Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, den 31 oktober 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER DÖDEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
ÄR vaktmästaren kom in på
morgonen, satt byråchefen
död i sin stol. Läkaren
som tillkallades konstaterade
hjärtslag. Döden hade
inträffat kvällen förut.
Ansiktet var gipshvitt, med det
vanliga ironiska leendet kvar
kring munnen, hvars
öfverläpp dragit sig uppåt och
blottat de gula framtänderna, tian hade tydligen
ötverraskats af slaget under telefonering; luren
låg på skrifbordet och telefonapparaten var
om-kullstött.
Sedan flera år hade han varit änkeman och bott
tillsammans med sin dotter Stella. Hon mottog
olycksbudet med fattning. Hon var inte van att
visà sina känslor. Det hade legat sordin öfver
allting i hemmet så långt hon mindes tillbaka,
och föräldrarna hade gått om hvarandra, hvar och
en i sin ring af tankar och plikter, liksom i
osynliga cirklar som aldrig träffades. Och nu var hon
alltså den enda cirkeln som fanns kvar. Hon
behöfde inte frukta att stöta emot någonting. Det
tomma intet var omkring henne. Och hon var
närmare trettio år; de flesta önskningar hade värkt
bort, föreföll det henne
i den första ensamheten
efter dödsfallet.
Medan hon nu höll
på med faderns papper
— i "en gammal
ämbetsmans motvilja att kasta
bort någonting hade han
samlat högtals af skräp —
fick hon ännu en
jobs-post. En aflägsen släkting
och nära vän till familjen
vårdöd efter några dagars
sjukdom. Hur väl hon
mindes tant Viola! Det
var hennes barndoms
bästa vän, den enda som
hon riktigt hållit af utom
modern, och i tankarna
såg hon henne alltjämt
som den unga, blonda,
ilicklika frun med
skrattet och tårarna lika lätt
till hands och med en
saga eller en visa alltid
färdig — ett barn bland
barnen och en kvinna som
begraft sig själf. Det
sista hade Stella förstått
många år efteråt, när tant
Viola och hennes man.
öfversten, för längesedan flyttat irån Stockholm.
Hon hade förstått det af föräldrarnas samtal. Det
var ett omaka äktenskap, hade de sagt. Och båda
hade stirrat förbi hvarandra i tunga tankar.
I början sörjde Stella sin tant nästan mera än
sin far. ’ Med fadern hade hon aldrig fått vara ung.
Med tant Viola hade hon aldrig blifvit gammal.
Om somrarna när hon hälsade på hos öfverstens
i den lilla skånska garnisonsstaden var det hennes
största nöje att göra sig till liten flicka ech sätta
sig på en pall vid sin tants knä och känna de
svala, milda fingrarna stryka öfver pannan. Ingen
kunde tala med henne som den lilla klarögda frun.
hvars röst ännu på ålderdomen bibehållit sin
sjungande ton.
Hon kom också ihåg sin far från dessa
sommarbesök. Det var nästan de enda gånger han var
riktigt glad eller visade det. Han föreföll henne
till och med löjlig ibland, så olik sig var han.
Han saknade värdighet, tyckte Stella, och under
kortpartierna med öfversten lät han undfalla sig
ord som hon trott omöjliga i hans mun. Men
tant Viola smålog bara, och då var det väl inte
så farligt.
Nu var allt detta borta. Stella tänkte på hur
gubben öfversten gick och stöflade därnere i sina
tomma rum, alldeles som
hon i sina. Och
plöts-igt öfverfölls hon af sin
’sorg, någonting fyllde
det tomma inom och
utanför henne, någonting
gjorde ondt, och
ändtligen kommo tårarna.
Men - då hade ett par
veckor feått efter faderns
död.
Hon sysslade
fortfarande med hans lådor. I
kaklugnen låg en sothög
af brändt papper, och den
växte för hvarje dag. Hela
brefpackor, omsorgsfullt
hopbundna och
daterade, offrades åt lågorna.
Bland pressade
blommor, bandstumpar,
dekorationer från
ordenssällskap, räkningar,
bröllops-och begrafningsvers etc.
hittade hon moderns
breffrånförlofningstiden.
Hon kastade en flyktig
blick i dem och lät dem gå
i kakelugnen. Tanken på
hvad det blifvit af dessa
gamla kärleksord i lifvet
Forts, å sid. 69.
Tor Hedbergs
skådespel "Borga gard’ hade
den 22 okt. sin
urpremiär på Dramatiska
teatern i Stockholm.
Stycket, som handlar om hur
den nya tiden bryter in
öfver och hotar med
undergång en gammal
släktdomän, tappert
försvarad af ägaren, för
hvilken tädernetorfvan,
fbto. Jaq*r. Stlum.
FRÖKEN S. KOLTHOFF SOM ANNA I TOR HEDBERGS
NYA SKÅDESPEL Å K. DRAMATISKA TEATERN.
arivejorden
ärlifvetsdyr-baraste klenod, på
hvilken ingen främling får
lägga sin hand, vann en
obestridlig succés, till
hvilken i väsentlig mån
bidrog det
oöfverträffliga spel som presterades
i hufvudrollerna,
uppburna af Emil Hiilberg,
Ivan Hedqvist och Signe.
Kolthoff.
- 67 -
URPREM1EREN AF BORGA GARD.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
