Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, den 14 november 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAU
rärt hänseende lyfts till ett plan vida högre än det,
hvartill dess kolleger nått. Som sina medarbetare
på den skönlitterära afdelningen har tidningen
alltid kunnat presentera vårt lands mest erkända och
populära namn inom novellistikens område, och
den särställning, H. 8 D. tack vare dessa
värdefulla förbindelser intagit, har den icke behöft
vidmakthålla vare sig med anordnande af "litterära
pristäflingar" eller andra konstlade medel.
Under den nya årgång, som nu tagit sin början,
kommer denna H. 8 D:s goda litterära tradition att
upprätthållas och utvecklas för att alltjämt till fullo
motsvara de höga anspråken hos den bildade och
omdömesgilla läsekrets tidningen med stolthet vet
att den kan räkna som sin. Den medarbetarestab,
som under denna årgång svarar för den höga
litterära halten i tidningens textafdelning, innnesluter
i själfva verket vårt lands al a novellister af rang.
Vi behöfva icke upprepa de många namnen med
deras kända klang men däremot tillåta vi oss,
öf-vertygade om att därmed möta en önskan hos vår
läsekrets, att efter hand och med början i
föreliggande häfte återgifva porträtten af de författare
och författarinnor, som tillförsäkrat oss sitt
med-arbetareskap för det nya år, hvari tidningen ingått,
och af hvilka ett icke ringa antal jämväl förklarat,
att H. 8 D. inom den periodiska pressen kommer
att blifva ensam om deras bidrag.
Det torde icke vara den intresserade
allmänheten obekant, att H. 8. D. under de gångna åren
sökt i rätt afsevärd mån uppmuntra vårt lands
yngre, ännu icke erkända litterära talanger genom
ätt för dem i en viss utsträckning öppna -sina
spalter. I icke få fall har detta understöd äfven
ledt fram till det åsyftade målet, det fulla litterära
erkännandet. Som ett led i detta arbete att jämna
vägen för de yngre författareförmågorna ingår den
litterära amatörtäflan, som H. 8. D. har för
afsikt att inom den närmaste tiden utlysa, och
hvilken kommer att förbehållas de författare, som
ännu icke debuterat i bokmarknaden. De
prisbelönade alstren, hvilka sedan komma att tillföras
vår novellafdelning, kunna, därigenom att de
företräda nya namn, väntas blifva särskildt
uppmärksammade inom litteraturintresserade kretsar.
FRU MARTA.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
OKTOR Lemke kom från en
mi Jdag.
Han hade brutit upp
mycket tidigt. Sällskapet hade
tröttat honom; han blef lätt
trött på sista tiden. Men
när han kom ut i luften
kvicknade han till, och han satte
rask fart i den snökalla
marskvällen. Han bodde långt
borta på Söder, huset var hans eget — ett gammalt
borgarhus som varit i släktens ägo sedan farfadern,
sidenkramhandlaren i Storkyrkobrinken. Han hade
inte velat sälja det, fast det inte inbrakte honom
stort och var allt annat än bekvämt att bo i.
På Vesterlånggatan, mellan alla butikerna, blef
det varmare. Man höll just på att stänga. Bleka
och lördagströtta biträden gingo hem; men de sågo
i alla fall litet lyckligare ut än vanligt, om det nu
var med tanke på morgondagen. Doktorn längtade
själf till söndagen. Det var en känsla som satt i ända
från skoltiden, och veckan hade för öfrigt varit
besvärlig. Det var sjukt i staden, och han hade fått
ligga i från morgon till kväll. Han var barnläkare.
I de stora, låga rummen med alla sina ärfda
möbler — empiresoffan, sekretären med
mormoderns flicknamn, klockan från Claus — var det
tyst som vanligt. Det gick inte att drifva ut den
gamla tiden. Det var bara telefonerna på
skrif-bordet som oroade. Doktorn gaf dem en sur blick,
medan han trafvade fram och tillbaka mellan
sängkammaren och salongen och öfver salen. De tre
rummen lågo i en fil med utsikt åt Riddarfjärden.
1 klara sommardagar kunde han se ända till Essingen.
Han slängde af sig fracken, knäppte lös kragen,
tog en cigarr. Men just som han hade fått vensfer
arm i kvällsrocken ringde det i allmänna. Ett
ö-gonblick tvekade han med luren i handen; han
behöfde ju inte vara hemma. Han hade inte lust
att bli bestulen på sin lördagskväll.
— Jo, svarade han i nästa stund, det är doktor
Lemke. Jaså. Å, det ska vi väl inte tro. Hur
var namnet? Hegel. Valhallavägen 43 — 4, 3, ja.
Jo, jag skall komma. Tackar.
Han smällde telefontratten i klykan, ryckte upp
den igen och beställde en bil. Nerkrupen i sin
päls, frusen och vid miserabelt humör skakade
han i den kalla lådan genom staden ^om på långa
sträckor var mörk som en belägrad stad. Det
var också en idé att ringa upp en läkare på
Södermalm, när man bodde på Valhallavägen. Han borde
ha sagt nej helt enkelt. Men rösten i telefon
— det var en fruntimmersröst — lät som en
dödsdömds. Ungen hade naturligtvis knip i magen.
Det brukade alltid vara någonting sådant, när det
lät som värst i telefon.
Bilen hade stannat med ett hopp utanför ett
stort hus där blåsten svepte. Ett yrmoln af snö
klibbade stora klattar vid doktorns pincenez. Han
kom äntligen innanför porten och stannade för
att torka glasen, så att han kunde läsa på
namnskyltarna. "Kapten Hegel" stod det på en dörr
två trappor upp. Doktorn ringde.
En medelålders herre, en stor grann karl, kom
emot honom i tamburen just som tjänstilickan
öppnade. Han smålog på ett sätt som skul e varit
obehagligt, om det inte tydligen varit antaget för
tillfället och för att beslöja en hemlig oro.
— Min hustru har skrämt upp sig, sade han.
Och jag ber om ursäkt att vi besvärat doktorn så
pass lång väg. Men det är återigen min hustru.
Hon vill inte höra talas om någon annan läkare.
Jag hoppas i alla fall att det inte skall vara sä
farligt. Men var så god, doktorn . . .
Någonting obehagligt är det ändå med den där
mannen, tänkte Lemke. Han svarade bara med
en tyst bugning på hans ifriga prat och steg på.
I salongen väßtade frun.
— Doktorn känner inte igen mig? frågade hon
och grep hans hand.
— Jo, sade Lemke kort. Han hade litet svårt
att hämta sig från sin öfverraskning.
— Vi träffades för många år sedan i Loka,
förklarade hon för sin man. Men hon såg inte på
honom när hon talade — och inte heller på Lemke.
— Hur är det?
— Jag vet inte. Jag har aldrig kännt mig så
uppskrämd. Det har kommit så hastigt, i förgår
- 110 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
