Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 18 maj 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
FJÄRILSJÄGAREN.
SKISS FÖR HVAR 8 DAG AF GUSTAF JANSON.
LAGET • gafs med svidande styrka.
Hela klassen sträckte också hals
och stirrade på mottagaren.
Kurt Ivansson lät genast höra, att
han kännt det. Hans "aj, låt bli!"
ljöd genom rummet, och ett par
gillande fnissningar underrättade
honom, att kamraterna inte hade
något emot en fortsättning i samma stil.
Men Löfskog, som utdelat det, satt orörlig.
Ingenting i hans hållning angaf, att han fann något
ovanligt ha händt.
Läraren var ung, hyste nästan en smula respekt
för en del af dessa långa sjätteklassister. Han hade
rodnat litet, tummade förlägen på sin pince-nez och
bestämde sig för att låta udda vara jämt och låtsa
om ingenting.
Men det ingick ej i Ivanssons planer. Han hade
midt under lektionen erhållit ett knytnäfsslag. Han
kände ännu, hur det ömmade och värkte i vänstra
skulderbladet, och som han icke vågade vända sig
om och betala med samma mynt, kräfde hans
gymnasistheder, att lärarens uppmärksamhet väcktes.
— Aj, låt bli, hör du! skrek han för andra gången.
— Löfskog! Läraren hade insett sin skyldighet
och reste sig i katedern.
Tjugosju ansikten ljusnade.
Den anropade svarade icke ett ljud. Orörlig, med
hufvudet neddraget mellan axlarne och de knotiga
händerna hvilande mot pulpeten satt han på sin plats.
— Hörde inte Löfskog? — Kandidatens anseende
stod på spel, och stämman erhöll en harmfylld klang.
— Joo. — Löfskog satt som förut och utan att
se upp.
Klassens sympatier vägde mellan honom och
Ivansson. Den där gamle tvärviggen. — Löfruskan
kallades han — var inte alls oäfven. Han slogs
under lektionen, och när läraren kom med den
obligatoriska öfverhalningen, reste han sig inte ens.
— Lö-ö-fskog! — Lärarens stämma darrade. —
Gå ut!
— Nej! svarade lärjungen lugnt och bestämdt.
Kandidaten fingrade på pince-nezen. Hans
närsynta ögon irrade hjälplösa åt sidorna. Det var
tydligt, att han blamerade sig, förlorade hvarje skymt
af respekt och det vid terminens början. — Skulle
han stiga ned från sin plats, hugga den
uppstudsige i kragen och leda honom till dörren?
Kandidaten hade knappt mer än tänkt sig en dylik
möjlighet, förrän han afstod därifrån. Löfskog var af
helt annat material än vanliga skolgossar. Inte nog
med att han varit kvarsittare i tre klasser å rad,
hans karaktär utgjorde en besynnerlig blandning af
inbundet trots och öppen motsägelselusta; han
måste med ett ord behandlas varsamt.
— Lektionen fortsattes, förklarade kandidaten och
gjorde en fråga.
Men nu sympatiserade hela klassen med
"gubben Lof ruska". Här hade man nu flera veckor gått
och sneglat på den gamle krubbitaren och undrat,
hvad han egentligen var för sorts prisse. Och så
afslöjade han sig oväntadt som en riktig
hederspojke. "Hurran" nickade muntert åt Löfskog, och
"Hoppan", hans stallbroder, lät höra ett "vyss, vyss",
som innehöll odeladt gillande och ej så litet
be-undran. Till och med Ivansson medgaf tyst, att
smockan möjligen kunde ursäktas, eftersom
utde-laren skötte sig.
Då förstörde Löfskog allt. Han höjde hufvudet,
och med en röst, som skalf af undertryckt harm
utbrast han.
— Här går dom a hviskar å gör gubbar åt mej.
Å han — knytnäfven tangerade Ivanssons andra
skuldra, men slaget träffade ej — hittar på öknamn
å räcker ut tungan... Löfskog var eldröd i ansiktet,
och de eljes färglösa ögonen tlixtrade.
Tjugosju pojksinnen reagerade omedelbart mot
utbrottet. — Jaså, han skvallrade, han var kanske
falsk.
— Tvi sjutton! ljöd det från "Hurran" och "Hoppan"
lät höra ett indigneradt: ruskigt!
— Ruskan, föreslog Palle P. högt.
Alla begrepo, och en susning gick genom rummet.
— Ruskan... ja visst, det passade precis. Här
hade de gått och varit hyggliga och sagt "Löfruskan".
Från och med denna stund slopades första
stafvel-sen, de båda sista voro goda nog åt den där
tråk-månsen. Att "schoka ojämt", emedan kamraterna
gjorde grimaser, att skvallra om sådant... nej, den
var omöjlig.
Kandidaten pröfvade hvilken verkan en ny fråga
skulle medföra. Enär han var klok nog att rikta
den till klassens erkändt ordentligaste ungdom följde
svaret "strax. Därmed kom man in på nya banor,
och det lilla intermessöt glömdes tills vidare.
Men Löfskog hade af slumpen och den alltid lika
pigge Palle P. fått ett namn, som han sedan behöll
hela skoltiden. Den blef för öfrigt icke lång. Man
visste, att kamraten varit kvarsittare i en annan
skola och hamnat här för att prof va lyckan en sista
gång. Han var tyst och sluten öfveråring — sjutton
eller aderton år fyllda. Aldrig deltog han i några
upptåg, och sällan besvarade han en fråga, hvarken
af lärare eller kamrater. Med hufvudet neddraget
mellan axlarne och de knotiga händerna på
pulpet-locket satt han orörlig timme efter timme. Någon
gång smålog han åt egna tankar, men för det mesta
var ansiktet orörligt som skuret i trä. Mager, sliten
men alltid snygg drömde han bort sin dag. Lärarne
lämnade honom i fred. Stördes han, flög Löfskog
upp, hostade, harklade och gjorde pinsamt löjliga
försök att samla tankarne, hvilka ständigt varit långt
borta. Och dock kunde han sina läxor. Ett par
gånger hade han skanderat Ovidius, så att klassens
bäste latinare bleknat. Om det föll honom in, knäckte
han hvilket problem som hälst. De lefvande språken
kände han men hyste en suverän ringaktning för
grammatiken. För det mesta voro hans läppar slutna,
som om han druckit en mugg lim hvarje morgon,
innan han gick till skolan. Det var Ivansson och
Palle P., som räknat ut det. De sade det också,
och förklaringen mottogs med jubel. Det blef
modernt en längre tid att fråga Löfskog, hur lim smakade.
Hvar gång hven den knotiga knytnäfven mot
frå-garen. Det var det enda sätt Löfskog visste att
hålla plågoandarne på afstånd. Men man aktade sig.
Man kände honom och stannade utom skotthåll.
För öfrigt var det inte roligt att fråga heller.
Löfskog svarade aldrig, och slutligen brydde han sig
knappt om att slå. Hans hud var hård redan före
ankomsten till läroverket, öronen täppte han igen.
Det blef lugnast så.
Men något som aldrig upphörde att väcka
förvåning var hans inåtvända, soliga leende. Det föddes
inte ofta på läpparne och dröjde sällan länge, men
det fanns där.
Gamle "Ruskan" var en obegriplig drömmare, en
unik företeelse i skolpojksvärlden. Han lämnades
åt sig själf och sina tysta tankar, om hvilka ingen
visste något.
Vid vårterminens slut försvann Löfskog ur skolan.
Han hade ånyo misslyckats, för hvilken gång i ord-
- 521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
