Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15, den 10 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Hur kunde han —!
— Det sublima hos honom tog helt enkelt ut sin
rätt. En morgon, med blott litet sammanrafsat i en
handväska, går han efter en genomkämpad natt
ifrån allt — hustru, barn, hem — de åldriga
tjänarne — och sökte sig sedermera till denna
aflägsna ort. Om han hoppades att hans ädelmod
skulle framkalla ett omslag — jag vet det icke.
Eller minnet af honom vidmakthållas i den invanda
omgifningen? Hon hade ju sagt att han icke ville
äktenskapet, utom med honom"— "männen^kände
hon!"
— Nå? framkastar Helene häftigt.
Fru Dorothea dröjer med svaret. — Det är nu en
annan make i det hemmet — en annan far för barnet
— en annan husbonde för de samma tjänarne...
1 hans ögon står att läsa, hur han ständigt upprepar
det för sig. Men talat om detta har han blott en
gång, då han afböjde mitt klander; — Frida älskar
nu en annan och har dessutom velat rehabilitera
sig med giftermål för barnets skull — vi få icke
döma henne, Dora. — Och två kvällar därefter som
om ämnet alltjämt vore uppe mellan oss: — Men
inkräktaren skall tänkà på mig i sin dödsstund —
kunde jag förhindra det . ! Men Guds lagar
upphäfver ingen.
De sitta tysta. Tillsist, inseende att hon fått
Helene till att icke längre uteslutande tänka på blott
egen förlust, säger fru Dorothea varmt. — Nu blir
ni min gäst för resten af dagen — eller hur länge
ni vill, barn.
Alltjämt mycket medtagen tryggar sig Helene
tacksamt till "anbudet. De gå genom gallergrinden,
nedför trappstegen till prästboställets gammaldags
fridfulla hägn och ljuflighet i höstens mognad och
sena rosors doft bland aster och dalia.
På husets tröskel stöta de ihop med pastor
Rosenkranz, som i detsamma kommer ut ur sin
kammare. Det är något stormande öfver honom. 1
handen håller han en portfölj med papper.
— Dora, nu går jag och anmäler mig till
tjänstgöring inom kåren — till krigstjänst, för alltid
duger jag till något och inom kort är jag vid fronten.
I samma upphetsning trycker han hatten på de
hvita lockarna — för jag vill snart vara med
skarorna, som trängas i de vidöppna portarne — kunde
han så godt ha tillagt, så som det ändå står
skrifvet i hans ansikte.
— Departementet är öppet nu ett par timmar —
I fru Dorotheas ögon störtar tårar upp, medan
hon blickar efter den lilla bortsväfvande skepnaden
under trädhvalfvens grönsvala skumhet. —
Krigsledningen, den kloka, skall nog veta att uppskatta
exemplets makt, mumlar hon tröstlös.
Redan samma kväll är Helene i stånd atf
återvända hem — hon har sett in i "ett lidande,
obot-ligare än hennes eget.
Fullmånen lyser på de nya möblerna och
återkasta fönstren "med blomkrukorna på den persiska
mattan, som den döde varit så stolt öfver att kunna
köpa.
Darrande knäpper hon ihop händerna.
— Nu förstår jag pastor Rosenkranz’ maning att
ta med hem föreställningen om "de vidöppna
portarna." Ty alla ha vi, om vi icke försumma oss,
någon hjältegärning att utföra...
Det blir kanske icke så lätt utan flygande fanor
och klingande spel...
Bfler ^otograJU
en fruktansvärd verklighetsbild från kriget:
En hel pluton zuaver till sista man nedmejad af tyska granater-
- 231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
