Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 37, den 15 juni 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Jag känner så många med namnet Battista.
Sitt ned min vän, om du har lust.
Battista sätter sig midt emot främlingen. Han ser
öfver axeln på sina forna bordskamrater och för att
visa dem sitt förakt, spottade han i golfvet.
Mannen med den platta näsan frågade:
— Har du sett påfven? — ~Han drog nyss här
förbi. — Ja, jag vet. Jag hörde messan i S.
Petro-nius. En kyrkotjänare kände igen mig och ville
genast föra mig till påfven. Men jag slog mig lös.
Icke i dag. Tids nog i morgon. — Battista säger:
— De säga, att han är dig gramse. Hvarför flydde
du från Rom.
För första gången ser främlingen upp Iran
bordets vindrägg, ser på Battista med en het, häftig blick.
— Det är jag, som har skäl att klaga. Icke han.
Han gynnar mina fiender, han gynnar den
ärkeskurken Bramante och den lille skojaren Rafael.
Urbinoföljet stod mig efter lifvet, därför flydde jag.
Han öfveröser dem med gåfvor, men jag får tigga
min rättmätiga lön. Förra påsken behöfde jag pangar.
Jag gick till palatset på måndagen. Icke en baiocco.
På tisdagen kunde jag icke träffa Hans Helighet.
På onsdagen var han i palatset, men tog icke emot.
På torsdagen blef jag helt enkelt utkörd af enlurk,
som mycket väl kände mig. Då lämnade jag Rom.
— Men kanske — dritsar sig Battista, — kanske
att påsken ej var lämplig tid.
Främlingen knyter sina näfvar.
— Ingen stund är läglig, när det gäller att betala
hans skuld till mig! Men om det också vore påsk
hvar dag, behöfver jag pangar. Är du lärling i
sten-huggarskrået? Då vet du, hvad marmorn kostar.
Jag reste själf till Carrara och såg ut de skönaste
blocken. Du vet ju, att han gaf mig beställning på
sin grafvård? Nåväl, jag hade redan ritningarna
färdiga. Alltsedan Hadriani tid har man icke sett
något sådant. Tjugufyra fot bred, trettiosex fot djup,
öfver trettio fot hög. Den skulle bära nittiotvå
statyer af mer än mänsklig storlek. När efter antiken
hörde man väl talas om en plan af sådan mäktighet?
Han slår näfven i bordet.
— Och af allt detta — intet! Gubben har icke
råd! Påfven har icke råd! Men öfver Synagogan,
Urbino-följet strör han guld!
— Tyst, tyst! ber Battista. Främlingen sänker
rösten. — Vet du hvad, unge vän? Jag skall säga
dig något. Jag har varit fast besluten att lämna
Italien och kristenheten för att träda i tjänst hos
turken. Bajazet är frikostig. Jag skulle ha byggt en
bro åt honom, en bro till Pera. Men när jag ville
resa, sände gonfalonieren i Florens bud på mig och
sade: Gå till påfven. Det passar dig bättre att dö
med påfven än att lefva med turken. Då ångrade
jag mig, därför att jag är en god kristen, och jag
gick hit. I morgon skall jag träda inför Hans
Helighet.
Nu råder det åter fullständig tystnad på krogen
Coppa d’Oro. Krögarfar har med breda, säkra men
tämligen långsamma steg nalkats främlingens bord
och står nu midt framför honom. Han lägger
handen på gästens axel ’och säger: — Gå er väg,
mästare. Ni har talat illa om Hans Helighet. Ni bringar
olycka öfver mitt hus. Gå ut! Gå er väg.
Vid beröringen har främlingen sprungit upp och
famlat vid sidan där darten hänger. Nu är han åter
lugn och rycker på axlarna. — Kom Battista.
Hundar jaga mig som en hund. Kom Battista!
