Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5, den 2 november 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Tig!
— Min bror här skall kunna säga er, att jag inte
duger till soldat. Jag ber er, kapten, tala med honom.
Låt din bror komma hit då!
Några minuter senare inställde sig hos mig en
ung, kraftig rekryt, i hållning, växt, blick, ja i allt
en soldat i hvarje tum. Han tycktes förstå, hvad
saken gällde, ty då han såg min hånfulla blick på
brodern, som tuggande och darrande af nervositet
stod där, spred sig en flammande rodnad öfver hela
det manliga ansiktet.
— Hvad är det med din bror? Han breder ju
skam öfver oss alla. Det tycks vara annat virke i
dig. Kan inte du då låta honom komma till insikt
om det nesliga i hans uppträdande? Han förstör
ju andan inom kåren.
— Min bror är tyvärr inte ämnad till soldat,
kapten. Han förstår sig blott på handel. Och mod har
han aldrig ägt. Jag har försökt intala honom att
vara stark, men det lyckas inte. Han rår visst inte
själf för sin rädsla. Men den gör honom totalt
utom sig. Flera gånger har han försökt rymma,
sedan han kallades ut som soldat, och endast med
våld har jag ibland kunnat tvinga honom att stanna.
— Ja, svarade jag, jag kan intet annat göra åt
saken för närvarande än förmana dig att aktge på
din bror, så att han inte begår någon dumhet. Du
vet straffet i krigstid. Och han själf vet det också.
Första försök han gör att sticka sig undan,
bestraffas skoningslöst med döden.
— Jag vet det, kapten, kom svaret i låg ton.
Men han är min ende bror, och jag har lofvat våra
gamla föräldrar att vaka öfver honom så långt i min
makt står. Och det vill jag göra.
— Men öfver din kärlek till brodern står plikten
mot fosterlandet. Kom ihåg, att dina kämpande
bröders lif i mycket beror på att i farans stund
hvarje man gör sin plikt. Och den som sprider
misstro och modlöshet den är lika brottslig som
förrädaren. Qå nu båda två, hvarje ögonblick kan
det bli vår tur att gripa in.
— Lefve Bulgarien, sade brodern varmt. Och så
gingo de.
Det blef verkligen också vår tur att rycka fram,
och Gud må veta, att vi inte sparade oss, när vi
fingo vårt oförgätliga elddop. Men när vi därnäst
rastade, var Tatarlar vårt, och vänners och fienders
lik lågo i en gemensam dödens omfamning utanför
staden.
Så hade vi ännu en seger att skrifva på de
bulgariska fandukarna.
Jag rådde inte för, att det var med en känsla af
obeskrifligt obehag" — fullkomligt som om saken
gällt mig själf — jag samma afton mottog rapport
om att rekryten Ivan R., just den nervöse
gynnaren »från förmiddagen, arresterats för tre upprepade
försök att desertera. Det tragiska i saken var inte
minst det förhållandet, att det var den olyckliges
egen bror, hans kamrat i ledet, som alla gångerna
återfört honom.
Nå, det var nu inte jag, som hade att döma i
saken, och domen kunde med hänsyn till de
extraordinära omständigheter, som rymning från hären
under väntan på batalj utgjorde, inte bli mera än
en: skjutning som desertör. Att uppträda som
de-fensor skulle inte tjäna till något, helst som jag
hade mig bekant, att redan förut två desertörer,
frivilligt värfvade albaner, som emellertid svikit sina
löften och därtill förmodades ha utfört spiontjänst,
redan väntade på exekution, som bestämts till
fu-siljering.
Jag tyckte mig följaktligen intet kunna åtgöra
utan lyssnade senare på dagen med samma stumma
medlidande som mina kamrater till ståndrättens dom,
att den förpliktförgätne rekryten skulle skjutas.
Då jag kom hem till mitt kvarter, stod utanför
dörren brodern till den dömde.
— Hvad vill du, min stackars gosse, frågade jag
i beklagande ton.
Han var onaturligt blek, men samma drag af
fasthet, som jag förut iakttagit, låg fortfarande öfver
hans ansikte.
— Kapten, jag tillåter mig anhålla om ett par
saker. Min bror skall skjutas i morgon bittida. Jag
har med våld hindrat honom från att begära nåd af
konungen, som han tror läte sig göra. Men jag
ber er, att då ni uttar folk till fusiljeringen, jag
måtte få bli en af dem, som tjänstgöra vid min
brors exekution.
Jåg stirrade oförstående på honom.
— Du skulle, om jag förstår dig rätt, vilja själf
tilldela din bror det dödande skottet. Det är väl
inte möjligt?
— Jo kapten. Men det är endast tillgifvenheten
för min bror, som kunnat tvinga mig till denna bön.
Min bror vågar inte dö. Har intet mod, han rår ej
för sin egen svaghet. Och just nu lider han öfver
mänsklig förmåga. Ack, han är så vek! Ville ni
blott tillåta mig att i natt vaka hos honom och tala
med honom skulle han i morgon lättare dö. Jag
ber er, kapten, tillåt mig detta. Jag skall senare
visa, att jag vill för mitt land göra allt för att plåna
ut den fläck, som min olycklige brors skymfliga
död sätter på dess armés ära.
— Det skall bli som du önskar, min vän, men
kom ihåg, att du från detta ögonblick är ansvarig
för din bror. Jag skall dessutom tala med generalen.
Men ett ord ännu! Hvarför vill du äfven deltaga
i exekutionen? Bespara dig de ögonblickens fasa.
Du har inte mod att rikta geväret mot din egen
brors hjärta!
— Välan då, kapten, kanske är det min plikt att
underrätta er om mina afsikter. För att bespara
min bror denna hemska natts fasor, som utan
tvifvel i annat fall till i morgon förvandlat honom till en
vansinnig man, har jag för afsikt att genom en
nödlögn låta honom behålla åtminstone en skymt af hopp
om lifvet och därigenom bespara mig själf och
kamraterna skammen att se en af fruktan för döden
rubbad man fusiljeras. Jag ämnar säga honom, att
jag utverkat mig tillstånd bli den, som skall rikta
geväret mot honom. Men jag tänker samtidigt låta
honom förstå, att jag blott låter mitt skott gå i
luften, hvarvid han dock skall låtsa sig träffad och
falla. Sedan skall han ingifvas föreställningen, att
jag funnit en plan att låta honom oförmärkt
undkomma.
Jag skakade på hufvudet.
— Min käre kamrat, hela din plan är med förlof
sagdt så vanvettig, att inte ens din bror, trots sin
okritiska upphetsning, kan sätta tro till dess
utförbarhet. Det blir ju inte en, utan tre man, som
ställas mot hvarje lifdömd. Vidare ...
Men ni glömmer, kapten, att min bror
kommer att bära bindel för ögonen. Och på mig tror
han som på ingen. Vi ha ju varit ett sedan vi voro
barn. Jag vet, att hans död är oundviklig:
upphetsningen bland manskapet öfver hans desertering
kräfver den.
— Välan! Jag tvistar inte längre med dig om
saken. Men betänk dig innan du låter dig
kommenderas att deltaga i exekutionen. Din
broderskänsla kan föra dig för långt.
— Jag är beredd på allt.
När jag senare på natten gjorde en rond genom
lägret och därvid inspekterade arrestlokalen, sutto
Forts, å sid. 80.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
