Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 50, den 14 september 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSKE HJÄLTEN VID DENNEW1TZ.
Ffter litografi.
ttC’est 1’artillerie suédoise!
A la retraite! A la retraite!"
Fransmännen vid Dennewitz.
Den 6 innevarande
september hälsade Vendes
artilleris kanoner med
dånande salut
regementets stora dag
hundraårsdagen af slaget vid
Dennewitz, då det med
öfverste Carl von Cardell
i spetsen utförde en
bragd, som hör till de
mast lysande i vår
krigshistoria.
Såsom själfständigt
regemente räknar Vendes
artilleri sin historia från
år 1794, och dess första
chefer voro C. Q.
Gyl-lenstjerna, Carl Armfelt,
Johan Norrby och Carl
von Cardell, af hvilka
den sistnämde är den
ryktbaraste.
Cardell var till börden
pomrare, men såsom född
1764 svensk undersåte.
Hans farfar var
landtbru-kare i närheten af staden
Piritz och var gift med en fröken Cardell, efter
hvilken Carl von Cardell tog sitt namn. Hon
tillhörde en fransk släkt, som under
hugenottförföljel-serna flytt till Tyskland. Fadern hette Carl Cobes
och var justitieborgmästare i Demin, där Cardell
föddes, modern Willhelmina Kolhald. Hon hade för
öfrigt i sin ungdom varit guvernant för den stora
Catarina II af Ryssland, medan denna ännu var den
lilla fattiga och obetydliga prinsessan af
Anhalt-Zerbst.
Fadern skickade Cardell till Stettin för att studera
lagfarenhet, men detta låg inte för unge Carls röst,
och snart se vi honom såsom officer vid preussiska
artilleriet, från hvilket han öfvergick i svensk tjänst
i egenskap af kapten vid ett af honom själf uppsatt
kompani vid öfverste von Hintzensterns bataljon.
Så blef han informationsofficer vid pommerska
artilleribataljonen år 1792, och därefter gick hans
befordran så raskt, att han såsom öfverste och chef
förde Vendes artilleri vid Dennewitz, efter hvilken
bragd han utnämndes till generalmajor. Han
kämpade sedermera i Norge, avancerade så småningom
till generallöjtnant och baron, samt dog barnlös år
1821, då vid begrafningen general af Tibell
krossade hans sköldemärke. En vacker minnesvård
restes öfver honom och hans gärning.
Cardells förnämsta militära uppfinning är det så
kallade ridande artilleriet, d. v. s. ett fältartilleri,
där allt betjäningsmanskap är beridet, och dettas
egentliga bloddop skedde den 6 september för
hundra år sedan vid Dennewitz. Historien om slaget
är ju känd. Napoleon, missnöjd med Oudinots
förhållande vid Qross-Beeren, skickade sitt lejon,
fursten af Moskva och hertigen af Elchingen, marskalk
Michel Ney, den tappraste bland de tappre, att
ut-kräfva vedergällning, och så mästerligt skötte sig
äfven denne, att hans rörelser lurade alla — utom
kronprinsen Karl Johan. Denne märkte, hvart hans
forne vapenbroder syftade och träffade i god tid
sina anordningar för slaget. Vid Jiitebogk och
Dennewitz drabbade Ney ihop med general Biilow —
sedermera grefve af Dennewitz — hvilken senare
CARL VON CARDELL.
KliOu: Bentjt Siljvereparre.
oaktadt den öfverdådi-
gaste bravour ej kunde
få fransmännen att vika,
då den svenske kron-
i prinsens ankomst med
$m 75 friska bataljoner fick
’\ vågskålen att sänka sig.
Ney hade lofvat sina
trupper, att de om tre
dagar skulle äta middag
i Berlin, men det blef
istället att vända ryggen
till och retirera —
reträtten urartade för
öfrigt snart till panikartad
flykt.
De svenska trupper,
som först anlände till
slagfältet — omkring kl.
5 e. m. voro Cardells
tvänne ridande batterier.
De sattes in i venstra
flygeln af brigaden
Borsteils artilleri och kunna
räkna sig till förtjänst,
att segern blef så
grundlig, som den blef.
Etter fredsslutet
bosatte sig general Cardell
i Stockholm, där han för
öfrigt inte fann sig så väl
som i stridsvimlet. Han passade också bättre i
detta än i salongerna och i ämbetsverken. Qrefve
Karl Axel Löwenhielm — densamme, som vid
landstigningen vid Kaskis kapell under 1790 års finska
krig eröfrade de två ryska kanoner, som nu stå
framför högvakten på Stockholms slott, och som
för denna sin bragd fick en hedersvärja af Qustaf
III — var president i krigskollegium, och hade i
denna sin egenskap många bistra duster med den
hetlefrade artilleristen, hvilken naturligtvis först och
främst ville tillgodose sitt vapen af de gracer, som
kungl. krigskollegium kunde utdela. Det var vid
en session i detta verk, som Löwenhielm vid
upprepade och tämligen djärfva kraf från Cardells sida,
fälde de orden, att "ingen besvärar så kungl.
kammarkollegium som general Cardell och hans
artilleri".
Cardell flög upp som stungen af en orm.
— Och ingen besvärar så artilleriet som kunglig
krigskollegiet, röt han, så att det ekade i salen
och fönsterrutorna skallrade.
Löwenhielm blef topp tunnor rasande och slog
klubban i bordet så att skaftet sprang af.
— Man yttrar sig inte på det sättet inför mig i
kungl. krigskollegium, skrek han.
Cardell upp som en pil och ut i tamburen efter
kappan. Löwenhielm begrep mer än väl, hvart
krutgubben ville hän och flög efter, hvarpå bägge
de höga antagonisterna i fyrsprång begåfvo sig upp
till slottet för att klaga sin nöd för Karl Johan och
låta honom afdöma tvisten. Hvem som kom först,
och hur det gick, vet jag inte, hvilket verkligen är
ledsamt, ty uppträdet var säkerligen af en mycket
liflig natur.
Vid ett annat tillfälle hade Cardell ätit middag hos
kungen på Rosendal och till sin stora förargelse
blifvit kvarbefald för aftonen — han ville hem för
att sofva middag och var på intet sätt trakterad af
Karl Johans vänlighet. Samtalet släpade sig fram
skäligen trögt, och för att få tiden att gå tog sig
kungen för att med Mörner — Axel Otto, målaren
och krigsministern — såsom motläsare deklamera
- 789 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
