Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 37, den 15 juni 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
TVÅ FURSTAR.
FÖR HVAR 8 DAG AF HJALMAR BERGMAN.
ET hände i Bologna en lysande sen-.
höstdag i Herrens år femtonhundra .
och sex.
Portarna - till S. Petronius slogos
upp på vid gafvel, messan var slutad,
och folket strömmade ut. Det vär-.
derade Bologna har väl alltid räknat
många fromma medborgare, men
kanske icke alltid lika många flitiga kyrkobesökare
som under dessa novemberdagar. Och orsaken är
lätt funnen. Icke längre Bentivoglio, tyrannen,
härskade i Bologna. Staden hade återförenats med sin,
kära moder Kyrkan, och tians Helighet Julius II
hade, företrädd af Hostian och med ett godt
slagsvärd vid sidan, hållit sitt intåg i den eröfrade staden:
Däraf de Bolognesers mer än vanligt stora fromhet!;
Nu var emellertid messan öfver, solen hade nått.
sitt middagsstånd, och från köken kommo dofter af,
stek och fisk och vin. Vördiga borgare sökte sina
hem, och de unga, som ännu icke satt bo, skpl-,
piltar och förlästa ynglingar från universitetet, knektar
af alla slag, köpmännens skrifvare och hela hopen
af målare och skulptörer, som ständigt följde den
store byggherrn Julius, alla sökte de nu sitt
här-berge, sin krog, sitt näringsställe.
Battista, en ung floreiitinare och riddare af mejseln,
fann det rådligast att slinka inom dörren till
vinstugan Coppa d’Oro. Där bjöds ett förträffligt
toskanskt vin och i hopen af ungdomar märktes det
icke så mycket, att herr Battistas börs var skäligen
tunn. Kunde också hända, att han där träffade några
vänner från Arnostaden, några rika skolpiltar kanske,
de där kunde slå itu en ducat lika gesvindt som
Battista högg flisor ur ett marmorblock.
Försöka duger — Battista träder in. Rummet är
djupt och mörkt. Vid dörren sitter ingen, ty dels
drar där så svårt, dels ser det tiggaraktigt ut att
sitta nära. dörren, dels ändtligen får den de bästa
bitarna, som sitter närmast spisen. Spisen glöder
längst bort i rummet, stekspetten vridas af två pojkar,
krögarfar ser på, krögarmor skär för.
— Salve Fratres! hälsar Battista och svänger sin
barett. Det är just ingen, som svarar på hans
hälsning, men den som sitter ytterst på bänken makar
åt sig och ger plats. Battista tar en bägare med
vin, dricker en duktig klunk och ser sig omkring,
småleende men en smula orolig. Ingen säger ett
ondt ord. Battista suckar lättad. Dagens måltid är
räddad. Han kastar sig oförskräckt in i samtalet,’
allt under det att han med vaksam blick följer fatens
gång kring bordet.
Samtalet rör sig om ditt och datt, kastas fram
och tillbaka. Plötsligt är det någon vid bortre ändan
af bordet, som ropar: — Jag såg honom! Vid min
själs salighet, jag såg honom.i dag i S. Petronius.
Och en annan: — Det är lögn, han vågar sig inte
hit. Och en tredje: — Hans helighet låter hänga
honom. — Inte hänga! Han sättes på vatten och
bröd. Hans Helighet hänger aldrig en god konstnär,
men det händer, att han svälter honom en smula.
— Hvem tala’ de om? sporde Battista. Hans
grannar voro dock alltför upptagna af steken och
svarade honom icke. Battista själf åt, som han
aldrig sett mat förr — eller kanske snarare som om
han icke väntat att få se någon på de närmaste
tjugufyra timmarna. När det behagliga gästabudet
pågått en timmas tid, blir det plötsligt starkt oväsen.
