det är ju så, och nu ska jag riktigt
begagna tillfället...
Orden forsade. Det lyste i de blanka ögonen
och om de blanka kinderna. Adjunkten kände sig
gripen af en lätt svindel. Någonting förde bort
honom och han gjorde intet motstånd. Han var tom
i bakhufvudet, men lycklig.
— Förlåt min frispråkighet. Men jag ser att herr
Ling är ensam, och vi ha strax slutat vår frukost.
Vill inte herr Ling dricka kaffe med oss, när herr
Ling ätit? Vi ta ett bord därute i solen, så få vi
prata litet. Det ska bli roligt.
Adjunkten bockade. Han fick sin mat och drack
brännvin, som han aldrig brukade förtära, och
under det uppdragna skjutfönstret såg han ute på
gårdsplanen fru Lizzie med röd parasoll och
spetsvantar genom hvilka hullet lyste. Tankfull och
frukostuppblåst, med någonting i bröstet som kunde
vara lycka men ungefär lika gärna sorg,
stegad-adjunkten slntligen ut till gudinnan.
Han fick kaffe, och den röda parasollen och fru
Lizzies leende insvepte allting i en rosendager.
Adjunkten försökte inlägga i sin blick och sin röst
den rätta aktningsfulla, men på samma gång
tydliga hyllning som stunden kräfde. Han lämnade alla
upplysningar som den vackra frun ville ha och
ändå flera, han blef vältalig, chevaleresk mot sin
granne, farbroderligt gemytlig mot pojkarna, som
dock visade sig en smula otillgängliga, och han
kände sig mer och mer öfvertygad om att det där
i bröstet var lycka, var lyckan själf, den gamla och
evigt unga som gjorde honom ett oförmodadt besök
på denna välsignade dag.
Fru Lizzie frågade om han trifdes med sitt
ansvarsfulla kall. Herr Ling svarade att det gjorde
han. Men naturligtvis kräfde det sin man och en
kärlek till ungdomen som är det första villkoret för att
bli en duglig pedagog. Adjunkten klappade till
bekräftelse en af pojkarne mildt på axeln. Den andra
begagnade tillfället att räcka lång näsa bakom hans rygg.
— Och herr Ling tror alltså att det skall gå bra
för mina pojkar?
— Det ska vi väl hoppas. Det är ju heller inte
så alldeles omöjligt att jag får min hand med i
spelet. Kanske rent af blir deras klassföreståndare.
Vid dessa ord smälte fru Lizzie i en rosensky —
så tog det sig i alla fall ut för adjunkten. De stora
varma ögonen öfverdrogos med en fuktig hinna
och läpparna sprucko ut röda och fulla; det var
Lizzie från ungdomsdagarna, det var henne han
kysst en gång i världen och som han ännu älskade.
Hjärtat svällde som en svamp i bröstet och hotade
kväfva honom.
— Törs jag räkna på herr Lings hjälp alltså?
Hon räckte honom handen. Pojkarne hade
försvunnit neråt stranden.
— För vår gamla... vänskaps skull, tillade hon
med sina ögon i hans.
Adjunkten satt med den fasta och bara litet för
feta handen i sin. Han kände hur den lefde. Hur
pulsen slog och hur det ryckte i en muskel.
Hastigt lyfte han den till sina läppar’och behöll den där
en stund, medan fru Lizzie gjorde en skicklig
manöver med parasollen så att obehöriga ögon
utestängdes. Det var en minut alltsammans. En tung och
innehållsrik minut för adjunkten.
— Ja, ja, hviskade han. Det lofvar jag. För vår...
vänskaps skull.
Det föreföll honom som det lilla och stora ordet
vänskap ännu aldrig uttalats af en dödlig såsom af
honom nu. Han fick det att rymma en oändlighet,
tyckte han.
Men fru Lizzie syntes plötsligt alldeles borta.
Hon fällde ner sin parasoll, och i samma ögonblick
slocknade allt rundt omkring. Själfva solljuset låg
dödt och kritigt på sanden. Och ansiktet, det vackra,
varma ansiktet med de stora ögonen, stramades till,
hårdnade, blef äldre, det var inte Lilla Lizzie längre,
det var en mycket förnäm dam som visste hvad
hon var skyldig sig själf och hvad hon kunde fordra
af andra. Och hvad var han? En stackars adjunkt,
förälskad som en skolpojke och ännu löjligare.
Hjärtat kramades ihop och låg nu som en torr svamp i
bröstet på honom. Han tyckte att hela hans jag torkade.
Hans granne vid bordet konverserade. Adjunkten
svarade, medan han afvaktade ett lämpligt tillfälle
att bryta upp. Han måste samla sig, samla dagens
intryck; det var så förvirradt alltihop. Det var löften
som inte blefvo till någonting, och som sade mera
än ord, och det var gammalt och nytt som
kopplades ihop och föll isär igen.
- 506 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
