Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, den 11 oktober 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRÄSTEN I ODERLJUNGA.
FÖR HVAR 8 DAG AF HJALMAR BERGMAN.
RÄSTEN i Oderljunga kunde icke
sofva.
Natten var lidén till hälften eller
mer, men alltjämt vankade han af
och an i sitt hus från sofkammaren
till salen, från salen till köket. Ofta
steg han ut på gardsplanen, som låg
höstmörk, löfbetäckt, tyst under
stjärnorna.
Prästen kunde icke sofva. Han vandrade af och
an, lyktan svängde, prästens skugga gjorde skygga
kast till höger och vänster, framåt och bakåt, smög
in i rummens vinklar och vrår för att söka efter
bohaget, efter bonader, efter tennkärlen, glasen,
väggklockan, brastången, kära mors mjuka kuddar
och täcken. Men väggarna voro renrakade, bordet
tomt, härden utan eld, skåpen uppbrutna och
plundrade.
Prästen satte lyktan på golfvet, och skuggan, som
tröttnat att förgätves söka, rusade upp i takmörkret.
Prästen steg in i sotkammaren och satte sig
bredvid kära mor på fållbänken.
— Sofver du?
Kära mor svarade:
— Tids nog får jag sofva. Slår de oss icke till
döds, så svälta vi ihjäl. Allt ha de tagit. Hvad blir
nu det nästa? Att bränna gårcen och hänga oss i
röken. Kära far, tids nog få vi sofva.
— Ja, tids nog få vi sofva, upprepade prästen.
Men det grämer mig, det grämer mig. Kära mor
— det grämer mig, att jag skulle försumma
gudstjänsten. Att jag till slut ändå skulle försumma
gudstjänsten. Af människofruktan.
— Nej hör, kära far! När var du rädder?
Svensken drog förbi och det blef intet mässfall.
Dansken drog förbi, och du var både präst och klockare.
Men när snapphanarna kommo fick du vara din egen
lörsamling och mässa för tomma bänkar. Nu ges
hvarken kyrkfrid eller kvinnofrid. Ändå samlade
du de räddhågade i skogen och predikade under
bar himmel. Nej hör, kära far! När var du rädder?
Lyktan i salen begynte flämta, skuggorna gingo
i dans mellan golf och tak. Prästen följde den
dansen med blicken, visste hur den skulle sluta och
gitte icke röra sig. Då mörket bliivit fullständigt
makade han sig tätt intill mor och sade:
— Kan vara, att jag icke är värst rädd om eget
skinn. Men det var likväl mänskofruktan. Nu
sitta vi här, gamla stackare i mörkret. Ensamma.
Barnen borta. Det lilla vi ägde stulet. Se jag
hade alltid det, att jag vandrat min Herres ärenden så
länge benen burit. Men nu är det också borta. I
söndags hade jag kallat min församling till
nattvardsgång vid altarstenen. Ho vet, hur många som
kommo? Prästen kom icke. Han stod i roflandet och
gräfde ned kyrksilfret. Att läsa guds ord för en
skock gamla och elända, det var icke angeläget.
Men att rädda en silfverkanna, en silfverkalk och
en silfverask, det var angeläget.
— Skulle du gå till altarstenen med kyrksilfvret,
när skogen är full af kältringar? Nu blir det
mässfall till domedag och väl det, som redan ligger i
jorden.
Hon makade sig närmre intill mannen och stödde
hufvudet mot hans axel. Den gamla kroppen skälfde.
— Far, nu komma de hitåt. Kan du höra
trampet? Nu är stunden —
Prästen tog hennes händer.
— Mor, önskar du, så låt oss maka oss hädan.
Än tör det vara någon smygväg fri i mörkret.
— Det tror du! Ha de nu jagat människorar in
och år ut så ha de väl lärt att ringa dem. Jag git-
ter icke slinka som en gammal räf genom skogarna.
Jag orkar inte. Nu blir jag där jag är. Här i
stugan föddes jag, här hade jag mitt af godt och ondt.
Här blir jag.
Och de blefvo sittande orörliga, tysta, trötta, med
kind mot kind, de knotiga gamla händerna
förenade i ett hårdt grepp. — —
Dörren vräktes upp. Salen var nu fylld af en
hop raggiga karlar, ungt folk och gammalt, vackert
och fult, rakt och krokot, helbregda och lemmalytta.
Men alla ogärningsmän.
En af dem trädde in i sofkammaren. Han
svängde blosset framför sig, förde det tätt till gubbens
ansikte så att skägget iräste.
— Präst! Upp! Upp med dig! Här an,
kamrater! Prästen är fången! Och käringen! Och
kyrksilfret! Nu plockar du fram silfret, gubbe, eller
bränna vi sålorna af dig.
Prästen i Oderljunga lade handen öfver ögonen
likt en man, som besinnar en svårlöst fråga.
Karlarna stormade in från salen, trängdes i dörren,
stampade i golfvet, sparkade i väggarna för att upptäcka
ihåligheter och gömställen. Prästen höll alltjämt
handen öfver ögonen. Kära mor iakttog honom
med förundran. Den minen, den ställningen kände
hon väl. Ack, tänkte hon, nu har far blifvit vill i
hufvudet. Jag ser att han läser på sin predikan.
Ack, ack, så satt han hvar lördagskväll, men nu är
det väl jag, som får predika.
Hon sade:
— Hvad vill du, kältring? Inte behöfver du orda
så mycket för att slå ihjäl två gamla stackare.
Tussa dina hundar! Jag känner dig, Ove. Jag
kände far din och jag kände mor din. Men lite
känner du prästen i Oderljunga, om du tror att han
lämnar kyrkans silfver till dig, tjufstryker.
Mannen sade:
— Ock, ock ock, hvad ska jag göra med en
käring, som skäller danska majestätets krigsman
för tjuf? Tro om jag ska hänga dig i skorsten?
Kamrater, jag är sinnad för något lustigt! Prästen
ska predika och käringen sjunga psalmer. Bind
dem ihop vid hälarna och häng dem öfver en ribba.
Nu reser sig prästen och sade:
— Kära vänner, det har grämt mig mycket, att
jag sistlidne söndag försummade tjänsten. Jag
borde ha utdelat Herrens Nattvard men stod i stället
i roflandet och gräfde ner kyrksilfret. Våren mig
nu behjälpliga att gräfva upp silfret, och låt oss gå
till altaret i skogen. Där vill jag godtgöra min
försummelse.
Kära mor tänkte: Herren har förbarmat sig öfver
honom. Förståndet är mörkt och hans lidande blir
icke stort. Men nog är det grufligt för mig, att se
honom begabbad och Narr i dödsstunden. — —
Prästen i Oderljunga färdades genom skogen till
altarstenen. Han red på en planka, hans fötter voro
sammanbundna och skafdes illa. Vägen var
oländig och karlarna gingo icke i takt, men kom han i
fara att halka åt sidan, gafs genast ett krafligt slag.
som satte honom till rätta. I händerna höll han
kalken och oblatskrinet, under armen tryckt mot
bröstet bibeln. Kära mor som red på samma sätt
bar kannan med nattvardsvinet. Kring dem buros
många bloss. Så lustigt kyrkfolk har väl aldrig
dragit till någon julotta, sjungande, hojtande,
svängande med blossen. Vid stenen slängde de sina
bördor i marken, skuro af repen, och reste prästen
med sparkar. Nu skall du predika väl och lustigt,
befallde kungens krigsman herr Ove.
Prästen sade:
— Jag handlar efter fattig förmåga.
- 30 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
