Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 48, den 31 augusti 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
. STOCKHOLMSFOTOGRÅF. 0
SCEN UR "CAROLUS REX", WALTHER HÜLPHERS FRILUFTSSKADESPEL Ä STADION.
Kliché: Kem. A.-J3. Bengt Silfversjxirre, Sttdm—Gbg,
Walther Hälphers historiska skådespel "Carolus
Rexu hade den 24 aug. sin premiär på Stadions
fri-luftsscen inför en intresserad och tacksam publik,
som till sista plats fyllde åskådareläktarne.
Dramat, i fyra akter och med Carl XII som central
figur, börjar med svenska härens öfvergång af Dnjepr
och slutar med konungens död i Fredrikshald. I
en af akterna är inlagd en verkningsfull stridsscen
med trupper till häst och till fots i gamla karolinska
uniformer. Det praktfullt utstyrda och skickligt
iscensatta skådespelet fick ett synnerligen godt utförande.
Carl XII:s roll innehades af hr Ivan Hedqvist.
jublande slag höjde sig upp och försvann i rymden,
stod den blinda och lät sina döda ögon sökande
följa hans väg. Och dagens lilla episod var ändad.
Men omedvetet hade den väckt flydda dagars
hunger till lif. Ur mossade grafvar hade den åter
ropat fram de sofvande döda. Och minnenas rolösa
skuggor tassade åter kring på ängsliga fötter i den
gamla tegelvillan.
Dagen därpå låg fru Rudhe insjuknad. Det lilla
skrumpna ansiktet såg så lidande ut mot den hvita
örngottskudden, och de brunfärgade ögonlocken rörde
sig fladdrande upp och ned öfver de stela pupillerna.
Fram mot aftonen, då läkaren gått med den
obligatoriska föreskriften om lugn och hvila, vaknade
den sjuka till, blef liflig och talför som aldrig förr
under de sista årtiondena. Men då den gamla
tjänarinnan började lyssna till hennes frågor och prat,
märkte hon, att den blinda befann sig nära ett hälft
sekel tillbaka i sina tankar och drömmar. Hon hade
för sig, att mannen ännu lefde och att Gerda, den
som knappt årsgammal aflidna dottern, satt
bredvid henne lekande på sängtäcket. Med dem båda
talade hon, och allt medvetande om de många åren,
som flytt sedan deras bortgång, hade försvunnit.
Och så började hon jollra som med ett litet
barn. .
Dagen därpå var fru Rudhe död. Utan att
återkomma till verkligheten somnade hon stilla in,
medan alla hennes vackraste minnen som brokiga
fjärilar fladdrade kring henne. Och så blef hon i.
sin tid jordlagd bredvid sina förut bortgångna. Den
röda tegelvillan kom i nya egares händer, och ännu
ett stycke af gammal tid plånades ut.
En dag då den nye egaren kom att undersöka
lådorna i en gammal sekretär, som blifvit kvar från
den dödas tid, fann han däri en gulnad brefbunt.
"Precis som i de gamla romanerna", log han, då
han med varliga fingrar r>röt de tunna sigillen. Men
när han läst några rader log han inte mera. Och
när han åter lade hop de fullskrifna bladen och
förseglade dem, kände han det, som om han oskärat
en graf. Ur den fina pikturens bokstafstecken slog
emot honom en doft, som kom honom att tänka
på lavandelns virak, och ett nu stelnadt hjärtas slag
skälfde ännu i hvarje rad af den döda gamlas bikt.
–––––-tv vet jag, att du ej skall le åt min
dåraktiga rädsla. Men hela natten har jag i tårar
vakat och ropat — ej förgäfves, eftersom jag till sist
fick ro i hjärta och sinne. Dock beder jag dig vid
vår olyckliga kärlek, att ej sätta mig på större prof,
än den älskande, svaga, ack, så svaga kvinnan kan
bestå. Min mans heder är mig dyrbar, och det
barn, jag bär under mitt hjärta, som också är hans,
binder mig med pliktens och hederns olösliga band
vid honom. Jag har lofvat att varda och förblifva
hans, och må mitt olyckliga hjärta sträcka sin
dåraktiga längtan mot dig, huru ifrigt det gitter, öfver
känslornas flammor lyser till evig tid pliktens
vägledande stjärna. Det är en kvinnas ljufva stolthet
att stum kunna på hederns altare offra allt, som för
henne utgörer begreppet lifslycka.
— — — — Därför vet jag, att mitt barn ej får
stanna hos mig. Det är utsedt till försoningsoffret
för tusen syndiga tankar, tusen brottsliga rop af
längtan. Ack, jag är ju blott en kvinna, huru kunde
jag då hoppas bestå? —–––-
—–––––-I tre dygn har jag kämpat med
döden om mitt barns lif. Visste jag då inte, att jag
på förhand var dömd ligga under i kampen? Men
nu är allt slut. Mina ögon äro som blinda af tårar,
och på mitt hjärta har den Evige trampat med sin
klack. Törs jag nu säga, att allt är försonadt? Jag
har ju intet mera att ge. Jo, mitt eget fattiga lif.
Men att mista det vore ju blott nåd.
Ack, min lilla hvita fågel, hur mjukt lyfte du inte
de små vingarne till flykt! Jag kände ditt lilla
fågelhjärta skälfva af dödssmärtans ångest, men så
höjde du dig i jubel mot skyn.
Forts, å sid. 765.
- 762 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
