Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 4 januari 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
kyrkan, liknade hon en museifregatt. Qallionsbiiden
under det Hvita seglet var inte längre så iraiche och
ny i färgen, men i de knäppta händerna satt en
lavendelkvast, som doftade folksaga och folkvisa, och
öfver det gula, fryntliga ansiktet göt sig då en
förklarad och vacker frid.
Men om hvardagarna kunde Boel vara så lagom
fridsam. Hennes klipska små ögon uppsnappade
allt, och hennes rappa gamla tunga förde vidare,
hvad ägarinnan uppsnappat.
Fru Märta lade märke till hennes egenheter, men
log förtjust åt dem som åt alla andra
ålderdoms-tecken.- Själf var fru Mana sä strålande ung och
stod så högt öfver alla ålderdomens små egenheter.
En påhälsning i an endegarden kunde just också
löna sig lör .en antikvitetsälskare. Allt bohaget var
fruktansvärdt gammalt. Där funnos härliga gamla
bondkistor med bjärta blomster pä lockets utsida
och kistebref med varsår på insidan. I kistorna
lågo mängder af hemväfdt linne. Där lågo också
gamla bonader i sällsamma mönster och färger och
gamla dräkter med tillbehör af lödigt silfver. På
väggarna hängde brokiga grafulationsbref inom glas
och ram. Pa hyllorna stodo tennfat och tennbägare.
Och i en vindskammare stodo alster af Martens
och Boels vinterslöjd, spinnrockar, dem Mårten
snickrat och svarfvat och Boel målat — vackra,
tyvärr med den nya tiden alltmer onyttiga och
obrukliga ting.
Unga patronessan spärrade upp sina eldiga bruna
ögon mot allt det nya eller rättare gamla. När
hon lutade sig öfver kistornas härligheter, darrade
det lockiga tinninghåret af begärlig ifver. Men att
sälja något — tycker någon det? Ingenting vartill
salu med undantag af spinnrockarna. Af dem kunde
fru Märta få köpa så många hon bara lyste och
ville. Fru Märta knep samman läpparna i liiet otålig
harmsenhet öfver den gamlas envishet.
Naturligtvis var det Boel, som bestämde — Mårten satt i
sin dynbänk och iddes knappt lyfta på mössan, som
kanske grott fast i nacken.
Patronens fingo en dag besök af en släkting, en
kusin till frun. Det var en ung artillerilöjtnant, en
ung militär med hufvud och ärelystnad. Han hade
hufvudet fullt med matematik och strategi och
drömde bara om generalsepåletter. Hans unga,
lifliga kusin visade omkring honom på ägorna och i
socknen. När patronen inte hade tid vara med, foro
de ensamma, och Bengt kusk körde.
Bengt kusk tänkte som vanligt högt, och
kusinerna hade omåttligt roligt åt hans enslingsprat.
Men när Bengt satt hästarna på stall, fortsatte han
sin tankegång, och Boel råkade just titta inom
stalldörrarne och uppsnappa ett par ord af hvad han
tänkte.
— Grannare par får en leta efter, tänkte Bengt,
och inte begriper jag, hvar patronessan hade sina
ögon. Fast patronen kan ju ingen säga någonting
pä — det är visst och sant — rygga dej, brunte,
ohoj, grålle, rygga dej — lyktnanten såg ut, som
han gärna ville ve’na. Satt där så tyst och
tanke-dyster — åhajaja —
Bengts funderingar voro frihandsteckning. Ingen
fäste sig vid dem, utom Boel. Boel hade ett par
öron, i hvilka allting fastnade, och en tunga, som
spridde ord lika tanklöst som vinden tistelfjun. Om
ett par, tre dagar var ett rykte ute i socknen, "att
det var väl mellan fru Märta och hennes kusin
löjtnanten".
När ryktet hann till fru Märta, hade kusinen redan
rest sina färde, men hon störtade vredeblossande
till sin man.
