Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 18 maj 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ningen kände man ej. Väl borta delade han alla
andras öde och blef glömd.
— Herre gud, gamle "Ruskan", det var en
konstig prick. Hvad blef det egentligen af honom?
Ingen visste det. Frid öfver askan! Man hade
för öfrigt så mycket annat att komma ihåg.
Men Ivansson pluggade vidare. Han var en glad
kamrat och log mot hela världen. Hans hand var
alltid öppen, munnen med för resten. Han hade
framgång — nåja, det var nog knaggligt med det
ibland, men ändå... Och åren gingo. Han fyllde
en plats i samhället liksom förut i skolan. Och en
vacker dag hade han eget hem med familj och allt.
Var han inte evigt nöjd, så hörde han likväl icke
till de missnöjda.
Löfskogs hårda vinge hade han glömt för länge
sedan — gifvaren med för öfrigt — då denne
plötsligt en dag stod midt framför honom.
— Nej, se "Rusk... Löfskog". Goddag, gamle
gosse. Och du frodas och har det bra?
Löfskogs handtryckning var hård och fast,
leendet godt och vänligt.
— Afrika, upplyste han kortfattad!
— Nej, har du varit där? Länge, hvad?
— Sex år. Kamerun och Kongo. Negrerna äro
bra, bara man begriper dem.
— Och det gjorde du?
— Jo, jag förstod dem. — Löfskogs blick
förlorade sig i rymden. — När jag for hem var det en
gammal höfding, som grät. . Jag tog honom i famn.
Det duger inte, ser du.
— Hvilket?
— En hvit man måste hålla på respekten där
nere. Han ville skänka mig en af sina döttrar. Jag
gaf honom fem dollars ändå. Sedan blef jag afskedad.
— Hör du, gamle gosse, jag har litet brådt just
nu. Det där med negerjäntan var intressant. Titta
upp till mig en dag... när som hälst. — Ivansson
nämnde sin adress och tillade, att den andre kunde
kika i telefonkatalogen, ifall han glömde den.
— Då kommer jag i öfvermorgon, sade Löfskog
trohjärtadt och allvarligt.
— Qör det, du. Adjö, så länge.
Löfskogs hand sög sig fast vid den forne
skolkamratens. Det föreföll, som om han haft svårt att
släppa taget.
Utan att begripa hvarför kände Ivanson sig nästan
litet rörd.
— Inte kommer "Ruskan" i öfvermorgon och inte
senare heller, tänkte han under gåendet. Sådant
där säger man bara.
Men på utsatt dag satt Löfskog i Ivanssons
arbetsrum.
— En cigarr, hvad?
— Jag röker inte.
— Jaså, du skall prompt ha sprit?
— Jag har aldrig smakat en droppe. Kommer
heller inte att göra det.
— Det var styft. Asket, hvad?
— Nej! Jag vill bara inte.
— Det var mig en baddare. — Nåå, Afrika?
— Blir inte färdigt på hundra år ännu. Men
sedan . . . framtidslandet. Allt, hvad vi behöfva, kunna
vi få därifrån. Jag känner till det. Bodde ensam
på en ö i Kongofloden två år.
— Ensam?
— Det fanns ett par hundra svarta. Men de
räknas ju inte . . . inte än. Lata, ser du.
— Och du med, förstås.
— För att visa dem, hvad arbete var, röjde jag
ensam en åttahundra meter lång väg genom
urskogen. Sedan lade jag en ordentlig stenkaj vid
stränderna. Bar fram hvarenda sten själf. — Han vi-
sade ett par stora platta arbetarhänder. — De
största stenarne rullade jag ned till floden. Höll på
med en enda fyra dar å rad.
— Ja, jag minns, att du var stark.
— Stark? Nåja, det var för exemplets skull, ser
du. Ville visa, att en hvit man kan allt.
Svartin-garne lågo i stora klungor och stirrade på mig.
Trodde jag var galen. Solstygn eller malaria. Har
aldrig varit sjuk.
— Hm. Jaså, gratulerar.
Löfskog talade vidare. De korta satserna sprungo
i kapp öfver hans läppar:
Värden betraktade sin gäst med stillsam undran.
Det var precis samma tvära, klumpiga rörelser, som
han erinrade sig från skoltiden. Gestalten var
senig och mager, vittnade om tungt arbete, kanske
umbäranden. Men åren hade farit mildt fram med
gamla "Löfruskan". Nåja, hjässan var kal, och
mustascherna gråa, men det fanns samlad kraft och
obruten energi hos mannen.
— När cheferna fick veta, hvad jag gjort på min ö,
blef ag förflyttad. Sista stationen i urskogen. Ett år.
Blef vän med en gammal höfding. Riktig vän, förstår
du. Glömmer honom aldrig. Han grät, då jag for.
— Du sade någonting om det, sist vi..
Men Löfskog hade ett behof att tala själf och
hörde inte på andra.
— Ni skojade med mej i skolan... Arbetet är
mitt lif. Jag går sönder... blir sjuk, om jag inte
får arbeta. Där borta högg jag på ett år lika
mycket skog som de andra låtit flera svarta hugga på
tio. Dåligt exempel, blef afskedad. En hvit skall
ligga i hängmattan och svära. Ingenting annat.
Jag fick inte arbeta.
— Hm.
Löfskogs stela hållning försvann, och han sjönk ihop.
— Hvad skall man då göra? utbrast han och
strök med sin knotiga hand öfver ansiktet.
— Det där kommer mig att tänka på en
skolkamrat, Palle du vet, sköt värden in. — Han åkte
in i tullen. Första åren gnodde han som en liten
sju tusan. Hit med arbete! lät det ideligen. Hvad
blef följden, tror du?
Löfskog gapade förundrad och utan att följa med.
— Han blef inkallad till någon chef och fick en
ordentlig öfverhalning. — Om herrn inte lär sig
hushålla med arbetet, passar herrn inte i det här
verket. Punkt och slut med audiensen. — Nå, Palle
har tagit sig i akt och blifvit hushållsaktig. Det är
nog därför han stigit i graderna. Han har godt om
tid. Du borde sannerligen kila in till honom ett slag.
Det hade aldrig varit Ivanssons mening att ge
någon vink om det lämpliga i samtalets afslutning
just nu. Men Löfskog flög upp från stolen.
— Tack skall du ha, för att du ville ta emot mig!
— Gamle gosse, vi äro ju inte i Afrika nu.
— Tack skall du ha! envisades Löfskog och tryckte
värdens händer mellan ett par labbar, hårda som trä.
— Du har varit så hygglig. Ser du, jag har rakt
ingenting att göra, så för min del... Gamle gosse!
Han kom tillbaka och lät högra handen falla ned på
Ivanssons axel. — Du, du... jag går långa
promenader, ett par svenska mil om dagen. Det där om
limmet... hä, hä, hä, det var roligt. Jo, ser du, jag
har en idé.
Ivansson lyckades icke dölja en grimas.
— Hä, hä, hä, det där känner jag igen från skolan.
Du var väldigt slängd i att göra gubbar. Nej
ursäkta mig! Jag går nu, jag går. Inte vill jag hindra
dig, det begriper du nog. Men jag kommer tillbaka.
Vi skola tala om min idé. Den du . den! Vänta
bara, gamle gosse! Nej, adjö med dig. Tack för
mig! —.Löfskogs blick svepte rundt rummet och
- 522 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
