Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 34, den 25 maj 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILLPOJKEN.
EN HISTORIA FRÅN ÖBACKA. — FÖR HVAR 8 DAG AF EMAN.
YDOSTEN låg på i rykande ilska
sedan tre dagar tillbaka.
Sjön vräkte in genom södra
inloppet, de smutsgröna vågorna
brö-tos sönder till skum mot kanaluddens
stenvallar, fräste och spottade kring
Nybrons pollare, fingo fart ute på
norra fjärden och gingo i väldiga
bränningar upp på Vägnölandet.
En stormfågel skrek öfver Nattviken, där
vedskutorna våndades vid kajen, himlen stod linjerad af
en stickande hagelsvärm. Det dånade
olycksbådande öfver taken.
Gatorna voro folktomma. Brandsoldaterna, som
den tiden gingo nattpoliser, hade sökt sig in under
tak. Karamellstånden nere vid skeppsbron sletos
bort bit för bit. Det var ett herrans väder.
Men längst ute vid bråbänken, där skummet yrde
öfver järnräcket, stod gubben Modig,
gammelstac-karn, och stirrade med svidande ögon in i mörkret
där utåt norra inloppet. — Hagelskuren drog bort,
och nu föll regnet som i strömmar.
Modig höll stadigt i räcket med båda händer för
att inte sopas i sjön. Blicken hängde envist kvar
vid verkstadsudden och läpparna rördes oafbrutet.
— I dag kommer han... lillpojken... briggen. Han
kommer... nog... Stormen tilltog och sjön slog
våldsamt öfver kajutsprånget. Modig blef öfverspolad och
erfor en isande känsla af skräck både för sin egen
belägenhet och den väntades.
— Det går inte! Nej, säger jag, det går inte...
hjälp... det går inte...
Modig släppte sitt tag om järnräcket, arbetade
sig rundt båtlänningen, följde med vinden utåt
norrkajen, förbi tattarslottet och verkstan, ut efter
stranden. Långt ute på Draghällan stannade han, i lä
under skogen, ömsom lyssnande, ömsom stirrande.
Kroppen vaggade fram och åter och läpparna rördes.
— I dag kommer han, lillpojken... briggen... i
dag...
* * *
Så hade lotsarna på Härnöklubben och snokarna
på tulljakten ofta sett honom, särskildt mot svårt
väder. Det var som visste han säkert att lillpojken
och briggen Malin skulle komma en sådan natt.
Ibland stod han uppe på klippan, ibland, när ett
segel dök upp i söder, stod han till knäna i vattnet.
Det var länge sedan sjöman Modig slog sig ned
på landbacken och blef vedhuggare och gårdskarl
hos rådman Ström.
Det var efter höststormarna 94, då sjön tog hans
båda äldre söner. Den ene gick öfver bord på
finska kusten. Den andre gick med skonerten
Blenda i fraktfart på Östersjön. Efter en rasande
sydvest kom en dag i november en sönderslagen
lifbåt, märkt Blenda, och en del vrakspillror flytande
upp mot Ekerö på Åland. Mer visste man inte.
Året därpå dog hustrun, sedan hon gifvit lifvet åt
Kalle, lillpojken.
Och nu skulle lillpojken inte bli sjöman. Han
skulle i snickarlärapå verkstan och bli hemma hos far.
Men innan lillpojken blef gammal nog för
snickarbanken, hängde han dan i ända på skutorna, som
lossade salt och kalk på norrkajen, eller också fann
man honom på Nätterkvists varf på Kronholmssidan,
där skutorna lågo med botten i vädret för att
koppras. Där hjälpte han gastarna att länspumpa eller
gubbarna att dra spelet, när skutorna lades eller
också sökte han gammal kopparspik i drefvet och
sålde till Edberg på Bockholmen, som vägde nätt
åt småpojkarna och vände på slantarna.
Modig såg med stigande oro och vrede på
pojkens förehafvanden. Ofta bröt han sönder Kalles
barkbåtar och förbjöd honom under rysliga
svordomar att vistas nere på skutorna under hans
borte-varo. Och när han vid sådana tillfällen lugnat sig
något, började han berätta för lillpojken om
skeppsbrott, om sjömännens vedermödor och hafvets alla
fasor, så att håret kunde resa sig på ens hufvud.
Men lillpojken hörde uppmärksamt på med
half-öppen mun och tindrande ögon, och vid en ryslig
situation råkade han en gång utbrista:
— Ta om det där stället, far, det var så bussigt!
Den gången fick lillpojken stryk, och mellan rap-
pen och svordomarna fick han veta, att han förr
skulle dö än få sätta sin fot på ett fartyg.
Men när Modig var god, tog han lillpojken i knäet
och målade ut för honom hur trefligt de skulle ha
tillsammans, när far blef gammal och Kalle gick på
arbete på Verkstaden hos den snälle Dahlberg med
det hvita skägget och förtjänade pengar som en
riktig arbetskarl. Då var gubben så rar och
smeksam, att lillpojken rakt inte kunde låta bli att lofva,
om och om igen:
— Aldrig skulle han lämna far och gå på sjön...
aldrig!
Lillpojken blef 15 år omsider och kom i
snickar-lära på Verkstan, och sällan fick han nu tillfälle att
klättra omkring på skutorna, äntra i riggen, tigga
käx af kocken eller höra lustiga visor till
draghar-monika i skansen. Och Modig var förnöjd och glad
åt lillpojken, för att denne, som det tycktes, hade
slagit sjömanstankarna ur hågen.
En vinter hade gått, och så en dag kom
lillpojken hem med andan i halsen och en ståtlig
fullriggare i famnen.
— Far du, titta! Jag fick lof af Dalberg att göra
den på lediga stunder! Säj, far, är den inte bussig?
Modig mulnade ett ögonblick, men så klappade
han lillpojken på axeln och granskade
mästerverket närmare. Och ett mästerverk var det.
Skrof-vet, som var ungefär en meter långt, var smäckert
och välformadt, galjonbilden väl skuren, ankare,
spel, ratt, kajutor, lif båtar, rigg, allt utfördt med en
noggrannhet och en sakkännedom, som förbluffade
gamle Modig.
Kommande söndag skulle det profseglas.
Nere vid Mtlänningen var det folksamt på
söndagsförmiddagen, när lillpojken, fullriggaren och
Modig uppenbarade sig. En hop småpojkar hängde i
båtarna. En del hade krökta knappnålar på en
trådända och metade spigg, en del seglade med
barkbåtar och fenkuttrar; där seglade till och med en
gammal galosch, som gick på tvären som en
fyr-kantpràm. Från klänningen gick en våt väg upp
mot stugorna. Öhmans Bernhard hade just
lommat hem, lungblöt och gråtfärdig. Han hade
plumsat i under sina fruktlösa försök att fiska upp en
gammal ansjovisburk från länningens botten.
Nu kom lillpojken, som sagt, med fullriggaren.
Småpojkarna glömde refvar och spigg och
fenkuttrar och skockade sig kring Kalle. Den gamla
ga-loschen seglade ut ur länningen för akterlig bris,
utan att ägaren märkte det. Kalle satte fullriggaren
i sjön och ordnade seglen.
Å-å... så den seglade?
Småpojkarna gapade och fingo knappt fram ett
ljud till att börja med. Men när en lekfull bris
förde skutan genom länningsöppningen ut på
fjärden, brast det lös. Undan gick det, så att lillpojken
i en lånad eka knappast kunde hinna upp
snällseglaren. När han kom tillbaka, sade han i en ton,
som endast väntade odelad bekräftelse:
- 540 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
