Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 46, den 17 augusti 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
EN SKILJSMÄSSA.
FÖR HVAR 8 DAG AF LOUISE BERGH.
\AN kände sig irriterad öfver alla
gränser.
För ett ögonblick hade han stannat
på den lilla balkongen, hvarifrån han
i ett enda ögonkast kunde
öfver-blicka det vintrigt storslagna
landskapet, i hvars dunkelblå
eftermiddagston snöflingorna föllo hvitt och
tätt som myriader, af stora, diinmjuka stjärnor.
Det var en stilla, sollös vinterdag, icke en fläkt
rörde sig, allting i naturen tycktes domnadt, endast
snön föll och föll, kastande strimmiga ljusfläckar
öfver strandsluttningarna och dränkande berg och
träd i sitt ymniga bomullslena puder.
Därnere i djupet låg fjärden och lyste med sin
glasgröna massa igenom det sjöblå diset, som än
tätnade och gaf illusion af oändlig vidd, än lika
plötsligt lättade upp och lät fjärdens motsatta
strandsträcka framträda tydligt klart och helt nära.
Han blef stående en liten stund vid balustraden
med upplyftadt ansikte och halfslutna ögonlock för
att erfara det lugnande behaget af de stora svala,
nästan smeksamt mjuka flingorna mot sin panna.
Så stod han länge — en enslig, orolig människa
liksom uppsugen af den ofantliga rymdens
igensomnade ro. Plötsligt skakade honom en häftig
rysning, han höjde de smärta axlarna och drog ett
djupt andedrag, kastade en snabbt sonderande blick
omkring sig och gick åter motvilligt in. Steg ned
för trappan och kom in i sitt stora djupa arbetsrum,
från hvars takfris de elektriska mattslipade
lamp-kloten nedsände ett mildt gyllene ljus.
Mekaniskt, af gammal vana, gick han bort till
rökbordet och tände en cigarett, började ånyo med lif—
liga elastiska steg promenera af och an, nästan ljudlöst
på den mjuka hafsgröna mattan, stannade här och
hvar, betraktade flyktigt utan att se något af det
eleganta rummet, föremål och pretiosa, promenerade
igen. Satte -sig — steg upp — kastade bort
cigaretten halfrökt — tände en ny. Tändstickans ljus
blossade underifrån upp öfver hans finskurna
nervösa ansikte och gaf ett hastigt återsken i de klara,
blåsvarta ögonen mot deras upphetsade blick.
Han stannade vid skrifbordet och satte sig
uttröttad, böjde pannan mot handen för att erhålla
lindring för de oroliga tankarna. Den elektriska
bordlampan lyste mot hans hand med den smala
släta guldringen och på det svarta hårets
silverstrimmor.
— Skiljas! Skref hans tanke gång på gång med
kolossala svarta bokstäfverför hans blick. — Skiljas!
Skiljas! Skiljas!
Bara det.
Han tog ordet intill sig och synade det —
kastade det vredgadt och ångestfullt ifrån sig — tog
upp det ånyo, höll det kvar för sin blick, sökte
genomtränga och nå dess hela mening.
Omkring honom var allt tyst, men därnerifrån
hördes alltjämt samma meningsfulla sysslande, som
nyligen gjort honom utom sig och jagat honom ut.
Nu och då Öppnades en dörr — ljödo och förtonade
steg och kommo tillbaka, och alltsammans
koncentrerades till rummet rakt under hans.
Han lyssnade uppmärksamt på en gång plågad
och intresserad, ville inte höra och kunde inte låt bli.
Nu lyftes ett tungt föremål genom huset — han
lyssnade på stegen genom trappor och korridorer,
hörde något sättas ned rakt under sina fötter.
Han for häftigt ihop af ljudet och sökte samla sig.
Skulle det ske redan idag! Verkligen ske! .Den
tidiga kvällen, som därute blånade mot natt,
inträngande med sina skuggor i de höga, djupa fönstren,
nådde öfver honom med sin vemodiga stämning och
fyllde hans bröst med obestämda kval.
Stridiga känslor och tankar, ord som bytts,
episoder som utspelats gledo i orolig böljegång genom
hans själ med växlande skugga och ljus —
alltsammans jäktande och beklämmande som när
molnen i härskaror jaga fram öfver himlen, kastande
sina flyende, obeständiga skuggor öfver haf och land.
Snart allena!
Snart fri!
Leken, som han lekt, medryckt och djärf,
mynnade plötsligen ut i en epilog af allvar; landet som
han tänjt på, men icke velat lossa, låg plötsligen
brustet; strängen som hvilat klanglös och stum så
länge inom honom, började åter vibrera, starkare
och starkare för hvarje stund som förgick. Den
sjöng om ett förgånget ur det innersta af hans
hjärta — sjöng högt om henne, den enda, den
förgätna, hustrun som han älskat och tillbedt, och som
han lidit och njutit lifvets djupaste strid och lycka
tillsammans med för att slutligen — en gång för
längesedan — känna henne så nära, så oumbärligt
nära, så organiskt nära som fågeln sin vinge.
Var det hans skuld allena att han förlorat
fotfästet — eller låg felet djupare: i hans ödesdigra
impulsiva temperament, som icke fann någon
motsvarighet hos henne — eller naturen som ett
tvingande behof efter förnyelse?
Hvad hade han gjort? Roat sig under
tidsåskåd-ningarnes liberala beskydd — i hopp likväl att hans
nöjen skulle förbli en hemlighet. Hvarför hade hon
icke kunnat följa med och bagatellisera som han —
hvarför skulle han aldrig så länge han lefde, kunna
glömma hvad han den dagen sett i hennes öga?
En ångest så djup, en sorg så sublim, att den
liksom i ett slag uppenbarat för honom, hur orubbligt
hon trott på honom, hur djupt han sjunkit, och hur
oläkligt såradt hennes hjärta blifvit af den
oförberedda upptäckten, att hon icke var den enda, icke
ens den andra, utan blott en af de många kvinnorna
i hans lif. Och så hennes ord, nående honom som
en vemodig hviskning, susande som ett afsked från
hjärta till hjärta: — Nu kan jag icke vara med
längre. Men huru hon sedermera ändå försökt att
stanna och öfvervinna, besluten att hjälpa honom
tillrätta igen, att lojalt stå vid hans sida gent emot
världen och i det längsta fylla sin plikt.
Där hade han kunnat börja från början igen, om
icke lifvet vore en evig fortsättning af något redan
påbörjadt — en ständigt vällande flod af tillfälligheter,
som endast de starkaste karaktärerna förmå behärska.
Men han var ingen stark karaktär.
Han hade icke bestått profvet.
Och nu var det försent.
Ljuden därnerifrån hade småningom saktat af som
då något når sin fullbordan, och nu rådde en djup
bidande stillhet.
Hans hufvud hade sjunkit ned mellan händerna —
därinne trängdes minnena allt flera och flera och
genom hans bröst foro stötvisa skälfningar som af
tillbakahållen gråt.
Plötsligt väcktes han af ett oväntadt ljud och reste
sig instinktivt rak.
Ett mjukt fras af kjolar och välkända steg hördes
närma sig, och hans hustru trädde ur-trappans skugga
in i rummets milda klart gyllene ljus.
Han betraktade henne stelt och undrade, då hon
gick öfver golfvet i det stora rummet, ignorerande
hans närvaro som om han ej funnits. Han följde
( hufvudets och gestaltens nobla modellering,
uppfångade i en sökande blick, att ringarna ännu sutto
kvar på den blomlika lilla handen.
- 729 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
