Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 5 oktober 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. K. H. HERTIGEN AF NERIKE.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Konstnärliga anlag ha utgjort ett genomgående
drag hos den Bernadotteska ätten. Carl XV var
icke blott skald, utan äfven målare; Oscar II var
betydande både inom diktkonsten och som vältalare
och den i sin tidiga ungdom bortryckte prins Gustaf
har skänkt vårt folk några af dess populäraste
tonsättningar. Ingen af de nämnda har emellertid haft
tillfälle att fritt fullfölja sina artistiska böjelser och
ingen af dem har därför häller nått samma
mästerskap som konung Oscar II:s yngste son, prins Eugen,
inom det konstområde, han gjort till sitt: måleriet.
Prins Eugen Napoleon Nikolaus föddes å
Drottningholms slott den 1 Augusti 1865 och förlänades
af konung Carl XV med härtigtiteln af Nerke.
Liksom sina bröder kom han i åtnjutande af en
mycket vårdad uppf ostran äfven på det bokliga området.
Hans hufvudlärare var den nyligen aflidne
bibliotekarien, d:r Johan Otto von Friesen, men därjämte
anlitades i särskilda ämnen äfven andra krafter. Efter
att i januari 1884 ha aflagt mogenhetsexamen
tillbragte han våren samma år vid Kristiania
universitet, där hans studier leddes af professor L. Aubert
och d:r Yngvar Nielsen. Den förstnämnde sörjde
för, att hans undervisning icke blef partipolitiskt
ensidig; bl. a. kom pri isen genom hans tillskyndan
att höra föreläsningar af en nationalist som Ernst
Sars. Den senare gjorde honom bekant med den
norska hufvudstadens olika institutioner och dess
natursköna omgifningar.- Yngvar Nielsen berättar
sålunda i sina memoarer, hurusom prinsen och hans
sällskap en gång besökte ångköket ("Dampen"),
där han till dåvarande utrikesministerns, baron
Hoch-schilds, förskräckelse slog sig ned vid ett af de långa
borden och utan att låta genera sig spisade bland
personer ur a la samhällsklasser. Andra dagar
ledsagade d:r Nielsen honom på utflykter till
Frogner-sæteren och till Grimelund, där han öfvade sig i att
stå på skidor, hvari han snabbt förvärfvade sig icke
ringa färdighet. Redan vid denna tid framträdde
emellertid hos honom ett utprägladt intresse för
målarkonsten; Nielsen nämner från hans umgänge i
i Kristiania bl. a. målaren Wennerberg.
På hösten samma år aflade han officersexamen
och anträdde därefter strax på nyåret 1885 en färd
utrikes, hvarvid han öfver Milano och Florens kom
till Kairo, där han sammanträffade med sin broder,
prins Carl. I sällskap med denne reste han vidare
genom Palestina till Konstantinopel. Från denna
tid föreligga de första för allmänheten bekanta
spåren af hans konst. I den af prinsarne Oscar, Carl
och Eugen 1886 utgifna boken "Våra minnen" finner
man nämligen, jämte några skildringar af prins Eugens
penna, afbildningar af trenne akvareller med motiv
från det heliga landet. Efter hemkomsten fick
prinsen tillbringa ett par terminer vid Uppsala
universitet, där han åhörde föreläsningar af Oscar Alin, Harald
Hjärne m. fl. samt genomgick en enskild kurs i
konsthistoria för C. R. Nyblom. Samtidigt erhöll
han ytterligare handledning i målarkonsten af W.
von Gegerfelt och mottog för öfrigt undervisning i
denna af genremålaren A. G. Hafström och H. F.
