Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, den 11 oktober 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Han dukade altaret och kära mor var honom
behjälplig. Männen trängdes omkring dem. Några
knäppte sina händer, bligade gudsnådigt upp mot
stjärnorna, som brunno som julaljus. Några jamade.
Några skällde eller golo som tuppar. Andra
betedde sig på annat sätt, som, ehuru groft och
oanständigt, likväl innebar mycken lustighet och lockade
till skratt.
När altaret var dukadt framträdde prästen, knäppte
sina händer öfver bibeln och sade:
— Kära vänner, det är väl sista gången jag skriftar
i denna församling. Jag vill nu icke läsa den
allmänneliga syndabekännelsen, ej heller är det tid att
taga skriftemal af hvar och en bland Eder. Utan
träde nu eder anförare fram och förtälje han någon
af de gröfsta synder, som I tillsammans begått.
Det tör vara tillfyllest.
— Hej, hej! ropade karlarna. — Fram Ove och
förtälj, fram Ove.
Och konungens krigsman, herr Ove trädde fram
till altaret, slog sig för sitt bröst och begynte att
med skrytsam blyghet förtälja denna friskarans
framfart i Åsbro socken. Det medgaf herr Ove, att
mycket lämnats ogjordt, som bort utföras. Ännu
fanns där hus och lador under tak i socknarna.
Ännu fanns det kyrkor och kyrksilfver. Ännu fanns
det okränkta kvinnor och män, som lyckats rädda
sig i skogarna. Men som storm och tordön hade
de farit fram, och inom tio mils omkrets fanns ej
den man eller kvinna, som icke på långt eller när
kände deras makt.
— Godt, sade prästen, nu har jag hört herr Oves
och dessa tappra mäns syndabekännelse. Inte
frågar jag efter ånger och icke frågar I efter tillgift.
Som uppre män han i farit fram, fullgörande eder
Herre och konungs befallning. Men nu vill jag
berätta om den fege prästen i Oderljunga.
Männen trängde sig inpå honom, blossen
vacklade fram och tillbaka kring hans hufvud. Han lade
åter handen öfver ögonen och begynte.
— Min Herre är mäktig och rik, tör därutinnan
väl kunna jämföras med de danskes konung. Han
gaf mig många befallningar, främst och vikt gast
dock den, att utdela hans gåfva i denna församling.
Min Herres gåfva heter frid, heter barmhärtighet.
Unaer fyrtio är gjorde jag, som jag var tillsagd,
brast väl ofta i förmågan men aldrig i viljan. Då
kom på sistone till dessa trakter flera mäktiga
herrar. Den ene var de svenskes konung, den anJre
var det danska majestätet, den tredje var herr Ove,
som nu framför mig står. Alla foro de dråpliga fram
med eld och svärd skaffande lydnad för sina bud.
Och jag tänkte: Min Herre, som dock i makt väl
kan täfla med dessa, har en usel tjänare. Hur skulle
jag drista befalla? Och hvem skulle lyda?
Likväl gjorde jag min gärning fast med skygga,
försagda blickar åt alla håll. Jag var som
fattigmans dräng bland de stores lakejer. Jag hade
hvarken blankt harnesk eller skarpt svärd. Mig tycktes
att jag borde smyga som tiggaren med sin påse,
dock icke för att taga utan för att gifva. Jag borde
ödmjukt stå vid dörren och bjuda ut min Herres
gåfva. Där jag knuffades, borde jag stiga åt sidan.
Där man icke ville höra, borde jag tiga. Där man
icke hade tid att mottaga nfn Herres beskickning,
där borde jag tålmodigt vänta. Jag borde vänta i
tio år, i tjugo år, vänta till dess att i gode och
tappre män värdigades taga at min Herres gåfva.
Och jag gjorde så, gick försagd och skygg i min
gärning, vek åt sidan, +eg, smög som en tiggare.
En gammal kvinna kom till mig och sporde: Är
herr Ove mäktigare än Gud, eftersom prästen icke
dristar träda inför den våldsverkarens ögon. Jag
sade: Herr Ove skulle dräpa mig med sitt svärd.
