Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 42, den 19 juli 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. A. KARLFELDT
Karlfeldt fyller femtio
år, och från allt Sverige
går säkerligen på
födel-sedagan, den 20 juli,
mången hjärtlig hälsning
till den jolkkäre
sångaren, hvars toners friska,
rena skönhet ofta
hänryckt våra sinnen och
lockat oss till drömmeri.
Hvem har ej svärmat
med denne subtile
lyriker och gömt hans ord i
sitt hjärta, när han
bekänner, att
"Intet är som väntanstider,
längtansår, trolofningstider,
ingen Maj en dager sprider
som en klarnande April.’’
Eller hvem har ej
låtit sig ryckas med af
styrkan och det djupa
allvaret i hans beundran
för "Fäderna", den
kraftiga släkten, som
bryter mark och odlar
landet, som ej vet hvad
trältjänst vill säga utan sitter som kungar i eget
hus. Det är från dem, som poeten själf har
kommit; det är deras blod, som rinner i hans ådror;
och det är deras anda, som väller fram i hans sång:
"Mina fäder jag ser er i drömmarnas stånd,
och min själ blir beklämd och vek
Jag är ryckt som en ört ur sin gryningsgrund,
halft nödd, halft villig er sak jag svek.
Nu fängar jag toner ur sommar och höst
och ger dem visans lekande röst;
låt gå, det är också ett värf. •."
Eller slutligen: hvem har ej känt blodet gå
fortare, när unga svenskar sjungit:
y<*u*.
Foto. Kaudern, Stockholm. 0
50 AR 20
"Marschen går till Tuna,
’ till hed och backar bruna,
marschen går till Mora
och bärgen de blå.
Med hacka och med spade
vi draga hem så glade
till skogarna de stora
och kullorna de små-"
Den sången har just
den äktsvenska,
trohjärtade stämning, som är
utmärkande för det bästa
af -Karlfeldts r.diktning.
Hembygden, dess folk
och natur, ha i Karlfeldt
en lidelsefull lofprisare;
han är en friluftsdiktare,
som kanske hälst
ikläder sig Fridolins landtliga
skepnad och med stilla
humor ser lifvet glida
förbi, ser årstider växla och
känslor byta färg.
Karlfeldts produktion
är ju inte imponerande
genom kvantitativ styrka.
Endastfyradiktsamlingar
har han bakom sig:"
Vild-"Fridolins visor",
"Fridolins {+visor", "Fri-
dolins+} lustgård" och "Flora och pomona". Hans
diktnings flöden rinna ej häftigt; jämt och stilla
porla de fram. Och ännu hoppas vi få mången
vederkvickande, frisk och klar dryck ur den källan.
. När Karlfeldt 1904 invaldes i Svenska akademien,
hälsades detta med uppriktig glädje af de många
vännerna till hans manliga och svenska sång. Och
när han så utsågs till Wirséns efterträdare på den
viktiga sekreterareposten, ville man häri se ännu
ett bevis på, att akademien tagit lärdom af all den
skarpa kritik, dess åtgöranden fått undergå, och ett
löfte om att den nu äntligen vill blifva hvad den
afsetts att vara: den svenska sångens hof..
Qvidam Qvidamssön.
JULI.
/OiOtii Bengt SUJtomparr*
marks- och kärleksvisor"
har så ofta längtat att riktigt få... att känna... jag
menar, att träffa någon som förstår mig, som jag
kunde tala med, som inte bara ställer till nojs...
Det där är nu betet, och Bengt Olof sväljer
kroken. Han märker hur det börjar bubbla varmt i
bröstet.
— Tack, mumlar han. Jag visste dtt Jag visste
att Cecilia är en annan än den som... än Cecilia
var nyss. Och jag tror att vi ha mycket gemensamt.
— Det tror jag också.
— Får jag kyssa Cecilias hand?
— Å, inte skall Bengt Olof... Men nu äro vi
goda vänner igen, inte sant? afbryter hon plötsligt,
liksom lättad, och i en blink är hon försvunnen.
Bengt Olof stannar kvar en stund. Det dröjer
ett lyckligt och upprört leende kring hans ännu
fjunlösa läppar. Han ..tycker att han bär solen i
venstra bröstfickan. Ärlorna ha slutat sin jakt. De
sitta på en sten och vippa med stjärten i taki med
hans hjärta. Och strandböljorna skvallra och skvallra.
När han kommer tillbaka till sällskapet är
punschen framme. Gubben Stange berättar för
Bromell om gamla dar.
— Men ännu trefligare var det på far mins tid i
verket. Min far ^ar också vaktmästare; det var
när salig Wendelstjerna satt president. Om den
gick det historier, må du tro. En stor, tjock, grann
karl var det, litet folkilsken på måndagarna, men
skämtsam när det föll sig så, och renhårig, tålde
inget kryperi, såg tvärs igenom en. Far hade en
hundracka, en dogg som brukade följa med upp i
rätten. En dag flög han i benen på presidenten.
Tycker inte Stange att den där har för kort svans
för att ha någon framtid här? sa Wendelstjerna helt
lugnt. Vi ha ännu kortare, herr president, svarade
far, och ändå ha vi kommit fram...
Gubben Stange slår till sitt åskskratt, och
Bromell skrattar också fast han hört historien tio gånger.
Bengt Olof får sitt glas fylldt, ty punsch dricker
han, och han skålar med Erik Bromell som inte
längre förefaller honom så osympatisk. Det skall
säkert kunna upptäckas beröringspunkter dem
emellan. Bengt Olof känner sin trötthet bortblåst, han
grips af en plötslig välvilja för alla rundtomkring
sig, och efter ännu ett par glas har denna välvilja
utvidgat sig till att omfatta hela mänskligheten, och
då står han upp och håller tal. Det blir litet
allmänna ordalag, men det slår an. Sissan tackar
med några varma ögonkast, och berusad af sin
lycka sjunker Bengt Olof ner i gräset vid hennes
sida. Vid andra sidan sitter Erik Bromell. Fru
Ölund dukar till smörgås, och herr Stange senior
sysslar med en liten plunta.
Och så går helan.
Solen har gått för länge sedan, den första
nattbrisen viftar i löfverket, och en läderlapp susar
tyst som sorgen förbi Bengt Olofs hvita mössa.
Men han märker det inte. Han ser bara Sissan.
670 -
(Forts å sid. 672)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
