Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 17 maj 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
AFGUDAR.
FÖR HVAR 8 DAG AF LUDVIG MORDSTRÖM.
TADSBYGGAREN HARJU
hade en bror, som var präst.
Han hette Johan, var gift
med en godhjärtad kvinna
söderifrån och hade med
henne två söner.
Den äldre var hans
ögonsten, den yngre klappade
han vänligt på hufvudet,
men såg honom inte.
Nu hade pastor Harju två vurmar. Att samla
böcker och att samla växter. Och han uppfostrade
den äldre sonen till samma intressen. Det
lyckades. Ehuru pojken inte var mer än femton år, var
han bibliofil och bibliognost samt ifrigaste
botani-kern i skolan. Han hade ljust hår.
En sommar hände det, att gossen ville ha en
kanot att segla i, ty boende i en sjöstad och
ständigt från barndomen van att se segel på vattnet
hade han som alla andra sjöstadspojkar
sjömanslusten i blodet.
— Nej, nej, nej, slog modern ifrån sig med både
händer och förkläde, låt honom inte få ge sig ut
på sjön!
Pastor Harju ref sig i den rosenröda flinten.
— Besinna! sade han.
— Ack jo, kära far! sa pojken.
— I Guds namn! sa då pastor Harju, och gossen
fick kanoten och gaf sig gladt ut på fjärdar och
sund, under de sväfvande sommarmolnen.
II.
Prästgården var omgifven af en väldig trädgård
med hundraåriga popplar, lönnar och björkar, och i
dem lekte sommarens vindar.
Pastor Harju gick och stökade med sina rabatter.
Det var ett par dar före midsommar, och klockan
kunde vara kring fyra.
Middagstid i prästgården var om sommaren
klockan två. Men nu var klockan som sagdt fyra.
Inne i salen vid ett fönster stod pastorskan, och
fastän det inte var särskildt varmt, pärlade
svettdroppar på hennes panna. Hon såg ut genom
fönstret mot torget och mot kanalen, men det hon
ville se såg hon inte, bara halfva gatan i skugga
och torget borta i gatumynningen som en öppen
ugnslucka till eld och hetta. Hon suckade och
suckade och kramade händerna.
— Fader i himlen, hviskade hon, hjälp och stöd
mig! Och låt mina tankar inte besannas.
Nere på kajen halfsprang den yngre gossen, han
hade halsen full at tårar, och hjärtat dansade som
en slägga i honom.
Därnere mötte han farbrodern, stadsbyggaren.
Denne var gul som mässing i hår och skägg, men
om sommaren lyste kinderna och näsan så röda
som tulpaner, så blanka som glas, och
stadsbyggarn gladdes åt all världen.
— Ptro, ptro, ptro, min gunstig munsjör! sa’ han.
Hvad springer man så fort för nu då?
Gossen berättade andfådd och ängslig, att den
äldre brodern gett sig ut efter frukosten för att
segla i sin kanot; han skulle komma hem före
middan och hjälpa fadern med växterna, men han hade
hvarken kommit hem då eller till middan.
— Och kanoten ligger inte i båtlänningen och
syns inte ute på fjärden! Vi äro så rädda hemma.
Pappa är i trädgården! sa gossen och slog handen
med baksidan för ögonen.
Nu var stadsbyggaren en känslig människa, så
att vid dessa ord hoppade hjärtat ända upp i hans
hals; och en timma senare stod gossen gråtande
framför modern, som satt i sängkammaren och
vaggade af och an, pastorn var ute på väg till
polisen, men i pastorns ämbetsrum gick stadsbyggarn
fram och tillbaka och vred sina händer.
— Han är dock präst! mumlade han. Han är
Den Eviges tjänare och måste vara ett föredöme
för staden och församlingen. Han är präst. Han
måste bära, hvad än Den Evige sänder.
Och stadsbyggaren var nu icke längre röd i
ansiktet utan blå, och ögonen voro ängsliga.
Han väntade på brodern för att styrka honom,
men aftonens stillhet gjorde honom utom sig.-
— Han är ju präst! mumlade han till slut, då
pinan blef för stor. Han är starkare än jag* och
jag kan inte styrka honom, nej, jag kan inte.
Den, som varit där, skulle sett honom på tå
smyga ut genom dörren, smyga öfver gårdsplanen
som en tjuf med hatten i hand, varligt glida ut
genom grinden, späja öfver gatan och med ilsnabba
steg försvinna.
III.
Snart blef händelsen bekant i stan, kanoten
hittades omstjälpt, och prästgården var försänkt i sorg
och förtviflan. Där hade åren gått så lyckligt
intill denna dag, den vackraste sämja hade härskat,
och ett bättre och lyckligare hem fanns inte i
Sveriges land.
Stadsborna talade inbördes om det skedda, och de
förstodo det inte. Kvinnorna suckade, männen
skakade på hufvuna. Det var för gåtfullt, man kunde
ingenting förstå. Hvarför skulle just prästen drabbas
af en sådan olycka? Han, som var ett föredöme för
alla.
Man fick svaret på denna fråga genom
stadsbyggaren, som berättat det för sina vänner, dessa
för sina, och snart var det kändt af hela stan.
Stadsbyggaren hade nämligen till slut samlat mod
och gått till sin bror samt funnit honom upplöst af
sorg, ja, ända därhän, att han tvifiat på att det fanns
en Gud, och han hade nekat att hämta tröst ur
bibeln, som stadsbyggaren räckt honom till hjälp.
Bröderna hade vakat tillsammans nästan hela
natten, och ändtligen framåt morgonen hade pastorn
slagit i bibeln på måfå för att finna ett tröstens ord.
Då hade Hesekiels fjortonde kapitel fallit upp, och
hans blick stannat på dess sjunde vars, som löd:
"Hvilken hälst af Israels hus och af de främlingar,
som bo i Israel, som afsöndrar sig ifrån mig och
låter sina afgudar få insteg i sitt hjärta och
uppställer sin förledare framför sitt ansikte och går till
profeten för att fråga mig genom honom, honom
skall jag, Herren, själf svara."
Och då hade pastorn förstått samt med ens
blifvit alldeles stilla.
Detta fingo nu stadsborna höra, och nu begrepo
äfven de samt funno Guds visdom och makt
outgrundliga.
Men från den dagen var pastor Harju som
förändrad. Böckerna och herbarierna förblefvo orörda,
och pastorn bara promenerade, man kunde möta
honom på vägarna långt utanför stan, och man
hade sett honom högst uppe på backarna, där han
stått och skådat ut öfver fjärdar och sund.
Fordom hade han predikat som ingen annan.
Hans predikningar hade varit som vandringar ute i
naturen eller som fjärran färder i historiens döda
och aflägsna tider, han hade fört sina åhörare med
sig på dylika exkursioner och visat dem hela den
- 517 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
