Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9, den 30 november 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORATII LANDTGÅRD FUNNEN.
Den berömde italienske vetenskapsmannen professor Ange
Pasqui, ledare af utgräfningsarbetena i Rom, Latium och
provinsen Aquila, har i Sabinien, närmare bestämdt i byn Licenza
— det gamla Digentia — vid där anställda utgräfningar påträf-
fat grundmurarne efter Horatii landtgård. Meddelandet härom
mottogs till en början med misstro af den arkeologiska
världen, men de fortsatta utgräfningarne hafva till fullo bestyrkt
riktigheten af det gjorda påståendet. Horatius bodde under
30 år på denna sin landtgård och flertalet af hans poetiska
verk hafva tillkommit under vistelsen här. Den af skalden
bebodda byggnaden hade formen af en rektangel. Dess ena hälft
upptogs af de för ägaren afsedda rummen medan den andra
delen inrymde bostadslägenheter för förpaktaren och för
slafvarne. Trädgården omgafs af en pelargång samt inneslöt en
stor vattenbassäng. Pelargångens golf bestod af fyrkantiga
marmorplattor och golfven inne i de stora salarne af
mosaikinläggningar, om hvilkas dyrbarhet och skönhet de påträffade
fragmenten bära vittne.
Kliché; Kem. A.-Ji. Betujl £i.Jiersjxirrt, Üaum—Udy
tyterfotograju
VY AF BYN LICENZA i hvars midt grundmurarne till själfva boningshuset utgräfts. Alla därvid fann^VemårikMdelabr^r
urnor, husgeråd m. m. hvilka tillhört Horatius ha öfverförts till den lilla villan ofvan. Öfverst synas de utgrTf™^
Hur kan ni förstå det?
— Å... Men det är väl troligt ändå att han hade
ett sött litet "fäs", så’na karlar ä’ oftast så dumma.
Men inte häller nu lyckades det. Ett nytt skratt
och ett gäckande, gemytligt "hm, hm" var allt hvad
han fick som lön för sin möda. Och som hon
skrattade sedan! Ögonen riktigt tårades.
Frågaren sög eftersinnande på sin cigarr, ritade
en figur med fingerspetsen på marmorskifvan. Hvad
han ritade visste han nog inte, men det var ju inte
hufvudsaken heller. Under tiden såg han ut ett tag
på de dansande, gula oktoberbladen, förströdd och
likgiltig.
- Han knöt vid tråden igen, fast utan vidare utsikt
att komma någon hvart. Men herre gud, något skall
man väl göra en kulen dag inne på ett litet kafé.
— Hm! Att inte ha förtroende för en gammal
vän och trägen kund–––Ja det må jag då
riktigt säga...
Han tänkte: jag ska låtsas en smula stött, det
kanske hjälper. Och så ska jag inte vara så
ihärdig heller, det skadar man sig bara med.
Lokalen började tömmas på gäster, ty det var
just den tid på eftermiddagen, strax före
skymningen, då det inte lämpar sig att tända, då det
med ett ord är hvarken dag eller afton. En lång,
- 138
lite tanig servitös, helt ung för öfrigt, med fläta på
ryggen, gick omkring och röj 1e af borden, torkande
ett tag eller två med dammhandduken öfver hvarje
marmorskifva, utan brådska och med mycket
medelmåttig energi.
— Tänk att det är höst igen! kom det från
disken. Den där vanliga stereotypa frasen om
höstarne, med eller utan suck. Här var det visst med.
— Höst ja... Cigarren lades halfrökt på
tänd-sticksstället och lämnades åt sitt öde. De där
kafécigarrerna — isen! Men "i brist på brö’, äter man
limpa". Han reste sig och gick fram till disken
med hatten i hand, färdig att gå.
— Hvad hette han? Frågan kom plötsligt och
inte utan beräkning att öfverrumpla.
Ett ögonblick såg det ut som hon tänkte parera
med ett "äsch" och ett skratt igen, men så
betänkte hon sig och - "Axel" kom det i en leende
hviskning. -
— Såå! Och han..
— Nej, nu säger jag inte mer.
Och hon tillade, urskuldande:
— Det är ju så längesen. Inte talar man om
sådant, för resten.
— Inte!? För en gammal god vän, som jag!?
— Ah nej, kom det litet ovilligt. Hon började
Forts, å sid. 140.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