Patron Cronholm skrattade och strök fru Märta
öfver håret. Men på eftermiddagen vid kaffet sade
han som i förbigående:
— Det där struntpratet om dig och Malkolm
kommer frän Bengt kusk och gamla Boel. Så där är
ingenting att —
Fru.Märta flög upp.
— Är det sant? Då skall Bengt ögonblickligen
ur vår tjänst. Om jag så skall jaga honom bort
med småsten —
— Så, så, så, lugnade maken.
— Och Boel - ja, om du håller af mig, Åke, så
säger du upp kontraktet i denna dag!
— Så, sa, svarade ^vke Cronholm blidkande, låt
oss betänka oss litet — betänka oss —
Betänka oss? Hvad finns här att betänka? När
ens goda namn håller på att gå sin kos?
— Bevare mig, afvärjde den trygge Ake, det ha
vi i godt förvar. Men vi kunde ge lastarenom rum,
vi kunde ge skenet en smula rätt, om vi ondgjorde
oss öfver pratmakarna. Frånsedt det, ätt vi
be-ginge en grymhet mot stackars försvars- och
ansvarslösa gamlingar. Det vore en smula vandalism,
tycker jag!
Unga frun vände sig tveksam. Ordet vandalism
inverkade på hennes museisinne. Men harmen var
ej så lätt kväfd.
— Men något straff, började hon ifrigt.
— Låt du synden straffa sig själf, svarade patron
Åke. — Boel bara befäster sitt rykte som
skvallerkvarn, hon hålls redan för halffnoskig. Lat oss i
stället samla glödande kol på gamlingarnas hjässor.
Därmed afstannade samtalet för den gången. Men
dörrspringorna på en herregård äro ej alltid täta.
Samtalet sipprade ut. Det nådde — i förvanskad
form — till sist fram till stackars Boel.
Stackars Boel vardt förfärad. Hon reflekterade
sällan öfver hvad hon pratade. För sent begrep
hon, att hon gjort skada. Hon begiep, att hon
hade något slags hämd att vänta. Man hade skrämt
henne med någonting om "glödande kol". Det
kunde väl aldrig vara meningen att tända eld i de
stackars fattiga, hvita hårstråna — ?
Några dagar förgingo under ånger och ångest.
Stackars Boel sof sämre än vanligt. Hon blef skygg
och grubblande och höll sig för det mesta hemma
på gården, inne hos Mårten, som knappt förstod
hälften af hennes yrande prat.
Hvar gång hon tittade ut i dörren, darrade hon
vid tanken på kolen. Och en vacker dag spratt
hon till, så knäna veko sig. Fram om gårdsknuten
skyndade en ljusklädd gestalt — patronessan Märta
— och med en liten korg på armen.
— Kolen, tänkte Boel, — kolen! — Och det var
med nöd hon förmådde stappla sig in till Mårten i
ugnsbänken.
Fru Märta steg in vänlig och liflig som vanligt.
Någon vrede stod ej att upptäcka i det muntra lilla
ansiktet. Hon hälsade gladt och kom genast fram
med sitt ärende. Hon hade med sig en gåfva —
en korg med de läckraste, gyllene kantareller.
Mor Boel hade aldrig hört det konstiga namnet.
När hon ängslig och misstrogen stirrade i den
ödesdigra korgen, såg hon bara en mängd otäcka
svampar af det slag, som det brukade växa i
skogarna nu om hösten.
Var det kanske det, som var de glödande kolen?
Svampar voro ju giftiga, de brände säkert sönder
inälfvorna — var det meningen att förgifta en stackars
fattig gammal käring?
Boel tog med detsamma till lipen. Hon grät till
sist öfverljudt. Grät ut all sin ängslan och spänning
och började sedan tigga om nåd.
— Ack, hennes nåd — jag rådde ju inte för’et,
(Forts, å sid. 222.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
