Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 3 oktober 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
Och ’därpå; frågade han, om han icke för sina
laborationer, "hvilka han nu ämnade återupptaga,
kunde få disponera den platta takterassen uppe på
fröken Elisabeths hus. Det vore en tjänst, en
ovärderlig tjänst, hon därigenom gjorde honom.
Och inte sannt, förfrågade han sig, trappan di tupp
gick direkt från vinden, han behöfde inte störa
någon, det var han naturligtvis angelägen om, inte
störa kanske inte ens möta någon?
Nej, det var precis som han tänkt sig, och mer
än gärna stod fröken Elisabeth till tjänst med den
obetydligheten, svarade hon.
Han satt kvar ännu en stund, konverserande
och så utmärkt artig. Hans blickar flögo som
fjärilar i rummet och allting såg han.
Hederslegionen, som Elisabeths far burit, porträttet af den
gamle krigaren, hans värja och officersepåletter,
allt prydande väggen öfver soffan i fröken
Elisabeths salong.
— Kära, vackra minnen ... mumlade han med
passande lågmälthet. Ni är bra ensam numera,
fröken?
— Ja, hviskade Elisabeth.
— Om ni ville hedra min far och mig med
besök...
— Tack, tack, sade hon, och när han rest sig,
bockat och gått, satt hon länge förvirrad, tacksam
och undrande, utan att röra sig från sin plats i
länstolen. Det var en utomordentlig händelse i
hennes enahanda lif, som ägt rum, och hon
genomgick i minnet hvar detalj af besöket, medan
fantasierna stormade in som aldrig förut, liusa,
hoppfulla, lyckliga. Dessa laboratorieexperiment
på taket, betydde de väl i grunden annat än ett
försök till närmande? Och så diskret, ängslig att
störa, t. o. m. orolig att möta någon, han visat sig!
Redan samma dags afton kom herr Francis
tillbaka. Han frågade inte nu efter fröken själf, och
han aivisade tjänstfolkets erbjudanden om hjälp.
Nästa dag var han där igen, och alltjämt ensam.
Han stannade till kvällens inbrott och gick ej, förrän
alla i huset gått till hvila, hvilket brukade ske vid
10-tiden. Natten var mörk och klar. Fröken
Elisabeth hörde honom tassa utför trapporna, hon smög
sig upp och såg genom fönstret en skugga glida
öfver den tomma gatan, hörde porten till huset
midt emot doft slå igen. Ett par minuter därpå
tändes ljus i ett af husets rum: det var hans.
Elisabeth stod kvar, oemotståndligt bunden. Hon
såg fönstret till det belysta rummet öppnas och
någon — han! — blicka ut i natten, upp mot
himlen, undersökande liksom afvaktande. Det gick
en tid, kanske länge, hon visste ej hur länge, så
stängdes ändtligen åter fönstret därborta, ljuset
släcktes, och allt blef tyst och natt igen. Elisabeth
låg vaken och tänkte på honom, som sof i det nu
mörka huset, honom, som hvilade efter välförrättadt
värf, och efter att en stund ha unnat sig att njuta
den svala luftens rogifvande bad som belöning därför.
Redan på morgonen kom han tillbaka.
Tjänstfolket rapporterade, att han varit i friluftslaboratoriet
innan någon af dem ännu var uppe, men endast
en kort stund. Den dagen rägnade det och
stormade och han visade sig inte mera. Men kvällen
därpå, en stilla afton, hörde Elisabeth ånyo hans
steg. Och så blef det: stormdagar var han borta,
men vackra eller lugna dagar kom han fram mot
kvällen, och gick ej förrän alla i huset gått till
hvila. Och alltid var han då åter där i gryningen
nästa morgon.
