Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 42, den 19 juli 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PASTORAL.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
1 HAGAPARKEN hade häggen
gått i hvitt, och allting står
klibbigt och nylöfvadt och
blankt efter de första
sommarskurarna. Men marken är
barsliten på långa sträckor och
brun af fjolårets bladfall, så
att sällskapet måste leta en
stund för att få tag på en
£j lämplig lägerplats. Slutligen
hittar man en grön platå med
utsikt öfver Brunnsviken. Vattnet glimmar i
kvällsolen, små eldsprängda moln speglas mellan röda
skyflak, men i öster är himlen urkramad, tvättblek,
grönaktigt kall.
Det är en lördagskväll i början på juni, så där
vid åttatiden.
Fru Matilda Ölund, enka efter en segelmakare
på Österlånggatan och af släkten i hemlighet kallad
Klyfvarbomrnen på grund af näsans dimensioner,
breder ut en filt i gräset. Hon biträdes af sin
svägerska, fru Stange, dennas man, vaktmästaren i
kammarrätten Adolf Fritiof Stange, och parets enda
son som heter Bengt Olof och är nybakad
student. De öfriga i sällskapet utgöras af Erik
Bromell, e*xtra .vaktmästare i samma verk som
Stange, och fru Ölunds styfdotter Cecilia med
smeknamnet Sissan. De ha hvar sin korg på armen,
och med stor försiktighet och under mycket
oskyldigt fnitter befria de sig från sina ljufva bördor.
Det dukas kaffe, och man slår sig ner.
Nu måste vi ha klart för oss placeringen vid
bordet. På ena långsidan af filten ligger pappa
Stange och till höger om sig har han svägerskan,
medan frun fått vänstra kortsidan. På andra
långsidan har Bromell lyckats ordna det för sig i
omedelbar närhet till Sissan. Bengt Olof sitter på en
stubbe litet afsides, så att han kan se sjön mellan
ett par skalade tallgrenar. Han kan också se ett
snedt solknippe, som tänder eld i Sissans nackhår
och ena örsnibb.
• Fru Ölund serverar. Näsan går rundt filten som
en kompassnål.
— Doppa, säger hon. Var så goda*
Det är ett helt litet baktråg som sväller af skorpor,
kringlor, saffransbröd, gifflar. Men Bromell. har fallit
på knä och tillber en läng, brun flaska med
silfverstjärna. Det låter som en smällkyss när korken
går ur. Pappa Stange tar sitt i kaffet, och Sissan
får några droppar på en sockerbit. Men Bengt Olof
tackar; han dricker inte konjak.
— Ja, nu kan man börja må. Det förtjänar vi,
Erik, eller hur? Vi som äro de enda som gör
någon nytta. Fruntimmer och såna där lärda herrar
— Stange ger sin äkta hälft en dunk i ryggen och
plirar åt sonen — duger bara, ja, hvad fan duger
dom egentligen till?
— Till att hedra festen med sin närvaro, säger
Bromell, och hans blick sneglar med en liten
spydighet på Bengt Olof. Men när den hinner till
Sissan smälter den i konjaksgult och skärt, alldeles
som aftonhimlen.
— En påtår, Matilda lilla, ber fru Stange. Och
när hon fått den och en sockerbit mellan
oxeltän-derna, fortsätter hon sin diskurs med fru Ölund.
Det har spökat hos fru Ölund i går natt igen. Hon
bor ännu kvar i den lilla våningen ofvanför
segel-makeributiken, och hon hade just somnat när hon
väcktes af att någon gick därnere och bråkade med
blocken och ryssjorna och ankartrossen. Och hon
hörde alldeles tydligt salig Ölunds röst. Är du där,
Matilda? sade rösten. Släpp ut mig, sa’ han. Jag
har fastnat i den här förbannade mjärden, och jag
kommer, inte loss...
Fru Ölund håller händerna för ansiktet. Hon är
uppskakad och kan inte förstå meningen med detta
spökeri. Det är nu tredje gången det upprepar sig.
Så att något måste det betyda.
Fru Stange förstår det inte heller. Men hon tror
att den döde har det svårt på något vis. Hon vill
emellertid inte gå närmare, in på saken. Och Sissan
börjar plötsligt frysa, så att Bengt Olof lyfter på
sig och ser efter en schal åt henne. Men han
förekommes af Bromell, som tar sig god tid och lindor
och sveper med spelade kyparfasoner och många
onödiga "är det bra så här?"
Bengt Olof går tillbaka till sin stubbe. Han
föraktar Bromell. Och han stirrar i tystnad och inte
utan bitterhet in i solnedgången, som nu liknar en
eldsvåda i någon opera, Profeten t. ex.
— Hvad Bengt Olof är tyst! kommer det så från
Sissan.
— Tycker Cecilia det?
— Å, läs upp något vackert för oss. Just nu
skulle det passa så bra. Fröding eller Daniel
Fallström...
— Jag kan ingenting.
— Det kan Bengt Olof visst, det vet jag.
— Herr Stange är kanhända inte upplagd,
inskjuter Bromell.
— Nej, inte särskildt.
Bengt Olof biter af orden hårdt, men han ser
inte på någon. Han känner sig plötsligt så
förfärligt ensam. Den hvita mössan trycker kring
pannan, och i stället för att vara glädjens symbol är
det som om den hindrade honom från att vara glad.
Alla de andra ha mycket lättare att glädjas. Eller
är det bara därför att han själf är en otacksam
varelse? Blir man sådan, när man får studera?
Förlorar man mera än man vinner? Han afundas i
detta ögonblick Bromell,.när han ser hur lätt denne
handterar allting, skämtet, konjaksbuteljen och
Sissan.
Och han tycker att Sissan gör sig litet för
gemen. Hon uppmuntrar inte direkt, men hon afvisar
heller inte det som borde afvisas. Hon bara vädjar
med en liten snabb blick till Bengt Olof, och
sedan fnissar hon åt nästan allting Bromell gör eller
säger. Bengt Olof förstår inte det kvicka i det.
Men det börjar bli kyligt och den glada
vaktmästarn föreslår en liten one step. Han vaggar ett
par steg. med Sissan; hon kiknar af skratt, hatten
haf åkt på örat, och det ljusa burrhåret har fallit i
ögonen. Fru Stänges min uttrycker ett tyst
ogillande, men gubben Stange applåderar. Bengt Olof
nödgas nu ta afstånd äfven från sin far. Blek som
en vålnad försvinner han neråt sjön.
Han stirrar drömmande ut öfver vattnet, som
grånat och bara går rned ett litet sömnigt skvalp i
strandstenarna. Ett par ärlor jaga mygg. Ett
piglock klagar långt borta på andra sidan viken, och
man super i en båt med släpande åror. Bengt Olof
känner sig trist till döderi. Men plötsligt hör han
det prassla bakom sig, och när han vänder sig står
Iröken Cecilia där.
Utan ett ord står hon vid hans sida, och hon
skrattar inte längre och hatten sitter rätt. Det lilla
ansiktet ser nästan strängt ut; det är som hon på
några.mifiuter hade magrat och fått större ögon.
— Är Bengt Olof ond på mig? säger hon.
— Nej, hur så?
— Jag .trodde det. Men. jag är inte en sådan
ytlig varelse som Bengt Olof kanske tänker. Man
är inte alltid glad därför att man skrattar. Och jag
669 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
