Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 5 oktober 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT LIDFORSS †.
Efter en längre tids
sjuklighet afled den 23 september
i Lund professorn i botanik
därstädes, d:r Bengt Lidforss.
Med honom förlorade det
sydsvenska universitetet sin utan
jämförelse skarpast skurna
panna, tillika en af sina
flitigaste och resultatrikaste
vetenskapsmän.
Bengt Lidforss var född i
Lund den 15 sept. 1868, son
till professorn i nyeuropeisk
linguistik därstädes Volter
Edvard Lidforss och hans
maka Anne Marie Swartling.
Efter mogenhetsexamen i
Lund 1885 blef han student
därstädes och ägnade sig
tidigt åt botaniken som
hufvudstudium, men förvärfvade
sig samtidigt grundliga
insikter i närgränsande
naturvetenskapliga ämnen,
hvarjämte hans lefvande intresse
för de allmäntmänskliga och
sociala problemen dref honom
att stifta intim bekantskap äfven med den samtida
filosofien — framför allt Herbert Spencers — och
den dessa problem behandlande skönlitteraturen. Så
grundlades hos honom redan i tidiga år en
universalitet i åskådningar och vyer, som kanske blef det
mest karaktäristiska draget i hans senare offentliga
framträdande. Sedan han 1888 aflagt fil. kand.
examen, fortsatte han med ifver sina studier, men kom
nu tillika att spela en betydande roll i studentlifvet
genom sitt deltagande i de diskussioner om
allmänna ämnen, som på den tiden af den
akademiska ungdomen omfattades med ett så brinnande
intresse. En betydelsefull dag för honom blef
härunder framtör allt den 14 maj 1891, då han vid en af
dessa diskussioner sammanträffade med
socialdemokratiens sydsvenske ledare Axel Danielsson och med
honom slöt en vänskap, som räckte lifvet ut och förde
honom öfver i det socialdemokratiska partiets led.
Ungefär vid samma tid togo ock det s. k.
Tua-kotteriets dagar sin begynnelse. Om detsamma
har han själf skrifvit, att det var "en handfull
stridslystna och slagfärdiga debattörer, som under ett
lustrum lagt det ena explosivämnet efter det
andra under den offentliga diskussionens brännspegel
och nu kände sig desillusionerade, när världen gick
sin gamla gång och tog det hela för hvad det var,
ett tämligen oförargligt fyrverkeri. Denna
misstämning affödde en viss nihilistisk grundstämning, och
på denna punkt möttes de aktiva radikalerna dels
med några af naturen skeptiskt anlagda
intelligensaristokrater, hvilka njutit åttio’alets genombrott som
ett pikant och roande skådespel, dels med ett par
litterärt produktiva skönandar, hvilkas
grundstämning var den skönhetsdyrkande pessimistens
zerris-senhet. Hvad som sammanhöll dessa olikartade
andar till ett kotteri var en starkt utvecklad, af
inga tvifvel anfrätt kulturidealism, ett lidelsefullt
förakt för det konventionella i alla dess former, en
lifslust, orolig och hemlös som den evige juden,
och till sist, men icke minst, den trygga känslan af
intellektuell jämnbördighet. Ett underligt kotteri
var det, och ehuru den som skrifver dessa rader
strax efter Tuakotteriets upplösning kastades in i
den krets af författare och konstnärer, som våren
1893 samlats kring Strindberg på Svarta Ferkeln
i Berlin och ehuru jag öfver hufvud haft den
turen att se och höra
åtskilliga genier på nära håll, så
tänker jag än i dag med
respekt tillbaka på den geist,
som utvecklades i de små
kafé rummen på Tua."
Det är väl inte tvifvel om,
att just i detta Tua-kotteri det
städse så beundrade
Lidforssska slagsvärdet i stil och
replik vann en god del af sin
utslipning. Men "det
lidelsefulla föraktet för det
konven-ventionella" hämnade sig på
sitt sätt. Tua-kotteriet och
icke minst Lidforss togos
om hand af den lilla
universitetsstadens stora skvaller
och härigenom framkallades
helt visst till en del den bittra
kampställning, som nu
uppstod och ända till de allra sista
åren bibehöll sig mellan
Lidforss och det officiella
universitetet. Det är bokstafligen
sannt, hvad han en gång
offentligen yttrat: att man
beskyllt honom för både mord och stöld! Kan man
förundra sig öfver, att sådant till slut föder en viss
bitterhet hos den angripne och att han slår igen utan
att alltid så noga undersöka, om slaget också träffar
där det borde träffa?
Redan vid denna tid började Lidforss medarbeta
i den socialdemokratiska prässen. Men detta kunde
lika litet som Tua-kotteriet eller de senare Svarta
Ferkel-sammankomsterna kväfva eller återhålla hans
vetenskapliga intressen. Licentiat-examen aflades
1892, 1893 promoverades han till fil. doktor, de
följande åren tillbragtes med studier i Tyskland,
Österrike och Italien, 1895—96 var han assistent vid
botaniska institutionen i Jena. Vid hemkomsten
härifrån blef denna universitetets otvifvelaktigt
största forskarbegåfning i de yngre generationerna
ändtligen godtagen som docent. I missmod öfver
de ringa befordringsutsikterna och de eviga
trakasserierna skvallervägen lämnade han en kortare tid
docenturen, men återtvang sig den inom kort för
att 1909 utnämnas till professor i »botanik i Uppsala
och 1911 kallas åter till Lund att där motväga samma
befattning.
Som universitetslärare var Lidforss i synnerlig grad
framstående. Detta först och främst som handledare
i sin vetenskap. Växtbiologiens studium hade i
Lund visserligen grundlagts af Bengt Jönsson och i
Areschoug haft en nitisk främjare. Men det är icke
för mycket sagdt, att det först genom Lidforss
bragtes i full blomstring, något, hvarom kretsen af
framstående lärjungar vid hans bortgång aflägger det
vältaligaste vittnesbörd. Men äfven och lika mycket
var han stor som universitetslärare genom sin
förmåga att hos ungdomen väcka och underhålla
studieidealitet. I detta hänseende sträckte sig hans
inflytande vida utöfver hans eget forskningsområde.
Aldrig hade hans vetenskapliga produktion varit
rikare än nu, då han bortrycktes af döden. Den
ena afhandlingen kom från hans hand efter den andra.
Med en otrolig arbetsförmåga strödde han
samtidigt kring sig naturvetenskapliga kåserier, hvilka
länge skola bevaras som ädla pärlor, fast de voro
stundens barn, samt polemiska inlägg i dagens
litterära och akademiska strider.
Studenter och arbetare kranshöljde gemensamt
hans bår.
Foto Kahmn /«»/* Kliché: Bengt Silfversparre
3 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