Salmson, landskapsmålaren G. Munthe m. fl. I
Januari 1887 begaf han sig slutligen till Paris för
att där idka ytterligare konststudier. Sedan han
genomgått en kurs i teckning och målning vid
Atelier Juliens, började han taga lektioner å
porträttmålaren L. Bonnats atelier, där Puvis de Chavannes
och Roll voro bland lärarne. Sommaren tillbragte han
hemma i Sverige, hos Salmson i Dalby i Skåne,
men återvände på hösten till Paris och studerade
nu å Gervex’ atelier, där äfven Roll och Humbert
undervisade. Här bedref han sina studier med
den framgång, att han å världsutställningen i Paris
till den stora franska revolutionens hundraårsminne
(1889) kunde utställa tre taflor: ett par från
landskapsstudier och en modellstudie. Samma år
återvände han hem och har sedan dess, frånsedt mera
tillfälliga utrikes resor, varit bosatt i Stockholm,
under somrarne i hufvudstadens närhet, oftast på
Tyresö, samt sedan 1904 å sin på Valdemarsudde
å Djurgården uppförda präktiga villa.
Liksom öfriga manliga medlemmar af
konungahuset har prins Eugen passerat de militära graderna
och fick senast den 19 jan. 1906 mottaga fullmakt
som öfverste i Göta lifgarde och i Lifregementets
husarer. Men hans hufvudsakliga intressen ha allt
mera koncentrerats på konsten och på
folkbildningssträfvandena.
Utrymmet tillåter icke att här ingå på någon
utförligare redogörelse för prins Eugens konstnärsskap.
Det är på sätt och vis också öfverflödigt. Ty det
finnes väl knappast någon svensk man eller kvinna,
som icke i original eller afbildning fått se prof på
hans konst eller undgått att gripas däraf. Det hör
nämligen till prins Eugens karaktäristik, att han
städse låtit sig angeläget vara att låta äfven den
stora massan komma i åtnjutande af frukterna af
sitt konstnärliga arbete. Hans börd har icke
afskräckt honom från att offentligen utställa, i våra
museer är han så godt som öfverallt representerad,
att bidraga till våra läroverks konstnärliga
smyckande har uppenbarligen varit honom en hjärtesak
och i "Svenska landskap" (1905) har hans konst
förträffligt reproducerats i färgtryck, hvilka det ligger
inom hvar mans räckvidd att förvärfva. Och så
känna vi nu nästan alla hans underbara
framställningar af den nordiska sommarkvällens och
-nattens ljusa, stilla, halft sagoaktiga stämning, om
hvilken konstkritikern med rätta sagt, att den
monumentala dekorativa hållningen med dess starka
framhäfvande af stämningens helhet liksom af
landskapets karaktäriserande linjer på ett lyckligt sätt
betonar det poetiska eller musikaliska
stämningsinnehållet. "Omedelbart känd och sympatisk, är prins
Eugens konst lätt tillgänglig och lätt förstådd, på
samma gång som den är fullt själfständig, personlig
och äkta".
Redan 1889 kallades prins Eugen till förste
hedersledamot af Akademien för de fria konsterna.
Vid flera konstutställningar har han varit
hederspresident och inom konstafdelningen vid 1897 års
utställning i Stockholm var han ordförande. Med
den rätt våra högskolor äga att med den
akademiska lagern kröna äfven den konstnärliga
förtjänsten kallade filosofiska fakulteten i Uppsala honom
vid Linnéfesten 1907 till filosofie hedersdoktor.
Det nämndes ofvan, att prins Eugen besjälas af et*
lifligt intresse för folkbildningen. Ytterst hvilar detta
intresse på det demokratiska samhällsideal, hvilket
prinsen redan i sin ungdom gjorde till sitt och som
då förskaffade honom det populära smeknamnet
"röde prinsen", ett ideal, som han allt framgent
blifvit trogen. I komittén för anordnandet af
sommarkurser i Stockhom mottog han från början (1902)
ordförandeskapet och har sedan kvarstått vid
detsamma, I Svenska folkbildningsförbundet är han
hedersordförande och i de kongresser, detta anordnar,
städse en högt skattad deltagare.
Ännu står prins Eugen i blomman af sin
mannaålders kraft. Ännu äro konsten och
folkbildningssträfvandena berättigade att vänta mycket af honom.
Sverige kan känna sig stolt, så länge dess
konungahus skänker det sådana söner.
2 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