Jag har intet harnesk. Hon sade: Mig har han dräpt
med sin ondska. Säger i nu, att Gud icke kan stå
honom emot, så gräfver jag mig själf ned i jorden.
Det var din mor, herr Ove, och dog hon kort
därefter för egen hand. Allt detta skedde mot min
Herres bud, men jag, som hvarken hade svärd eller
brynja kunde därpå intet böta.
Och nu glömde jag i min uselhet, i min ålders
skröplighet och misströstan, att jag likväl är en
mäktig Herres tjänare. Det föll mig före, att den
gåfva, som jag var satt att utdela, förlorat sitt värde.
Var jag icke lik en ömklig krämare den där utropar
som kostbarheter, hvad hvarjom och enom, stor
och liten håller för strö och strunt? Var icke min
Herre oändligen fattig, i alla stycken och på alla
platser underlägsen de jordiske konungar? Ja, här
i Oderljunga underlägsen herr Ove, som med sin
dråpeliga framfart förmådde gamla kvinnor att sjäifva
gräfva sina grafvar? Så tycktes mig. Och nu mina
vänner, kommer jag till det gröfsta brott, som
prästen i Oderljunga begått.
Han låter handen glida ned öfver ansiktet och
slår upp ögonen. Öfver honom glänsa hösthimlens
ljus.
— Min Herre och Konung tycktes mig vara den
fattigaste bland fattiga, den ömkligaste bland
ömkliga, den svagaste bland svaga.
Nu drogo sig männen åt sidan, facklorna sänktes.
Ovilliga, halft trotsiga halft skamsna viskningar.
Prästen fortfor:
— Och det tycktes mig att min Herre och Gad
snart skulle gå på roten som fattighjon i Oderljunga
socken, därest jag icke lyckades rädda hans sista
ägodelar: en kanna af silfver, ett skrin af silfver,
en kalk af silfver. Hur mycket förmer voro icke
dessa ägodelar än det fattiga budskap han sändt
mig att predika? Hans gåfva, som är frid och
barmhärtighet, kan jag lägga vid vägen. Ingen skall
gitta röra den. Men silfversaker ha alltjämt sitt värde.
Därför blef det mässfall i Oderljunga, och prästen
stod vid högmässotid och grof i sitt rofland.
Men karlarna, som släpat prästen till skogsaltaret
för gyckels skull, glömde nu afsikten. Håll! Håll!
ropades. Skall prästen stå och häda? Slå honom
för munnen!
Prästen hörde dem icke. Kära mor räckte honom
ett fat af lera. Han slog det i tu delar. Han tog
oblaten ur silfverasken och lade på den mindre
ler-skärfvan, i den större hällde han vinet. Därpå tog
han asken, kannan och kalken, räckte dem till herr
Ove. Men krigsmannen steg åt sidan lyftande
armen som för att slå eller för att värja sig. Då
kastade prästen de tre silfversakerna nedanför altaret.
Därpå öppnade han bibeln.
— Krigsmän! Tjänen edra herrar. Gör
Oderljunga kyrka till stall för edra hästar. Stöp af
silfret lyckokulor. Tag denne stackare och häng
honom på grenen där. Så mågen i och edra herrar
fira en stor Victoria öfver min Konung.
Men då edra ben multnat, då edra bragder
förglömts, edra namn förklingat i vinden, då skall
ännu människors barn ödmjukt bedja om min
Herres gåfva. Som är frid, som är barmhärtighet.
Eho som önskar del af min Herres nåd, han
böje knä på den jord han skapat. Väl kan edra
konungar lysa upp hundrade och hundrade nätter
med brinnande städer och byar. Min Herres stjärnor
lysa från evighet till evighet. Väl kan i vrida vràl
ur människostrupar med stål och järn. Min Herres
stämma tystar I icke.
Han böjde sig ned öfver boken.
Framför honom sjönko de flämtande blossen.
- 31 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>