Obegripligt var hans görande liksom hans
kommande och gående. Trädgårdsmästaren, som af
- 7
sin nyfikenhet drefs upp på taket en stormig
eftermiddag, rapporterade, att han där ej funnit
annat än en hög zinkbalja, samt några retorter
o. d., som ej syntes varit använda på åratal, och
en liten, låst, ej vidare tung kista. Utläggningarna
i köket gåfvo intet resultat.
Också fröken Elisabeth grubblade. Dagarna gingo
i väntan och gissningar; mot aftonen steg
nervositeten, så att allt arbete blef henne omöjligt.
Ibland, någon gång, frågade han efter henne, kom
in. var artig, uppmuntrande, uppmärksam, men
utan ett ord, som gaf mer. Och nätterna var
hennes sömn borta. I det tysta huset hörde hennes
onaturligt skärpta hörsel hans lätta steg på taket. Långa
långa stunder var han alldeles stilla, som om han
inväntat en gifven tid, och så hörde hon honom
smyga ner, hörde porten falla igen efter honom,
hörde stegen på gatan, steg då upp, för hvar gång
likadant — och spejade, spejade. Och så biet det:
ljuset i rummet däröfver, gestalten i fönstret,
spejande, spejande, också den, uppåt himlen,
lyssnande, väntande... medan långt borta, som en
aflägsen åska öfver slätten, hördes kanonernas dystra
mullrande från stridslinjen.
En natt stod Elisabeth ej mera ut. Gåtan frätte
hennes lif, feber brände henne. När allt blifvit
stilla tvärsöfver gatan smög hon hon sig upp ur
sin bädd, smög som en tjuf genom sitt eget hus,
tassade i mörkret uppför trapporna och genom den
skrämmande vinden. Upp till takterassen hade hon
ei varit på åratal, knäna sviktade under henne, men
hon gick vidare mot det fullständigt okända.
Nattblåsten svepte plötsligt om hennes tinningar, och
hon förstod däraf, mer än hon såg det, att hon var
framme. Två eller tre trappsteg till bara...
Då blef hon varse, midt framför sig, ett sällsamt
ljus.
I botten af en stor zinkbalja med höga kanter,
midt på terrassen, stod en elektrisk lampa tänd.
Runt omkring baljan var allt mörker, och endast
rätt upp kastade lampan sitt sken, ett icke vidare
starkt sken, och helt säkert skönjbart på långt håll
endast under förutsättning att det vore ensamt.
Och i samma ögonblick fröken Elisabeth stannade
inför denna reflektion, mindes hon det utfärdade
förbudet för hela staden, mot att nattetid låta
något som hälst lyse vara tä<ndt utomhus...
En ljussignal alltså! Ett tecken!
Fröken Elisabeth tog sig med handen åt hjärtat.
Af en så stark smärta hade det aldrig förut stungits.
Ett litet stönande undslapp hennes läppar... Men
likväl kände hon, att hon var lugn, fast och kall.
Här gällde någonting. Med en darrande och dock
beslutsam hand släckte hon lampan och låste, när
hon åter gick ner, dörren till vinden bakom sig.
Nyckeln tog hon med sig. I sitt rum klädde hon
tyst och snabbt på sig och gick därpå ut ur huset.
Aldrig i sitt lif förut, aldrig har fröken Elisabeth
stått ensam nattetid på en gata; aldrig har hon
drömt om att hon, likt en äfventyrerska (ty så
figurera i hennes inbillning nattens svärmerskor!),
skulle behöfva ila fram, tätt efter husväggarna,
lyssnande efter förföljares steg, eller efter andra
skrämmande varsel. Ett ögonblick står hon rådvill.
Hennes stora mörka ögon söka sig till huset på
andra sidan gatan. Han sofver där! Han tror sig
trygg, och hon, hon skyndar under tiden att
förråda honom... förrädaren.
Åter den där olidliga smärtan genom hjärtat,
åter det lilla stönandet öfver läpparna, Men lika
beslutsam som när den släckte ljussignalen, lika
beslutsamt fattar den darrande handen nu schalen
Forts, å sid. 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
