- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 15 (1913/1914) /
102

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7, den 16 november 1913 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR 8 DAG

Ofrivilligt, instinktmässigt rätade han upp sig från
sin medvetet vårdslösa hållning, och stod där i en
besynnerlig, ovan tvekan om han skulle hälsa
eller inte. — Hans skarpblick hann fånga en mycket
klar och tydlig bild, han var så godt som säker på
sin sak. Men innan han hunnit besluta sig, hade
den nykomna lugnt glidit förbi, tvärs genom hai-len
och ut i förstugans korridor.

Det var en dam, ganska’ung, men med en viss
värdighet öfver sin person, något, som tycktes från
början hålla på afstånd den uppmärksamhet, som
hennes yttre nödvändigt ådrog henne. Hon bar
sorg, liksom svept i svart silke och svarta spetsar,
hvilket på ett egendomligt sätt framhäfde ansiktets
starkt solbrända friskhet och det mycket rika
hårets bleka guldskimmer. — Knappt var den
stilfulla företeelsen borta, förrän pratet surrande slog
sig löst bland de nyss så dufna och moltysta
kurgästerna. Karle uppfångade ett och annat lösryckt
ord: "nykommen, — tidigt i morse, — änkefru, —
vet inte — o. s. v."

Han blef en god stund stående, skenbart åter
fördjupad i sin lektyr. Men han tänkte:

— Ja, men jag vet, jag. Ja, änkefru är hon, och
heter visst Maggell eller något dylikt. Men om
jag inte sett alldeles i syne, — och förändrad är hon!
— så har hon hetat lilla fröken Ingenting. Och
gjort skäl för namnet. Nå, visst hade hon också
ett annat: — Agnes var det, som också passade
bra. En sådan liten snäll, ja, genombeskedlig
tösunge hon var den tiden! Likasom mest af allt
angelägen att ingen skulle fästa något afseende vid
henne eller låtsas om, att hon alls fanns till. Det
lyckades också för det mesta, — så liten, blek och
innerligt obetydlig som hon var. Men kandidat
Bengt Karle, den spjufvern, hade snart upptäckt
hennes skygghet och afsiktliga tillbakadragenhet.
Och sedan sörjde han efter bästa förmåga för, att
att fröken Agnes inte skulle få vara i fred. — Det
var han, som döpt henne till lilla fröken Ingenting.

Ja, den sommaren, hur väl han plötsligt erinrade
sig den, och sig själf just då. Då var han verkligen
nybakad och förläst ung student. Men mindre
nervös .än nu, och mycket, mycket nöjdare med sig
själf. Äldsta son af en förmögen, gammal
ämbets-mannasläkt, afgudad och karriärhetsad, och orimligt
bortskämd. Han låg på grönbete på en prästgård
på landet, där det fanns godt om ungdom. Dit kom
också fröken Agnes för att bota blodbrist och lära
hushåll på en gång. Hon var af mycket god och
burgen familj, hon med, och betalade naturligtvis
för sig. Men ingen liten inhysing eller tjänstepiga
från torpet kunde varit mera blyg och försagd. —
Och nu, — var det verkligen hon? Denna ståtliga,
nästan högdragna unga dam, med kanske väl
starka former under sin eleganta sorg, med det
guldblonda hufvudet stoltburet som en drottnings ? Och
framför allt, — med detta obeskrifligt förnäma,
afvisande uttryck i dragen, hvilka han dock genast
igenkänt! — Med en otålighet, som väl kom sig
af hans nervösa retlighet, inväntade auditören
middagen. Han höll sig så rak och spänstig han kunde,
och skulle gärna ha uppträdt i uniform. Ja, allra
hälst skulle han velat vara den unge, själfsäkre
studenten, med rikt, mörkt lockigt hår, med hela sin
nyvunna frihets segervisshet och öfvermod.

— Auditör Karle — fru Maggell — föreställde
pensionatsvärdinnan med små moderliga handrörelser,
som voro de alla barn inför henne. Och Karle
kände sig nästan barnsligt brydd, då fru Maggell
sade, — hvad han hade på tungan, men ej kunde
förmå sig att uttala:

— Vi känna hvarandra, eller hur?

