Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8, den 23 november 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
II.
Fram på sommaren fick han ett bref med
italiensk stämpel.
— Din ring har ej lämnat min hand, sedan du
for. Häromdagen på en tebjudning hos arkeologen
var det en herre, som sade att den ej var
smakfull. Den är ett minne, svarade jag. Det måste
vara ett mycket vackert minne som kan göra ett
så dåligt arbete värdefullt för er, sade han. Fru
Valmån, finskan, visade mig häromdagen en
sma-ragdring, som hon fått af sin man, och den var
verkligen vacker. Kanske borde vi hellre ha tagit
en smaragd, men du vet — jag frågar så litet efter
sådant. Är din afhandling tryckt nu? För en tid
sedan bad Merelli, målaren, att få göra mitt
porträtt, och jag gick dit några gånger; han har en
vacker atelier på Lungarno Torrigiani. Men en
morgon blef han alltför kärvänlig mot mig, och jag
har ej gått dit oftare. Det var synd, ty porträttet
artade sig bra, jag hade min gula råsilkesklädning,
som du nog minns, den jag hade på min
födelsedagsfest, när vi dansade på taket — — —
Han svarade:
— Den gröna ringen lämnar mig inte. Hur många
gånger dagligen ser jag ej på den och tänker på
dig och alla våra stunder! Men du har rätt, vi
skulle ha tagit något mer diskret än denna gröna
sten, som skär folk i ögonen. Särskildt här uppe i
norden är man ej van vid sådant, och så är den ju
alltför billig för att bäras af en dam; jag behöfver
väl ej säga, att om den generar dig, skall du ej
bry dig om att bära den. Skola vi någonsin
återses och i så fall — under hvilka förhållanden? Jag
efver rätt ensamt, har mycket arbete; i höst skall
jag disputera. Lef väl! jag kysser dig i tanken så
länge du tillåter det–––––
Dessa bref följdes af andra, som fortfarande
innehöllo anspelningar på de gröna ringarna. Än
hade någon uttalat en och annan gissning
beträffande deras affektionsvärde, än hade stenen lossnat
och ringen måst repareras. Stundom lofvade de
hvarandra högtidligt att aldrig bortlägga dessa ringar.
Som minnen af ett lyckligt intermezzo skulle dessa
helt visst hämnas med någon olycka. De gingo
med på den oskyldiga vidskepelsen båda, och i
fantasien fortsatte de äfventyret, sådant det nu hade
varit, ej olikt många andra resenärers, en smula
banalt för eftertanken, men likväl öfvergjutet af den
florentinska himlens välsignelse. I själfva verket
hyste knappt någon af dem en uppriktig önskan
att återknyta förbindelsen, men de ville gärna dikta
Så hände det,’ att svärmeriet i stället för att föregå
det mera materiella i deras förhållande kom efteråt,
när de ej längre sågo hvarandra. Denna svärmiska
stämning frammanade alla de ögonblick, som för
stunden ej varit dem tillräckligt dyrbara, och den
lilla scenen i juvelerarboden fick efteråt
enklärob-skyr, som tycktes komma från andra ljuskällor än
den vårglittrande floden, till hvars sorl de den gången
hade lyssnat.
Men småningom tröttnade de att skrifva, och
deras brefväxling upphörde.
III.
De återsågo hvarandra efter fem år vid en
badort på västkusten.
En grå regnmulen kväll gick han från hotellet till
societetshuset; han kände ingen af de herrar och
damer, som sutto längs väggarna i den stora
danssalen, där kapellet spelade någon operettvals utan
att ännu någon vågade dansa. I detta ögonblick
anlände emellertid den tongifvande kammarherren
med en flock damer och officerare. Dansen kunde
börja. Han gick efter en stund fram och bugade
sig för en dam, föreställde sig och bad om en dans.
Den unga damen mönstrade honom med en blick
full af en förmögen familjs själfmedvetande och
beviljade därpå främlingen en dans. Medan han rörde
sig öfver golfvet kände han sig iakttagen från
ett visst håll, och han ryckte till, när han upptäckte
sin väninna från Florens. Hon satt, klädd i hvit
comme-il-faut-klädning bredvid en undersätsig herre,
i smoking. Efter dansen möttes deras blickar, och
hon vinkade honom till sig, när han på afstånd hälsade.
— Tillåt mig föreställa min man, konsul Selig.
Doktorn och jag ha sett hvarandra i Italien.
Han satte sig och talade hit och dit, en smula
förvirrad. Hon som kvinna var däremot i utmärkt
jämvikt, föreföll det.
— Vi bo i Hamburg, vi ha en villa vid Hofweg,
berättade hon. Qlöm ej att hälsa på oss, när ni
passerar härnäst! Min man ville en gång pröfva
de svenska baden, och så foro vi hit. Det är
första gången jag är hemma sedan sex år. — Här
är mycket nätt, bekräftade mannen. Aber sehr
langweilig.
Badortsläkaren kom förbi och begynte på
grammatikalisk tyska ett samtal med konsuln.
— Ska vi röra på oss ett slag, sade frun. Aria
fresca, heter det inte så? Jag har ej alldeles glömt
bort italienskan. Hemma i Hamburg håller jag
Illustrazione italiana, som jag föredrar framför Die
Woche.
De kommo ut på verandan. De talade ej längre.
De gingo ned till det gråbleka hafvet, hvarifrån en
sorgsen fyr sände hvitt ljus öfver de närliggande
öarnas bergskonturer. De satte sig på en bänk.
— Och du är ännu ungkarl, sade hon.
— Ja.
— Hvarför?
Han ryckte på axlarna, men för att bereda henne
en smula tillfredsställelse såg han med ett uttryck
af vemod in i hennes ansikte. Det såg en smula
slocknadt och glädjelöst ut i det bleka nattljuset.
Det föreföll honom som om detta tecken på en
från hans sida simulerad känsla skulle ha gladt
henne. Hennes drag lyste upp. Men i nästa
sekund fingo de ett uttryck af barnslig missräkning,
när hon sade:
— Kan du tänka dig, den gröna ringen, din gröna
ring tappade jag, när vi voro ute och seglade i
söndags. Eljes har jag burit den hvarje dag och tänkt
på dig — ofta, ofta.
Samtidigt grep hon hans hand för att betrakta
pendangen till sin ring. Hon släppte handen med ett
utrop — ringen fanns där icke.
Tusen impulser genomkorsade mannens hjärna.
Han visste, att han någon gång för längesedan
upphört att bära ringen, men kunde ej genast finna
någon giltig förklaring.
— Du har den ej längre, sade hon.
— Jo visst, sade han ifrigt, men jag bär den inte.
— Hvarför?
— Jag vet inte, sade han till sist en smula otåligt.
Hon satt tyst. Han hoppades att hon skulle le,
han fann situationen en smula löjlig. Men hon
förblef allvarlig. Slutligen reste hon sig.
— Jag får gå in, sade hon, jag vill endast säga
det, att du borde i alla fall ha kunnat ha den kvar,
ringen menar jag. Hvad mig angår, kan du förstå,
att min man under inga förhållanden skulle ha
tilllåtit, att jag bar en sådan främmande ring.
I societetshuset spelade kapellet just upp en
one-step. Haf och himmel mulnade. Helt visst skulle
det inom kort börja regna.
- 122 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
