Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 3 oktober 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRRÄDAREN.
FÖR HVAR 3 DAG AF MARIKA STJERNSTEDT.
AKOM rosenbuskarna i
fönstret sträckte Elisabeth fram
sitt bleka ansikte, rädd att
bli sedd. Det passade sig
inte med detta spejande och
spejande nedåt den tomma,
hvita, dammiga gatan. Så
hade hon blifvit lärd som
barn, och ehuru numera
ingen fanns att komma med
tillrättavisningar, och lika litet, efter all sannolikhet,
någon fanns, som observerade henne, ja, kanske
icke ens någon, som någonsin tänkte på henne,
var hon likväl alltid lika försiktig och rädd.
Rädd. Slog en dörr igen, spratt hon till.
Hördes nerifrån farstun en främmande röst, började
hennes hjärta slå med fördubblad häftighet.
Ögonblickligen inställde sig fantasierna: ogärningsmän,
som kommo och hörde sig för, innan de —
troligen nästa natt — ämnade utföra sitt dåd! När den
främmande rösten dödt bort, smög fröken
Elisabeth sig ned för trappan, tungt lutad mot
ledstången, och frågade andlöst flickan i köket hvad
som stått på. Flickan ryckte på axlarna till svar
och undrade bara öfver att fröken ännu inte lärt
sig känna igen bagarens röst. Så var det hvar gång.
Eller slaktaren, eller brefbäraren, till omväxling.
Fröken Elisabeth kunde då gå upp lugnad och
återtaga sitt fina broderi vid fönstret med
rosenbuskarna; men så voro fantasierna där igen: hvem
vet, om inte flickan ljög, eller var i komplott med
missdådarne?... Brefbäraren? Men där voro ju
inga bref? Han stannar och pratar ändå,
försäkrade flickan. Nej, där var ingen ro att få!
Sedan kriget bröt ut var det, egendomligt nog,
som om det blifvit litet bättre. Många hade först
flytt från staden, den långa tomma gatan hade varit
liflig och myllrande. Till och med boskap dref
man fram där. Mellan rosenbladen hade fröken
Elisabeth girigt betraktat skådespelet. Men när
grannarna kommo och frågade henne, om inte hon
också ämnade ge sig i väg, rätade hon upp sig och
gaf det beskedet, att en officers dotter skulle veta,
om det kräfdes, att dö på sin post.
Hennes post var nu bara det lilla vackra huset,
som hon efter moderns död fortsatt att bebo
ensam, men orden kommo likväl så stolta och för
henne naturliga, att man inte gjorde några vidare
öfvertalningsförsök. Endast en af väninnorna
kastade fram:
— Men du är ung ännu..
— Öfver trettio, svarade Elisabeth afvisande.
— Det är ingen ålderdom... och du ser bra ut...
Då log Elisabeth svagt, ty det gladde henne.
Men så bra såg hon ändå inte ut, replikerade hon,
att det kunde innebära en fara — och det medgaf
väninnan.
Fröken Elisabeth såg från fönstret med
rosenbuskarna fienden tåga genom staden.
Märkvärdigt, för dessa grå var hon icke det ringaste rädd!
Hon hade låtit låsa porten till gatan, men sagt att*
om det befalldes, skulle man öppna och föra
in-kränktarne direkt upp till henne själf. Två
officerare inkvarterades i hennes hus. Hon bemötte
dem med isande och tvungen höflighet, och när
hon såg flickan i köket kokettera med en af deras
soldater, afskedade hon ögonblickligen denna.
— Ingen beblandelse i mitt hus! sade hon.
Tio dagar därpå rymde fienden emellertid åter
ut staden, och det gick fortare än man väntat.
Fröken Elisabeths två officerare packade och voro
i väg inom en timma. Den ena af dem ville bjuda
farväl - Elisabeth vände honom ryggen. Då
vredgades han och sade:
— Vi komma nog igen!
Men hittills hade de icke kommit igen.
Så långt borta voro de ej, ty man hörde
kanondundret som ett ständigt eko öfver den lilla
staden, men de trupper, som nu emellanåt gingo
förbi på fröken Elisabeths gata, en liten afdelning
då och då, de voro vänner och landets försvarare.
Stadens folk började våga sig hem igen, och allt
skulle varit sig tämligen likt som förr, om inte
ansiktena varit allvarligare, stegen lättare,
brådskande, allt umgängeslif borta. Och när man trä
-fades, talade man endast om ett och det samma:
om hur länge det väl skulle kunna dröja, innan
den slutliga segern var vår.
Till tröken Elisabeths hus kommo ej många.
Familjen hade alltid, redan när de gamla lefde,
varit exklusiv i sitt umgänge, och Elisabeth knöt
inga nya band. Samma år modern dog, hade
främlingar köpt och flyttat in i det stora huset på
andra sidan gatan; man hade gjort visit och träffats
någon gång. Den nya familjen bestod af far och
son, och de voro godt folk, förmögna och med
ordentliga vanor. Sonen, som var en fyrtio års
man, sysslade med uppfinningar, och hade
inrättat ett laboratorium åt sig. Han hade icke kallats
ut i kriget, och hvarken fadern eller han sällade
sig till flyktingarna ur staden. Tvärtom, Elisabeth
såg dem ofta under de tio bittra dagarna: de hade
många främmande officerare i sitt stora hus och
syntes ej undvika att umgås med dessa. Många
ansågo ju också detta sätt vara det klokaste.
Elisabeth klandrade ej och dömde icke. Hennes
bleka ansikte spejade bakom rosenträden,
försiktigt, försiktigt, men hon spejade icke efter något
klandervärdt, och hennes sinne var rent från tarflig
nyfikenhet: hon såg endast efter herr Francis,
sonen i huset därborta.
Ibland kom han ut genom porten, tittade uppåt
gatan och nedåt gatan, hvisslade på sin hund,
syntes glädja sig åt sol och vackert väder. Elisabeth
såg han ej. Hennes husfasad låg också åt norr,
vette åt mörker och skugga. Men framför allt såg
han väl ingenting, därför att han inte tänkte pä
Elisabeth. Hon förstod det nog, och hon blygdes
öfver sitt spejande, spratt till vid minsta ljud,
ständigt orolig, rädd, rädd — och kunde ändå inte afstå.
När fienden lämnat staden, tycktes herr Francis
bli hvarken glad eller ledsen, icke allvarligare och
icke lättare än förut. Han var sig fullkomligt lik:
tittande hit och dit, hvisslande på sin hund, nöjd
om vädret var klart, sannolikt upptagen af tusen
tankar, hvilka icke i ringaste mån hade med
kriget att göra. Ibland gick han ut, ibland kom han
hem; det var allt hvad Elisabeth såg.
Men en dag hon satt i fönstret, en varm dag,
solig, tyst och tom, så att hvart stygn genom
sybågen blef tungt som bly, fick Elisabeth oväntadt
se honom komma rätt öfver gatan, rätt mot
hennes hus, rätt på porten. Hennes hjärta började
slå som aldrig förut, hon hörde flickan därnere
öppna, hörde rösterna, hans röst, hörde steg i
trappan... Allt gick rundt. Och där stod han, sig
lik, tittande sig kring i rummet, belåten, i jämvikt,
artig, en smula fundersam.
— Nå, vi ha fått lugn i staden igen!
— Ja, svarade Elisabeth.
— Skönt vara fri dem!
— Ja, verkligen.
- 6 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