Karle bugade. Han tyckte inte om hvarken tonen
eller ordvalet. Om hon ändå sagt, mera hjärtligt:

— Vi äro ju gamla bekanta!

Och, redan var han som luft för henne. Han
försökte vid bordet och kaffet att anknyta, och fick
ju svar. Men alltjämnt i en ton, som tvang honom
att hålla sig inom det ytliga, det hvardagliga. —
Hon kom från västkusten, — skulle taga efterkur
på Tallås, — det hade börjat bli så ostadigt och
kyligt nere vid hafvet. — — Han ville infalla:
— kommer ni ihåg, när vi träffades på den gamla
prästgården? — Men han kunde inte komma sig för.
Det låg en otillgänglig kyla, ett främmande allvar i
hennes blick, som afväpnade honom.

* *

*



— Hur länge skall dtt här räcka? — hade Karle
många gånger dagligen frågat sig, sedan fru
Maggell kommit till Tallås. Och det räckte längre än
han trott. Denna underliga oåtkomlighet gjorde
honom betänksam, ja, verkade som en hemlig
förebråelse. Att det inte bara var änkesorgen eller
någon slags högfärd, förstod han af den rätt öppna
meddelsamhet, hon unnade det öfriga sällskapet.
Han måste betrakta sig som ttt undantag, en på
något sätt misshaglig. Vid sådant var han icke van.
Men det pinade honom på ett särskildt sätt. Han
blef sorgsen och betryckt, och höll sig alltmera
undan. — Så möttes de af en slump ensamma på en
undangömd skogsstig. Det stack till i honom. Han
hälsade och ämnade gå förbi. Stigen var trång.
Hon räckte honom handen, och så kommo de att
på mycket nära håll se hvarandra in i ögonen. Hon
frågade:

— Herr auditör, kommer ni ihåg, när vi träffades
där uppe på den gamla prästgården?

— Naturligtvis kommer jag i håg det. Men att
ni gör det, — jag menar, ni var ju så helt ung då.

— Nå — sade hon och smålog.

Det var första gången, hon smålett mot honom
där på Tallås: — nå, det är då inte så rysligt länge
sedan. Jag minns till och med, hvad ni brukade
kalla mig där. Qör ni, herr auditör?

Karle visste inte, hvad han skulle svara, men
stammade fram: — Åh, brydde ni er om det då?

Hon nickade och leendet blef svårmodigt.

— Ja, ser ni, ni kunde ju inte veta, hur kufvad
och skrämd jag kom dit upp midt bland all denna
glada, lifslustiga ungdom, -• där ni var hjälten och
allas kung. Jo, — det var ni, och det var ju inte
så märkvärdigt. Jag var, hvad man kallar
väluppfostrad. Men en glädjelösare barndom än min ha
väl få af min klass genomlidit. Värst af allt, jag
misstrodde och föraktade mig själf. — Ni kunde ju
inte förstå, hur djupt det tog, när ni döpte mig till

— Men bästa fru — — Han ville urskulda sig,
men med en enda skakning på hufvudet tystade
hon honom och fortsatte:

— Och allra minst kunde ni ana, hur det där lilla
spenamnet blef som ett brännmärke, som inte på
mycket länge gick bort. Och hur jag i känslan af
att vara ingenting — så att säga kastade bort mig
själf. Han stod svarslös och med blicken sänkt. Hon
tillade: — förlåt mig, nu har jag sagt för mycket.
Men jag ville, ni skulle veta, hvarför jag haft litet
svårt att bli god vän med er nu. Men nu är jag
det, eller hur, herr auditör?

^ter räckte hon handen och han böjde sig öfver
den som om han velat kyssa den.–––––

När Bengt Karle en vecka senare lämnade Tallås,
var han verkligen en s. k. ny människa, och lilla
fröken Ingenting — hans allt i världen.

- 102 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:46:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/15/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free