Utkomna på gatan säger Battista:
— Mästare, tag dig till vara. De lösmynta
gäc-karna därinne talade nyss om dig. Och fast de äro
narrar tör en och annan af dem vara väl
underrättad. — Hvad hade de att säga? — Den ene — Bat-
tista drar på ordet. Den ene påstod, att du skulle
kastas i fängelse. Den andre — att du skulle hänga.
— Hänga — upprepar främlingen tankspridd.
Plötsligt brister han i skratt. — Ack de ha rätt, de båda
skurkarna. Rätt båda. Hans Helighet kommer att
fängsla mig och att hänga mig. Vet du, hvad hyn
vill? Han vill att jag skall bemåla det Vaticanska
kapellets tak. Jag som är skulptör och icke målare!
Se där, hur de få rätt! Han kommer att hålla mig
fången i kapellet och han kommer att hänga mig i
luften på det att jag måtte nå att måla taket. Men
för mig blir detta värre än stegel och hjul. Jag
måla, icke röra en mejsel under åratal, ligga på
rygg och måla ett tak! Jag som icke är målare!
Battista småler. — Var det då icke du mästare,
som på ett oförlikneligt sätt täflade med själfve
mäster Lionardio da Vinci? Och likväl är du icke
målare? Hur är det möligt? Men jag är rädd, att
det är ett annat fängelse, som påfven bereder åt
dig. Ack nu vet jag, kära mästare! Nu vet jag,
hvad jag bör göra? Jag känner den gode biskopen
af Cremona, som är en välvillig man och står högt
i gunst hos påfven. Honom vill jag bedja, att han
för din talan inför Hans Helighet. Kommer det
något godt däraf, så skall du säkert icke glömma
din stackars landsman Battista. Jåg har intet arbete,
och min börs är lättare än någon slinka i
studentkvarteret. Äro vi öfverens.
— Öfverens? mumlar främlingen. — Öfverens,
om hvad? Ja, ja gör som du vill min gode Battista.
Farväl.
Battista står och ser efter honom, suckar och
höjer på axlarna. — Ack han är så tankspridd, den
gode mästaren, tankspridd och tanklös. Jag måste
hjälpa honom.
Följande dag, när solen åter står i
middagskvarter, styr Battista kosan till Palatset. Där skall
serveras en riklig måltid, men den här gången får
stackars Battista endast slicka sig om munnen.
Rätterna äro tillagade för högre herrar, mycket höga
herrar. Vid slottsporten hejdas han af vakten.
Battista sträcker på sig, skådar med förnäm min på
vaktkarlen och säger: — Undan min gode man, jag
hör till biskopens af Cremona svit.
Och verkligen slipper han fram! De höga herrarna
ha så många tjänare, det är icke godt att känna dem
alla. Battista har ju också på sätt och vis rätt. I går
lyckades han få företräde för hans högvärdighet,
och nu skall han se resultatet af det korta samtalet.
Han skall bli vittne till ett märkligt möte: mötet
mellan mannen med den spräckta näsan och
mannen med den gråa skäggtofsen. Och han skall se
bispen af Cremona träda medlande emellan. Detta
senare är Battistas verk, och det är således icke
underligt att han sträcker på sig.
Tyvärr har ingen människa reda på hvilken
viktig roll, Battista spelar. Han måste göra sig liten
och smal, trängas och knuffas en gpd timma, innan
han når en dräglig plats i salen. Ändtligen lyckas
han klättra upp i en fönsternisch och kan
öfver-skåda hela härligheten.
Vid öfre bordsändan sitter mannen med den gråa
skäggtofsen. Bakom honom står hans major domus
och en biskop. Till höger om påfven men på
respektfullt afstånd sitter kardinal Aldoisi. Till vänster
påfvens nevö och fältherre, den tjuguårige Francesco
Maria della Revere, på mödernet den siste
Monte-feltri och arfvinge till Urbino. Längre ned vid
bordet bland världsliga och andliga furstar sitter den
vördige biskopen af Cremona. Han bibehåller icke
i dag sitt värdiga lugn. Gång på gång spritter han
till, rodnar och ser oroligt ned mot dörren.
- 586 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
