Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 31, den 3 maj 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRA BETYG.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
IIREKTÖREN gick sin
middagsrond. Han hade i sällskap en
liten svartmuskig herre,
mycket artig och mycket elegant,
som ideligen bockade och
skref på ett plån. Nästa
morgon skulle det stå i tidningen
om bolaget; man hade flyttat
till nya lokaler, någonting non
plus ultra. Alla förträffligheter
konstaterades lätt nog, och den lille herrn tackade*
och försvann.
I expeditionssalen rasslade papper, ringde
telefoner, knackade skrifmaskiner. bultade stämplar,
gåfvos och ..togos order. Det var mest kvinnlig
personal. Öfver pulpeterna lutade vackra och fula,
unga och gamla nackar, och fingrar sprungo som
små skrämda djur mellan sifferkolumnerna.
Direktören stod några minuter och såg på alltsammans,
och en plötslig trötthet — en sådan trötthet som
kan komma midt i arbetet, midt i framgången —
föll öfver honom. Bolaget hade utvidgats; det
behöfde ökad personal. I sitt arbetsrum hade han
lådorna fulla med ansökningar. Det var
människokött på lager. Men han skulle inte röra vid det.
Han brydde sig inte om några betyg, och han
tillsatte för öfrigt inte platserna i sitt eget bolag. Det
gjorde hans släkt och vänner.
Han gick in till sig, dref rundt i rummet ett par
hvarf och ankrade vid skrifbordet. Tröttheten blef
ännu djupare, gräfde sig in under ögonen, förlängde
mungiporna med de hängande kinesmustascherna
och drog upp pannhuden i rynkor. Hyn var gul
som ett lampsken. I umgänget med människorna
kunde han ännu se ut som femtio år. När han
blef ensam fick han strax sin verkliga ålder: ett
decennium till.
Hela hans lif hade varit arbete, envist, glädjelöst
knåpgöra. Han hade kommit fram steg för steg.
Det fanns de som segrade i en kupp eller fhrtade
med framgången, Alladins- och Don Juansnaturerna,
men direktör Grim var ingen Alladin och ännu
mindre någon Don Juan. Han hade själf aldrig fått
någonting till skänks och gaf därför heller ingenting.
Som chef var han inbunden, otillgänglig och rättvis.
— — En vaktmästare gled in med ett visitkort.
Grim läste på det, stack händerna i byxfickorna och
gick till fönstret. Ett par biler hade kolliderat nere
på gatan, och en liten folksamling hade bildats
kring katastrofen. Direktören stod och fånstirrade.
Han kunde på detta sätt hypnotiseras af händelser
och ting som inte angingo honom det minsta; det
var en hjärnans trötthet, lyckan att slippa besluta
och tänka, att få vara åskådare rätt och slätt.
Vaktmästaren hostade diskret.
— Låt damen stiga in, sade Grim.
Men han rörde sig inte från fönstret. Han
intresserade sig för en poliskonstapel, som såg ut som
om han försökte skingra sig själf. Slutligen
tycktes mannen också ha lyckats, ty han försvann
spårlöst. Den ena bilen tog den andra i släptåg som
ett vrak, och folksamlingen blåste bort. Med en
liten suck vände sig direktören inåt rummet. Vid
dörren stodo två damer, en äldre och en helt ung.
— Var så goda och sitt. Grim ryckte upp sig,
Tog ett kragtag i sig själf, som han brukade säga.
Han blef femtio år igen.
Den äldre damen framförde sitt ärende: det var
en ansökan om anställning i bolaget för dotterns
räkning. Den yngre reste sig och neg. Hon hade
ett litet blodlöst ansikte, med blåa skuggor under
ögonen. I handen höll hon ett kuvert. Modern
var fylligare och starkare byggd, men såg ändå sli
ten ui på något vis, inte till det yttre, det låg mest
i hållningen, hon tycktes inte ha kommit undan
för så godt pris i lifvet, det var alltsammans.
— Ja, sade Grim, det går ju an att lämna
papperen. Men se här, och han tog en bunt ur
skrifbordslådan. Det är ansökningar.
— Det finns alltså inga utsikter
— Det har jag inte sagt. Hvar särskild ansökan
kommer naturligtvis att på det omsorgsfullaste pröfvas.
Direktören hade återigen ögonen ut genom
fönstret. Han hade fått syn på en plåtslagare, som hängde
i ett rep från ett tak, och’han undrade om det inte
skulle kunna ske någon olycka. Men plåtslagaren
dammade på sin stupränna af hjärtans lust, och repet
höll. Direktören såg plötsligt trött och lidande ut.
— Som sagdt, ja, vi ska pröfva ansökan på det
omsorgsfullaste, ja... Men hur är det, fröken ser
inte stark ut?
— Å, jag är fullkomligt frisk, försäkrade den unga
flickan. Två röda, skarpa fläckar satte sig på
kindbenen.
— Det är litet blodbrist bara, ifyllde modern. Ett
lugnt, regelbundet arbete skulle göra henne så godt.
Och jag vill ju inte dölja för direktören att vi... att
det ekonomiska Tyvärr ha vi just inga
rekommendationer, som skulle kunna tänkas intressera
direktören, men
— Nå för den sakens skull .. Grim slog ut med
handen. Jag skall lämna besked om fjorton dar, i
händelse fröken blir antagen, afbröt han kort. God
middag, mina damer.
Han föll ner i skrifbordsstolen igen. Det var en
sak han grubblade på. Hvar hade han sett den
äldre damen förut? Han tog upp visitkortet och
läste: Sonja Kalländer, född von Lindé. Han
upprepade det sista namnet tre fyra gånger. Någonting
sken till inom honom. Skulle det vara möjligt?
sade han tyst för sig själf. Sonja... Sonja von Linde...
Det mörknade i det stora banala rummet.
Taklampans mässing lyste svagt. I bokskåpsrutan
stirrade en tom, död dåger. Grim frös när han såg på
den. Han kände sig så hjälplöst svårmodig, så
ödslig som bara strängt verksamma personer plötsligt
kunna bli, när åldern kommer och krafterna ta af
och det som skulle nås är nådt och det ingenting
finns kvar mera att slåss för, att glömma sig själf
för, att vilja. Man hade bara att summera ner sitt
konto. Och det skötte för resten andra helst om.
I decemberskymningen gick Grim hem på blåsiga
gator, där dammet rök i stället för snön. Sonja
von Linde . Ja, det måste vara hon.
Besynnerligt i alla fall. Direktören slog upp pälskragen och
borrade ner ansiktet som om han ville gömma sig.
Han gick och tänkte på sin första ungdom.
Det fanns ett hus någonstans på Regeringsgatan.
I det huset hade han bott under sin skoltid.
Midtemot i farstun bodde en grosshandlare von Linde
— en glad, vacker herre med polisonger och
stojande röst och mycket pängar. Han hade jämnt
kalas, och Grim mindes alla de granna möblerna
som piskades och fejades när det skulle bli
bjudning. Han kom också ihåg stora ishinkar med
de-serter, som kyldes, och buteljkorgar och frukt och
blommor som buros in till Lindes. En gång var
han själf bjuden dit på barnkalas; han var
skolkamrat med sonen i huset. Men han hade inte
kunnat förmå sig att gå. Rätta orsaken var att han
skämdes för sina urvuxna svarta kläder, ty hans
far var lika fattig som Linde var rik. Grim kunde
inte glömma den kvällen. Han hade stängt in sig
och han grät af raseri och blygsel öfver sig själt
- 493 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
