Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 29, den 18 april 1915
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÄNGSKOTTET.
FÖR HVAR 8 DAG AF HUGO ÖBERG.
AN var begåtvad och ärelysten, en
fullt modern ung ämbetsman med
både juridisk examen och
kärleksäfventyr bakom sig. Framför sig
hade han en nästan matematiskt
säkerställd karriär mot samhällets
högre äreställen.
Endast ett fattades honom ännu
— en förmögenhet, tillräckligt stor
att med en världskrigsmörsares kraft och räckvidd
rasera murarna kring de mondäna lifscentra, hvilkas
besittning syntes honom som toppvillkoret för en
värdig tillvaro.
En stark stilkänsla afhöll honom dock från risken
att forcera sina uppsåt. Han hade ännu inte fyllt
de trettio och njöt sorglöst af sitt fria ungkarlslifs
alla möjligheter. Hans hälsa var utmärkt, hans
psyke klart som kristall. En förträfflig dansör och
slagfärdig resonör hade han dock tillräckligt
karaktärsdjup för att alltid verka ny, intressant,
vederhäftig. Kvinnor eftersträfvade honom och män
respekterade honom. Men ingenting tycktes mer
än för ett ögonblick få honom att darra" under den
unga världsmannens eleganta maskeradkostym, den
han bar som en naturlig hud. Och de tå
ögonblick, när han darrade på lifsgreppet, voro endast
hastigt öfvergående anfall af en viss ledsnad,
strömmens slocknande af brist på motstånd ...
Så kom världskriget. Och på en gång skakades
han i sina grundvalar af detonationerna från
kontinentens oerhörda slagfält. Likt en seismograf
vibrerade han, där han satt på sitt arbetsrum långt
uppe i det neutrala landet i norr. Alla hans
karriärbegrepp ramlade som lerhus vid en jordbäfning.
Ämbetsmannens gärning syntes honom plötsligt
likgiltig och meningslös, fikandet efter rikedom vid
en skön societetsvarelses sida den gråaste bland
lumpenheter och hans själfsäkra ungdoms sorglösa
rad af solskensdagar ett blekt parasitlif i unken
skugga. Några veckor plågades han, så tog han
sitt parti och anmälde sig som frivillig på en
främmande legation. Man tackade, men behöfde ingen
hjälp, hade mer än tillräckligt af krigsdugligt folk.
Det var en svår missräkning, nu återstod bara
att hoppas på eget lands inblandning i det stora
världsdramat. Men någon sådan tycktes inte bli
af i första taget, det var bara att"resignera, hur
bittert det än kändes. Att på en gån g se sig ställd
utanför, strandad, en man, som trodde sig glida
fram midt i lifvets stora härliga strömfåra!
Ledsnadens darrningar inne i medvetandets lönliga schakt
ökade i intensitet, höggo som bett och grodde ihop
till en sammanhängande spleenvärk, som aldrig
släppte...
*
Ett halfår innan kriget bröt ut, hade de fått en
ny maskinskrifverska uppe på hans afdelning i
ämbetsverket. En liten, välväxt brunett med
regelbundet, intelligent ansikte, smakfullt enkla toaletter
och ett mjukt korrekt uppträdande. Hon skötte
sin syssla exemplariskt, var förbindlig utan minsta
anstrykning af slafveri, konverserade öfver teater,
litteratur, dans med ett välgörande lugn och en
träffsäkerhet, som förbluffade.
Han började intressera sig för henne, vädrande
ett äfventyr. Hon var söt, mycket söt. Det artade
sig till flirt.
Några veckor gingo. Nej, hon var inte söt, hon
var vacker. En raffinerad liten kvinna, en verklig
klenod. Jag tror jag är kär igen, sade han sig, be-
låtet småleende åt den gamla, evigt nya sensationen.
Åter veckor. Den lilla var helt enkelt bedårande.
Han erfor ett starkt begär att ta i henne, kyssa
henne. Fick svårt att tala med henne i korrekt
ton, ty han måste göra våld på sig för att inte
rodna. Jag är visst förälskad på allvar, sade han
sig. Det är ju nästan löjligt, hon visar inte ett
tecken till närmande.
Det tog till, då drog han sig tillbaka. Antingen
öfvervinner jag det eller kommer hon fram,
resonerade han. Men intetdera skedde. Han började
förlora sin säkerhet, det märkte han med en viss
rädsla. Tyckte, att man skrattade åt honom. Nej,
det fick inte ske!
Han kastade in på ett gammalt spår, en rik och
vacker societetsflicka som han råkat på en
dansafton hos Pinet. Fick snart färska slag, men fann
föga behag i drefvet, ty känslorna voro på annat
håll. Allting syntes honom ledsamt, utom hon, den
lilla, som han "inte kom ur fläcken med. Hon med
de kloka ögonen, den fylliga munnen och
snöklockans figur! Hvilken mjuk gång hon hade, han
såg henne framför sig i hvarje ögonblick. Bedrog
han sig eller hade inte hennes höfter blifvit ett
grand yppigare på sista tiden? En 22-årig kvinna
i sin fräschaste blomning! Hvilken liten retunge,
alldeles oåtkomlig! Aldrig en blick, som förrådde
en ömmare känsla, ett hemligt förstående af hans
tysta älskarhyllning under resonörens konversation!
Hvad ville hön då, önskade hon en formlig
kärleksförklaring, ett vulkaniskt utbrott, ett förpliktande
frieri? Nej, förr bet han benet af sig som räfven
i sax!
En dag föll det honom in, att hon helt enkelt
var upptagen. Hvilken åsna jag varit! tänkte han
och blef alldeles kall. Gick på Pinet och dansade
med societetsflickan igen.
Så kom sommaren med semester och sedan —
världskriget.
*
Snövintern hade varat ett par månader, när han
en kulen morgon kom gående på väg till sitt
ämbetsverk. En högväxt, mager gestalt i elegant
lif-rock och cylinder. Ett smalt, slätrakadt rasansikte
med närsynt blick genom guldbågad pincené och
något sarkastiskt, fruset kring den känsliga munnen.
Den något lutande öfverkroppen i lätt svikt som
en grubblande diplomat.
Men denna korrekta, förfinade företeelse i
stråkvägens vimmel gick med tankarna stelt upptagna
af en enda föreställning: världskrigets tappra soldat
i sin frusna skyttegraf. Det är han, som lefver i
nuets centrum, vi alla andra är bara påmålade kulisser!
— Se upp där! varnade en skroflig stämma
plötsligt ute i gatan.
Han hejdade sig och såg en sprängkarl med röd
flagga stänga af trafiken. Borta på en tvärgata
alldeles bredvid sysslade några dystra figurer kring
en liten bergknalle.
Han stod likgiltig och stirrade framför sig genom
pincenén. Hörde röster och steg bakom sig i den
lilla kö af stoppade, som höll på att bilda sig.
På en gång spratt det till i hans inre. Det var
hon, som nu kom där bakom och strax skulle
nödgas stanna! Henne, som han nu på ett halft år
knappast talat med! Nu stod hon stilla alldeles
intill honom, han kände hennes närvaro som en
elektrisk ström genom hela kroppen. En het flod
af glädje steg först till hans hjärta, sedan upp i
hans hufvud, så att kinderna brände till.
Nu skall jag skrämma henne! tänkte han
lekfullt och blundade ett ögonblick. Hans läppar rörde
- 458 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:47:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/16/0480.html
