Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15, den 10 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts. fr. sid. 227.
hopsjunkna. — Men kära Helene, hvad är nu
detta? Ni är sjuk, låt mig hjälpa er hem.
— Inte hem — nei, nej! Icke där han ej längre
finns — — —
Fru Dorothea rycker till. Också Frans von
Willenhaus? man står icke längre ut med. att läsa
de många namnen under tidningarnas ’ rubriker:
Lätt sårade — Svårt sårade — Döda — det är
tör många bekanta däribland — — — Skall då
världen ödeläggas och kvinnorna gà ensamma kvar
bland krymplingar och ruiner?
Ur stånd att säga något lägger hon sin arm om
den förkrossade — hon tänker på hur de tvä, som
nu döden skiilt, väntat på hvarandra länge, så blir
hemmet färdigredt och de nygifta flytta in, då
kallas mannen under fanorna. Men det tysta
deltagandet får de infrusna tårarna att häjdlöst strömma.
— Kära, inte så! Fäderneslandet kräfver styrka
och mod — ja, de orden ligga alla på tungan och
fru Dorothea måste också utsäga dem, men hur
fåfängt här! Hon samlar sig och tillägger bjudande:
Låt mig hjälpa er ut i friska luften, det skall göra
er godt.
— Blott icke hem... Med fru Dorotheas hjälp
stapplar hon ut ur kyrkan och de sätta sig på
stenbänken invid den låga muren, där fru Dorothea ofta
sitter och blickar ut öfver dalen och prästbostället,
till hvars lummiga grönska och bikupor några
trappsteg bakom gallergrinden föra ned.
Medan hon lämnar Helena ro att gråta ut, hvilar
hennes blick, öm och mild, på hemmets väna tafla
— ett åldrigt hus under höga träd, det är
lavendeldoft i alla rummen från fyllda linneskåp och
utanför de öppna fönstren står luften kryddrikt stark
från mognande grawensteiner och bergamotter.
Men i kammaren, midt för rosenkvarteret sitter
brodern, nu har han aflagt det heligt oåtkomliga,
nu är han blott en sorgsen, gammal liten herre med
hopplöshet i ögonen.
Fru Dorothea suckar.
Öfver deras hufvuden hänger lindlöfvet tätt,
augustisolen förgyller dalen, vid deras fötter ligga
grafvarna i träddunklet, somliga glömda, försummade
andra med härliga blommor på kullens vårligt späda,
skuggvuxna gräs.
— Är det icke godt här bland de döda? frågar
hon vekt.
Jag har iu icke ens en graf att vårda...
— Ack — hur betydelselöst mot vissheten att
han dock jordats i en "hjältegraf. Barn, besinna att
det ges kvinnor som nu, när de höra talas om er.
änkor efter de stupade, kanske hviska: de
afundsvärda — hur lyckliga!
Fru Dorothea låter icke häjda sig af den
uppflammande protesterande blicken: — Alla dessa
öfvergifna och bedragna — dessa, som visste sig
älskade — en gång var den ende för en man, han
som sedan svek... Hällre hiältegrafven, än en
annan kvinnas famn, säga sig kanske några, och
andra: hällre söria honom såsom död än som
bedragare...
Gråten saktar för eftersinnandet, och fru
Dorotheas böjliga stämma fortfar: — Lidandet är
tu-senfaldigt, men att svikas, där man älskar varmast
att bedragas, där man tror innerligast, det är det
tyngsta af allt.
Men döden skiljer oåterkalleligt.
Blott för en liten tid, barn. Det — andra
skiljer grymmare och kanske för evigt. Vi änkor
ha våra dyra minnen kvar — tänk, alla de goda,
vackra minnena, Helene! Medan i det andra fallet
allt sådant måste slopas — ord, föremål, tilldragel-
ser. Det betyder strid i det tysta mot å andra
sidan grafvens härliga löfte om återförening.
Gråten upphör, det hvita ansiktet sjunker mot
bröstet. — Man vet så litet, kan ju bara följa
förloppen i tiden, mumlade de skälfvande läpparna.
Men mer orkar icke Helene att säga, hon trycker
sig upp mot muren och sluter ögonen.
Fru Dorothea ser föråldradt och alltför högtidligt
pä det enkla faktum att man byter tycke, tänker
hon. Några emedan deras natur är ombytlig — det
rår de icke för — andra emedan de upptäcka sig
ha begått ett misstag och sedermera finner en bättre
motsvarighet. Sådant kan icke jämställas med
dödens tragik.
Allt kan förklaras eller bortförklaras utom döden.
Därför får ingenting tagas så högtidligt som döden.
Men fru Dorothea har alltsedan hon som barn
följde med föräldrarnas teaterkärra och tills hon
sedermera kom att tillhöra större scener, uteslutande
uppträdt i det klassiska dramats stort tillskurna
personligheter — det glansfulla och storvulna hade
visst gått henne liksom brodern i blodet. Men han,
en medelmåttig aktör, hade tidigt lämnat
teaterbanan för prästkallet. Bundna af traditionens makt
från barndomen — den stora gestens tid — voro
visst båda ännu, men hade dock undgått att bli ett
par "figurer". Man vördade dem.
"De vidöppna portarna", genom dem kommer
ingen åter, fru Dorothea, ville hon nu ha sagt, men
orkar alltjämt inte.
Slocknad kärlek kan återuppväckas, men den döde
återuppväckes icke.
Hon är sä upptagen af den bittra striden med sig
själf för att få behålla sin sorg, att fru Dorothea får
tåla en lång stund innan hennes rösts trollmakt
åter binder till uppmärksamhet.
Är det om pastor Rosenkranz skillsmässa?
Därom har Helene hört talas om som läsflicka, men
minns nu blott de äldres slutomdöme: Väl han blef
kvitt den trolösa varelsen".
— — — en man med så höga mål som
Herrman, och en kvinna, för hvilken det erotiska
äfventyret är lifvets egentliga innehåll — talar fru
Dorothea vidare — Ack, hvarför korsades deras
vägar!
— En bruten man är numera min bror. Fast
ingen vet det, som ser honom i utöfvandet af hans
kall, ty ännu är han fullt sig själf på predikstolen,
då, men endast då verkar icke det gift han fick i
ådrorna i och med sin enda, stora kärlek...
Helene nickade trött. — Ja, om en aldrig stillad
längtan får kallas gift.
— Hos Herrman tillika den aldrig stillade
smärtan öfver att icke ha lyckats höja den själ, han
förenat med sin, till det som ofvanom jorden är...
— Till en tid trodde han väl att de tarfliga
böjelserna för erotiska upplefvelser med åren skulle
afta, men när den "farliga åldern" närmade sig...
nå, jag behöfver icke ingå i detaljer, upplösningen
skiljer sig ingalunda från andra dylika. Men,
Helene, de hade vid denna tid ett barn — en
senkommen gåfva, en förtjusande liten flicka. Ingen
domstol i världen skulle ha fråndömt fadern rätten till
barnet, men, vet ni hvad, iag var närvarande då
Herrman frågar den lilla: — Barn, mamma och
pappa kanske bli tvungna att skiljas, säg hos hvem
vill du då stanna?
— Om pappa går från mamma, då stannar jag
hos henne, men om mamma går från pappa, då blir
iag hos dig, pappa — — —
— Striden bröt tram i stora svettpärlor på hans
pannna. — Då, älskade barn, skall du stanna hos
mamma.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
