Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 50, den 14 september 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN KONUNGENS BESÖK Ä LJUNGBY HED.
Foto. Peterson, LjunqbyJieä o o Kliché: Kem. a.-b. ii^,,,t sujverspam, st*** . &>*.
KONUNGEN (X) MED SKÅNSKA HUSARREGEMENTETS OFFICERSKAR SAMT UPPVAKTANDE. Generallöjtnanterna Uggla (1)
s och Matern (2) samt regementschefen öferste von Plåten (3).
Corneille för gubben, hvilket tycktes bereda denne
en sann tillfredsställelse, till dess en duktig
Car-delliansk snarkning kom de båda deklamatörerna att
närmare bese den ärade åhöraren, för hvilkens
skull de gjort sig så mycket besvär med denna
aftonunderhållning. Han sof godt och stilla som
barnet på sin moders arm.
Karl Johan-rynkade ögonbrynen, beredd att
plötsligt slunga ut en våldsam gascognad, för att citera
Fröding, men häjdade sig, och vändande sig till
Mörner sade han helt tyst för att inte väcka den
björn som sof!
— Där ser Mörner en duktig artillerist, som inte
begriper poesi.
Det eria goda utesluter inte det andra.
Man påstår i Stockholm att general Cardell inte
skrattat mer än två gånger i sitt lif. Den ena
gången var vid den ofvan omtalade drabbningen vid
Dennewitz. Då han fick den välkomna ordern om
anfall, sprängde han fram mot en fransk
infanterikolonn med kanonservisen uppryckt mellan
kanonerna. Det ridande artilleriet var en nyhet, och
fransmännen sågo i den anstormande styrkan ej
annat än kavalleri, hvarför de bildade den klassiska
fyrkanten och, med de främre leden på knä,
beredde sig att spetsa hästar och karlar på sina
bajonetter — skrattande åt den vansinniga chocken.
Men skrattet fastnade dem i strupen, då Cardell
på 400 stegs afstånd svängde och bröstade af. I
stället för rytteri sågo nu fransmännen de mörka
och hotande kanonmynningarne riktade mot sig och
— pang — pang — pang — där dånade den ena
salfvan efter den andra, och kartescherna mäjade
ned dem som strå. Så godt som intet lif blef kvar
i den tätt sammansluta massan.
Då skrattade Cardell för första gången i sitt lif.
Det låter inte vackert, men man behöfver inte
taga skrattet såsom en glädjeyttring öfver
fransmännens blodiga manspillan. Det förefaller troligare,
att det härledde sig från nervös öfverretning, att den
oerhörda psykiska påfrestning, för hvilken Cardell
var föremål vid anfallet, utlöste sig på detta sätt.
Huru som hälst så blef Cardell från den dagen af
armén ansedd såsom den där hade gemenskap med
öfvernaturliga makter — och dessa ej af det slag,
som bo på den ljusa sidan. Stockholmarne veko
också gärna åt sidan, då de på gatorna mötte den
gamle krigaren, där han marscherade kring, ståtlig,
argsint och korpulent att skåda.
En morgon då Cardell i sin bostad på
artillerigården med stor svårighet drog sin nattskjorta öfver
hufvudet för att byta den mot en annan, inträdde
hans betjänt helt förskräckt och anmälde, att
"tamburen var full af käringer, som begärde att få se
på far galten".
— Hvad fan säger du?
— Jo, de vill se på fargalten, som enligt annons
i Dagligt Allehanda, visas för spekulanter i
Artillerigården mellan klockan åtta och tio f. m.
Inom parentes sagdt, så hade verkligen någon
gyckelmakare låtit införa en dylik annons, så att
käringarne voro ursäktade.
— Framför min hjärtliga hälsning, grymtade
generalen bistert, — och be dem dra åt h—e".
— Det har jag redan gjort. Men det hjälper inte
det bittersta. De säga, att de gå inte, förrän de
fått se på fargalten.
— Nå, då skall de min själ också få sin önskan
uppfylld, sade Cardell och trädde i sin nakna och
ludna härlighet ut i förstugan. — Här ser ni fargalten,
förb. käringar, röt han med sin yppersta
kommandostämma, som öfverröstat kanondundret vid
Gross-Beeren, Dennewitz och Leipzig.’ — Här ser ni
fargalten! Har ni sett nog? Ut med er då och det på
fläcken! Iväg!
• Aldrig har en samling stockholmsmadammer blifvi t
mera förfärade. Med ett samfäldt fasans tjut stirrade
de på den förfärliga uppenbarelsen och kastade sig
så handlöst på hufvudet genom dörren och utför
trappan.
Och då generalen i den soliga och vackra
sommarmorgonen såg käringarne i en obeskriflig röra
tumla om hvarandra och kräla i en hög på marken,
under utstötande af de fasansfullaste ångestskrik —
då skrattade han för andra och sista gången i sitt lif.
Ett tappert hjärta, ett snillrikt hufvud, en ståtlig
typ för sin tid, förtjänar Carl von Cardell att hållas
i ett hedradt minne. Och säkerligen glömmes ej
häller någonsin hjälten från Dennewitz ärorika dag.
H. F.
Till illastr. å sid. 788.
En duktig räddningsbragd utfördes härom dagen i Hernösand
af en sjuårig gosse, Sture Selander, som därvid med fara för
eget lif räddade ett par flickor om 8 och 10 år, hvilka fallit i
Qådeån, från att drunkna. Den hurtige gossen, hvars porträtt
vi här återge, är son till navigationsläraren kapten L. Selander
i Hernösand.
Den kände idrottsmannen Erik Hulthèn i Helsingborg simmade
i torsdags e, m. öfver Öresund mellan Kronborg och
Helsingborg, därmed slående alla hittillsvarande rekord på distansen,
bl a. den danske mästersimmaren Sörensens med icke mindre
än 35 min. Hr H:s tid var 1 t. 23 min., och hans kondition vid
framkomsten måste betecknas som ypperlig,
— 790 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