Någon springer in i salen och ropar:- — Hans
helighet kommer! Fat falla i backen, krus slås ut,
bänkar vältras. Alla trängas i, dörren, ingen kommer
ut. Battista klättrar upp till takgluggen och sticker
ut hufvudet. :
Först rider eminensen, påfvens fruktade gunstling,
kardinal Aldoisi. Hans häst är svart och ledes vid
betslet ai tvänne väpnare. Efter honom rider en fet
man på en hvit häst. Äfven här gå tvenne väpnare
vid betslet. Battista känner vär igen den fete, han
har huggit en sockel för hans räkning, en sockel,
som skulle bära en uppgräfd faungosse. Det är
biskopen af Cremona, en välvillig män och högt i
påfvens gunst. Han sitter tungt och en smula
osäkert på hästryggen. Öfver honom hålles af fyra
män en gul sidenbaldakin och mellan sina händer
bär han monstrarisen med den heliga Hostian.
De goda krogkunderna göra förtvifiade försök att
falla på knä i den trånga dörren. Battista lyckas
krångla ut högra armen genom luckan, böjer på
hufvudet och korsar sig. Fullständig tystnad, då den
gode biskopen af Cremona drar förbi med
monstran-sen. I nästa ögonblick skälla lefveropen. Kristi
ståthållare Julius styr själf sin häst. Han är iförd
ett svart kyller, han harmen stormhatt, som täcker
nästan hela ansiktet. Ögonen blicka bistert, ur
halskråset af stål framsticker den yfviga skäggtofs,
som väckt skandal inom hela kristenheten. En
påfve med skägg! Och slagsvärd vid sidan! Icke
längre Petri nycklar eller Pauli svärd, som var ett
andans svärd, utan ett påtagligt, skarpslipadt och
blodigt krigar.esvärd!
Tåget har dragit förbi, och de. goda krogkunderna
återvända till sina fat och krus. Battista är
.ingalunda bland de sista. Han träffar på ett nytt fat
, och ett nytt krus, han gonar sig förträffligt. Då
och då lyssnar han till samtalet, som blir allt
stojfgare. De båda vid andra bordsändan ha åter
råkat i gräl. — Han var där, säger den ene. —
Jag-såg honom ju. Jag såg hans tillplattade näsa..—
— Har han kommit hit, säger den andre, så är han
såld. Påfven har letat efter honom och sändt bud
på bud, och han har icke behagat lystra. Nu blir han
hängd, den öfvermodige florentinaren. —
Floren-tinaren? säger Battista och ser upp från fatet.
— Hvilken florentinare? Väl aldrig jag? — Ack
du din spinkiga mygga! snäser Battistas granne.
— Hvem bryr sig om, hvar du surrar någonstans i
världen? Men honom gar det illa för. Julius låter,
icke leka med sig.
— Nej minsann, upprepas det rundt bordet. Julius
låter ej leka med sig.
Med ens blir det tyst på krogen. Battista förstår
icke hvarför. Han sitter djupt lutad öfver fatet och
märker endast, att det blifvit så underbart tyst.
Gästerna hviska med hvarandra. Krögarfar klår sig
bakom örat. Borta vid dörren är det någon som
knackar i bordet och begär en bägare vin. Det är
ett rop, som krögarfar brukar lystra till, men nu
står han där, rifver sig bak örat och mumlar.
Battista" torkar såsen från läpparna och vänder
sig helt om på bänken. Hvem är det som sitter
lik en tiggare vid dörren och förgäfves knackar i
bordet? Plötsligt springer han upp: Han rodnar
och blir het. Nu förstår han fullerväl, hvem
samtalet har gällt. Främlingen, som sitter lik en tiggare
vid dörren.
— KrÖgare! hviskar Battista. — Hör du icke, att
han begär vin? — Jo, jag hör. Men den mannen
kan hålla sig borta från min bod. Han står illa till
boks hos Hans Helighet och bringar endast olycka.
Battista tar en bägare och tappar själf ur tunnan.
Så går han bort och räcker den åt främlingen. —
Här mästare! säger han. Den nykomne-nickar och
trefvar i gördeln efter mynt. Battista säger: — Låt
vara, jag är icke krögàre. Jag är florentinare och
lärling i stenhuggarskrået. Ni känner mig, mästare.
Jag heter Battista.
Främlingen mumlar tankspridt:
585
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
