Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5, den 2 november 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖDERNA.
FÖR HVAR 8 DAG AF NILS LAGO-LENGQUIST.
den grå daggryningen skar nord"
gående rumäniska expressen in på
Jalomitzas frostskimrande slättland.
De små bondgårdarna, som här
och hvar hukade i den bistra
januarivinden, dansade förbi
kupéfönstret i hela sin trista
likformighet, och då tåget vid någon station
stannade för att göra ett utbyte af passagerare, var
det merendels endast en kortväxt rumänisk
landtbrukare i svart pelsrock och spetsig skinnmössa,
som steg af eller på.
I Tschulnitza, dit en bandel från Kalarasch
fortsätter den bulgarisk-rumäniska förbindelseleden från
Silistria öfver Donau, kom emellertid andligen det
ifrigt väntade afbrott, jag hoppats på i resans
enahanda.
Med ena armen i band och en af allt att döma
svårartad blessyr i ena benet inträdde här i min
kupé en nypåstigande passagerare. Hade inte en
kosackfärgad uniformsrock och likfärgade benlindor
förrådt soldaten, skulle den sträfva hållningen och
mannens hela sätt att föra sig ha gjort det. Det
typiskt tecknade siaverhufvudet med breda
käkpartier och mjuka ögon förde genast tanken på, att
den obekante var bulgar, helst som han tydligen
kom från Silistriahållet, och uniformen och
blessy-rerna gjorde det gifvetvis antagligt, att han deltagit
i kriget, som just nu för en tid klippts af i sitt
vilda vanvett genom det första stilleståndet.
När vi en kort stund senare blifvit inbegripna i ett
lifligt samtal, kunde jag konstatera, att jag haft tur
med mina antaganden. På väg till släktingar i Wien
för att söka vård för de mottagna stridsminnena,
som hotade att göra honom till invalid för hela
lifvet, hade kapten Stefan S—ow som bataljonschef
tills sex veckor tidigare deltagit i alla de allvarligare
träffningarna under bulgariska vestarméns första
rasande framryckningsmarscher genom det turkiska
Thracien. Så kom den granat, som ingen i ett
modernt krig behöfver undgå att göra bekantskap
med, blott man har litet tålamod, och därmed var
den unge bataljonschefen för de närmaste
månaderna definitivt ur leken.
Af kapten S—ow berättades mig den sällsamma
händelse från den stridande bulgariska armén, som
jag i det följande återger.
"I hällande ösregn ryckte den 12 oktober 1912
två brigader bulgariskt infanteri fram mot den
thraciska staden Tatarlar, som för tillfället hölls af en
turkisk besättning af 6,000 man, hvaraf flertalet dock
utgjordes af ungt, föga vapenöfvadt manskap s. k.
redifs. Den attackerande bulgarstyrkan åter bestod
af fulldugligt folk, utrustadt med alla en modern
krigförings hjälpmedel.
Det var heller inte utan, att det låg något af
segeraningar i luften, och gossarna i gemen hade
ett humör, .som lofvade allt godt, när vi väl
kommit i farten med den gamle arffienden af tradition.
Jag och mitt manskap hade fått oss anvisade en
plats på högerflygeln, och det måste erkännas, att
det inte var med alltför glada känslor, vi mottagit
ordern om denna placering, ty af allt att döma skulle
vi tvingas intaga en slags betäckande ställning,
färdiga att blott stödja den flygel, som af någon
anledning skulle visa sig för svag att fylla sin
uppgift Det var sålunda fara värdt, att vi inte skulle
komma att deltaga i kampen, innan våra kamrater
redan lagt segern på den sida, där vi förmodade,
att den borde höra hemma. Och detta var ju kitsligt
nog, då vi intet högre önskade än att få draga vårt strå
till stacken och visa, att vi inte voro sämre än
våra kamrater, som redan i krigets första dagar
hunnit skära lagrar på alla möjliga håll.
Den första pisksnärten skar genom luften öfver
våra hufvuden; en förlupen mauserkula, som någon
yrvaken redifs oöfverlagdt släppt i väg. Men så
började musiken på allvar! De stora brumbasarna
från vallarna kring Tatarlar hade fått för sig, att
de borde salutera våra gossar, och det gjorde de
med kläm och öfvertygelse. Tyvärr doppade de
något för djupt ned mynningarna på kanonerna,
de där goda artilleristerna på fiendesidan, ty fastän
det stod som en ogenomträngtig sky af rök och
jordstoft kring det hela fortsatte vårt avantgarde
oberördt framryckningen. Nå, de lärde sig snart
sikta bättre, ty en kvart senare hade vi redan fått
tillbaka ett par dussin duktiga kamrater men i ett
skick, som var ömligt. Dock — c’est la guerre!
Från vår plats kunde vi ganska väl öfverblicka
vissa delar af vår avancerande center, och det är
gifvet, att hvarenda man af oss med största
spänning följde hvarje rörelse och skiftning i det
imponerande skådespelet framför hans blickar. Jag hade
i smyg iakttagit mina gossar, och det vare sagdt
till deras heder, ingen man såg jag blekna mera än
det spännande och ovanliga i situationen gjorde
förlåtligt, ända tills helt oväntadt en man slår till
marken med en fart, som om en kula hade lagt
honom där.
Ett par man finge order se till hvad det var åt
honom. Ren skrämsel! Karlen var tydligen
tillverkad af alltför vekt materiel för att duga till
soldat När han vaknade upp igen, såg han sig kring
med förfärade blickar, som alltför tydligt skvallrade
om den helvetiska ångest, som anfäktade
stackaren. Och för hvarje skott, som tycktes adressera
sig till oss, började han skälfva. Nå, i krig arman
snål på hvarje man. Man har hvarken anledning
eller tillfälle att rangera ut sådana som af vissa
psykiska orsaker äro omöjliga att skola till soldater.
Krukorna, där de finnas, skola härdas, och den som
i striden ej gör sin plikt eller söker smita, den
domes efter lagar, som sannerligen inga förmildrande
omständigheter få tumma eller jämka på, om man
vill bevara disciplinen. Jag var emellertid förargad
öfver det dåliga exempel, som den nervöse
gynnaren gaf folket, och lät kalla honom fram till mig.
— Ack, kapten, jag ber er, var god och låt mig
gå hem. Jag är ingen soldat, jag kan inte slåss,
jag har inte styrka att deltaga i en strid, började
han i jämmerlig ton.
. — Hvad är det där för barnsligheter? Har du
inte fullgjort din värnplikt? Är du inte frisk och
stark? Fy tusan, att höra en gammal karl stå och
ge sig på det där sättet! Det är ju en skam för
hela regementet. Ryck upp dig och sök förstå, att
nu gäller det hela ditt lands välfärd. Men om du
genom ditt ömkliga exempel sänker modet hos dina
kamrater, ådrar du dig därmed ett ansvar, som
endast kan sonas med döden. Kom ihåg detta och
mins mina ord: den feges straff är döden!
Med uppspärrade ögon hade han betraktat mig
hela tiden, jag talade, och hans grågula blekhet till
trots, trodde jag mig i alla händelser ha gett karlen
något att tänka på, som skulle stimulera hans mod.
Men till min häpnad förstod jag snart, att mina ord
oförstådda eller utan verkan återstudsat på honom.
— Kapten, jag kan inte! Låt mig få gå!
— Tyst, din stackare, eljest måste jag ju låta
bestraffa dig!
— Ja, ja, gör med mig hvad ni vill, men skicka
blott bort mig härifrån.
69 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
