Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 46, den 17 augusti 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Det var som om hennes inträde fört med sig en
ännu djupare tystnad i rummet och ända till taket
fyllt det med deras hjärtans smärtsamma och
beklämmande stumhet.
Icke en förklaring mera — ingenting.
Främlingar nu — de två som varit de mest
förtrogna, som hört hvarandra till inför människor och
inför Gud.
Han hörde henne stanna i angränsande rum och
låsa upp ett litet skåp, hvari hon gömde några
familjsouvenirer — därpå en stillhet som om hon
länge betraktat något, kanske till afsked sett sig
omkring — och stegen närmade sig ånyo.
Hennes ansikte lyste så sällsamt blekt, de
harmoniska ännu sköna dragen och den bortvända
blicken, som undvek att möta hans utstrålade en
sådan stillsam, sorgsen höghet, att han icke vågade
närma sig, icke tala, icke med en rörelse förråda
sin närvaro.
Han såg henne gå och gå förbi, en ångestfull
känsla sammansnörde hans bröst. Han kände i
detta ögonblick med förfärande tydlighet hur hon
med hvarje steg tog något med sig, som aldrig
kunde ersättas — de förflutna åren, jämbördigheten,
glansen, värdet af den enda verkligt genomgripande
kärleken i hans lif.
Därute hade det upphört att snöa och kvällshimlen
stod lik en mörkblå, stjärnströdd infattning mot
rutorna.
Hur ofta hade de icke tillsammans härnere i det
djupa rummet sett stjärnorna tändas däruppe i det
blå — alla årets stjärnor: vårens ensliga och bleka,
sensommarens ljusa och stilla, höstens skiftande
stora och klara. Vinterkvällens tindrande och
skarpa...!
Han stannade hastigt sin rastlösa promenad och
blef likblek.
Det dofva, taktmässiga ¾udet af hästhofvar mot
snön nådde hans öra och upphörde plötsligt — dörren
slogs upp — man bar något tungt i hallen därnere
— en isande pust från en öppnad ytterdörr skar en
sval brisgata genom rummets milda atmosfär.
Gode Qud, hon lämnade honom!
Besinningslöst störtade han ned för trapporna —
ytterdörren från nedre hallen stod öppen, och i det
hvita månljusa landskapet såg man ett förspändt
ekipage, kusken och ett par tjänarinnor.
Han passerade hallen, knackade brådskande på
hustruns dörr, som stod på glänt och steg in utan
att vänta på svar.
Hon stod redan med hatten på, iklädd en mörk
resdräkt. På en stol låg pälsen vårdslöst kastad
öfver karmen, uppbrottets trista oordning gaf sina
spår åt det ljusa, vackra rummet, från hvilket själen
redan tycktes ha flytt.
Hon ville kasta pälsen öfver armen, fly honom,
skynda förbi, men han ställde sig i hennes väg,
och ömt* nästan bedjande tog han plagget från hennes
arm för att hjälpa henne. Han sökte skyggt och
snabbt hennes blick, glad att icke möta den, tryckte
darrande och oskickligt det varma plagget öfver
hennes axlar, kände doften från hennes kläder och
hår, den starka,, outsägliga strömmen mellan två
varelser, som dock en gång älskat hvarandra öfver
allt på jorden.
Han följde henne ut, artigt som från en bjudning,
svepte en mjuk pläd kring hennes knän, såg att
hon hade det bra, uppehöll sig vid småsaker endast
för att få vidröra henne, längre vara i hennes
närhet.
Kusken hade redan stigit upp, tjänarinnorna hade
dragit sig några steg tillbaka. Han hörde dem sakta
snyfta, begråta skilsmässan från en god matmor.
Han såg henne böja sig fram och nicka emot dem
till farväl — nicka stumt och stilla som om hon
icke mera kunnat finna några ord.
Han lutade sig in i kupén och sökte genomtränga
det beslöjade dunklet öfver hennes ansikte.
— Säg mig ett enda ord, innan du lämnar mig!
hviskade han upprördt, i det han grep den lilla
be-handskade handen och tryckte den mot sina läppar,
mot sitt bröst.
Till svar hörde han endast som en susning för
sitt öra hennes flämtande andedräkt. Mildt men
bestämdt sköt hon honom tillbaka, och de små
be–slutsamma händernas vidrörande kändes som en
smärtsam smekning.
Därpå drog hon raskt till sig kupédörren. Ett
ögonblick lutade hon sig fram som för att hviska
något, men vände ånyo öfverväldigad bort ansiktet.
Han uppfångade ett litet ljud, liknande ett hjärtas
kvidan — därpå bjällrornas klockrena klang under
hästarnas rörelser, och ekipaget gled mörkt och
glänsande bort i det hvita, allvarliga landskapet.
Därinne var det så besynnerligt tomt och stilla
som om ett hjärta stannat, som om en död nyss
burits ut. Han gick ur rum i rum, jagadt och
rastlöst, stannade obeslutsam och kastade spörjande
blickar genom de öppna dörrarna, vandrade rundt,
kom åter och åter tillbaka till hennes öfvergifna
rum med dess ännu blomlika doft — dess sista
minne af sin ägarinna.
Ensam!
Fri!
Efter eget val.
En tomhet öfver alla gränser bemäktigade sig
honom.
Han satte sig ned på stolen vid hennes tomma
säng och kastade en blick däri med ett uttryck i sitt
ansikte som om han kastat en blomma i en graf.
Därpå skyndade han upp i sitt afskilda rum,
stängde
omsorgsfullt dör- : —— -■
rårna så att
inga ljud
skulle tränga
ut — och han,
den leende,
den
öfver-lägsne, som
lekt djärf va
lekar med
många kvinnoöden, sjönk
på knä vid
minnet af en
enda och
betäckte sitt
ansikte för att
dölja att han
grät.
[-TENNISMÄSTAREN-]
{+TENNISMÄS-
TAREN+} HERR
GUNNAR
SET-TERVALL UNDER TÄFLAN
PÅ SÄRÖ (mot
herr K^mpe).
Ett i
tennisspelets historia
sannolikt unikt
moment’- spel
under parasoll.
^m*wmm*~^mi3®^^
730 -
Amatörfotogra)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
