Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3, den 19 oktober 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
y~tn 7?/>/-W»w7 Onlfihnrn
I Konstföreningens
lokal å Valand i Göteborg
öppnade den 6 okt. den
kända konstnärinnan fru
Q er da Wallander en af
den konstintressade
allmänheten och kritiken
välvilligt mottagen
utställning. De utställda till
ett 50-tal uppgående
dukarne med motiv
förnämligast från Stockholm,
Brugge och Paris
återgifva på det för denna
konstnärinna typiska
sattet liffullt och färggladt
det brokiga lifvet från
gator och torg här och
hvar inmängda med
något mera allvarstyngdt
motiv. Hf* 7J
hade hittills föredragit att
bli stående. Nu satte hon
sig själfmant. Det
svaret gick öfver hennes
förstånd.
— Går det inte,
frågade hon. — Har I tingat
er på något annat ställe?
— Nej, sade
skomakaren, — det har]ag inte
prissjss gjort.
Han satte skon varligt
ifrån sig och tittade mot
fönstret.
— I menar förstås: skoarbete, tillade han säfligt.
— Hvad skulle jag annars mena, sporde gästen
förvånad. Hennes blick hängde vid skomakarens
ansikte.
— I kunde kanske ha menat jordarbete, svarade
sonen Per, ur stånd att tiga längre, — I behöfver,
hvad folk I kan få nu till varningen.
Mor Lars Åkes öppnade och slöt munnen ett
par gånger utan att få fram ett ord.
— Så galet har jag då inte hört nån prata förr,
sade hon ändtligen, — hur ondt en har om folk,
så har en då aldrig hört, att en satt skomakare till
plog och skäppa.
— Hvarför det, sporde mor Elin Kristens illmarigt.
— Hvad förstår en handtverkare af bondsysslor,
invände mor Lars Åkes högdraget.
— En handtverkare kan väl bli bonde, han med,
tog mäster åter till ordet.
— Det har jag aldrig hört, förstockade sig den
besökande. Och hon strök med handen öfver
silkeförklädet.
— Så hör det nu då, brast det ur Per, som sprang
upp från stolen. — För i nästa vecka är det vi
som blir bönder.
— I?
Mor Lars Åkes reste sig sakta. Ingen kunde
förstås ana, att hon darrade i knävecken.
— Justament!
— Nej, pojken är stollig — jag talar med er,
mäster — hvad är det för prat, eran pojk har för sig?
— Det är inte något prat, sade mäster Kristen
och vände för första gången ansiktet helt emot
gästen. — Vi har köpt jord i dagarna, och på
måndag flyttar vi in i gamle Anders’ gård.
— Gård? Kallar I det gård, de par stuglängorna,
mäster?
hliché Bengt Silfversparre.
FRU GERDA WALLANDER, har f n en myckel
uppmärksammad utställning i Goteborg
Gästen sökte dölja hur
häpen hon var. Hon hade
i alla fall satt sig på nytt.
— Stor eller liten, gård
är det, sade Kristen.
— Jordlappen är just
inte heller stort bevändt
med, invände mor Lars
Åkes. Hon var ifrig som
om hon försvarat sig*mot
inkräktare.
— Tretti tunneland ar
det litet, sporde mor Elin.
— Kan väl mera bli,
tyckte Kristen
saktmodigt, — med flit och
sparsamhet.
— Det vill mycket flit
och sparsamhet till, skall
jag säga, fortfor den
oroliga, — och jag kan bara
inte begripa, hvar I har
tagit pengarna till att
betala med!
— Dem har vi ärligt
förtjänt, tyckte Per
trotsigt. — Vi skomakare få
hänga i från morgon och
till kväll året igenom,
men ni jordbrukare kan
få sofva i sex månader.
— Jag menar,
skomakaren kunde blifva vid
sin läst, kom det drygt
från gästsoffan.
— Det tänkte vi
också förbli, mor Lars Åkes, sade Kristen med en
tystande handrörelse åt sin son. — Men vi sköta
väl skomakeriet hemma hädanefter — åtminstone
om vårar och höstar.
— På lediga stunder, fnittrade Per, som såg, att
den dryga moran höll på att förlora tålamodet.
Mor Lars Åkes steg upp med en knyck.
— Det vill jag säga er, mäster! Surra en
becktråd om tungan på er pojk, annars sker det en
olycka. Och så duktig lappskomakare I var, så
klen bonde lär I bli händanefter!
— Lappskomakare, upprepade på en gång tre röster.
— Kristen har aldrig varit lappskomakare, pep lilla
mor Elin.
— Kristen har varit hofsKomakare hos Lars /\kes,
flinade Per, som upptäckt att skämt bet bäst.
Men nu reste sig mäster i all sin värdighet. Han
torkade fingrarna på förskinnet och rättade på
brillorna, innan han talade.
— Jag vill tala om för er, mor Lars Åkes, sade
han med sin sträfva och trygga röst, — Kristen
Persson blir den ende bonden i hela socknen. Och
bättre bonde än någon på långa vägar. För Lars
Åkesson med sina trehundra tunnland och alla de
andra har aldrig varit bönder. Själfägande bönder.
Bara arrendatorer under Bollstorps gods allesamman.
Så var det med det, mor Lars Åkes.
Hvarpå mäster satte sig på nytt och åter tog itu
med sitt arbete.
— Så var det med det, mor Lars Åkes ekade
det i ena hörnet. — Själfägande bönder var det.
— Själfägande bönder, återtog äfven mor Elin.
Mor Lars Åkes teg och stod stilla. Hon var
slagen. Det bästa hon kunde göra, var att bege sig
på hemväg. Så omöjligt det var, och så harmen
skummade i henne. Det här skulle Kristens få
- 42 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
