Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, den 14 november 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
var hon alldeles kry, och i dag har hon legat som
liflös, det är feber, hon är alldeles brännhet...
I sängkammarn sof barnet. Det var en sex-,
sjuårig flicka, vacker, rund i kinderna, med ett
tjockt rödbrunt hår som fastnat med några våta
testar i pannan. Hon vaknade, när Lemke tog i
henne, och gaf till ett skrik som strax stannade.
Ögonen stirrade förskräckta på den främmande
och föllo igen. På kinderna sutto feberfläckar, och
hon andades tungt.
— Det är lunginflammation, sade Lemke. Ja,
det är ingenting att oroa sig för ännu och någon
fara för natten är det inte. Jag skall skrifva ut
några saker, och så kommer jag upp i morgon
igen. Men säg, har herrskapet inte husläkare,?
— Nej, svarade fru Hegel och mannen teg.
Lemke undrade hur han kunde få en så bestämd
öfvertygelse att hon ljög. Och han undrade också
hvarför hon ljög.
På hemvägen fick han tillräckligt att tänka på.
Han begrep inte meningen med det hela. Det var
mer än tio år sedan han tappat den vackra Marta
Qemmel ur sikte; hon hade rest med hans
bekännelse, men det kom inte något svar på den.
Han hade varit underläkare vid Loka den tiden,
och hon hade varit en af brunnskönheterna. Och
han hade verkligen älskat henne — hur mycket
förstod han först, när han ffck veta att hon var
förlofvad med en annan, en löjtnant från någon
skånsk garnisonstad. Och så hade hon gift sig,
det visste han också, men han visste inte att hon
fanns i Stockholm numera. Han hade aldrig mött
henne på gatan.
Och nu hade hon plötsligt påminnt sig hans
existens. Af hvad anledning? Det sjuka barnet?
Men var inte han den läkare, som hon sist af alla
skulle ha vändt sig till? Eller — och Lemke
gjorde en elak grimas — hade hon något att säga
honom och begagnade hon sig af barnets sjukdom
som förevändning helt enkelt? Man kunde tro
kvinnorna om en del; men detta skulle ha varit
litet för starkt, och dessutom stämde det inte med
hennes upprörda ton. Denna röst gällde hvarken
honom eller henne. Den gällde barnet. Men hur
han funderade blef han lika klok på saken, och
det var ingenting annat att göra än att sofva på den.
Det gick emellertid inte så lätt. När han kom
hem var all trötthet bortblåst och han kunde inte
förmå sig att gå till sängs. Han blef sittande i
stolen vfd hörnfönstret och såg ned på staden.
Riddarholmskajens lyktkrans lyste i snötiockan.
Om han öppnade fönstret visste han att han kunde
höra som en svag jämmer ur mörkret när drifisen
sågade mot flottbron — det lät som denna jämmer
kom från de människoskuggor som gledo öfver
bron. En nattexpress dånade och försvann.
Liu-det ai ånghvisslan dog i tunnelmynningen. Han
tyckte att han var lyft öfver alltsammans, när han
satt däruppe i sitt gamla buttra och ärevördiga
hus som protesterade i tysthet mot den nya tidens
intrång. Men dagens äfventyr hörde ihop med
gångna tider, och därför fick det bli kvar i
rummen, och doktorn kunde inte släppa tankarna på det.
— Marta Qemmel, hviskade han för sig själf
liksom för att pröfva det gamla namnet igen på
tungan.
Han vaknade tidigt nästa morgon, irriterad och
missnöjd med sig själf. Det mesta blåste
emellertid bort på promenaden till Östermalm. När
han steg in hos Hegels, fann han fru Marta rödögd
och utvakad. Det hade varit en tråkig natt.
Flickan var också mycket riktigt sämre. Den
angripna fläcken i vänstra lungan hade vidgat sig.
Lemke blei sittande i salongen en stund efter
undersökningen.
— Min Gud, hur kommer det att gå?
Fru Marta såg förtviflad ut. Hennes pupiller
stodo stela och vidgade som på en hypnotiserad.
Lemke svarade inte.
Kapten Hegel kom in; hans tjocka läppar med
den smala karolinmustaschen hade samma
obehagliga småleende som sist.
— God dag, doktor. Nå?
— Det är allvarsamt, sade Lemke.
— Verkligen?
Det flaxade till i den ljusa, urblekta blicken.
— När får vi vänta doktorn härnäst? frågade
frun med kväfd röst.
— Jag kommer igen i kväll.
Under den kritiska vecka, som nu följde, var
det som om Lemke och fru Marta inte såge
hvarandra. Ingen frågade längre efter hvad den andre
visste eller trodde sig veta; man möttes i barnet
utan att ändå mötas, ty det var bara flickan det
gällde. Det föreföll Lemke på något vis som allt
berodde på att detta barn räddades. Han kunde
inte dölja för sig själf att han var orolig. Det var
en strid på lif och död — och på samma gång en
strid för honom själf. Om barnet doge, skulle han
aldrig få klarhet i det som han måste ha klart.
Han skulle bara ha att gå sin väg, och fru Martas
läppar skulle vara förseglade. Han kunde inte
komma ifrån, att det måste vara något särskildt
som gjort att han blifvit tillkallad.
Men när han stod vid den sjukas säng voro
dessa tankar borta. Han var läkaren och
ingenting annat, och det plågade honom att tänka på
det gamla.
Ändtligen var krisen öfver. En förmiddag, när
han kommit upp och flickan sof lungt och godt.
med jämn puls, med det lilla bleka ansiktet i ljus
hvila, stod Lemke och såg ut genom fönstret
medan han väntade på modern. Hon sysslade i
matsalen med tébrickan.
— Vill inte doktorn dricka en kopp? frågade
hon i dörren.
— Tack.
De voro ensamma i matsalen. Det var en skarpt
solig aprildag, och i den hvassa dagern såg han
först hur medtagen hon verkade, Det var inte
mycket kvar af den skönhet, som en gång
kommit honom att tappa hufvudet.
— Säg mig, fru Hegel, sade han plötsligt,
hvarför vände ni er till mig?
— Efter det som varit oss emellan, menar
doktorn?
— Ja.
Hon satt tyst en stund.
— Låt mig först bedja Ernst om förlåtelse, sade
hon. Nej, allra först tacka för att Ernst räddat
min lilla flicka. Det var ingen annan som skulle
kunna ha gjort det.
— Hur menar Marta?
— Jag vet det. Och hon upprepade envist: jag
vet det, jag vet det. Blicken var borta i rymden.
— Kära vän, hon tog hans hand, låt det gamla
vara försvunnet. Jag var en bortskämd flickunge
på den tiden, och jag begrep ingenting.
Ingenting af lifvet och lyckan. Kanske har jag fått
plikta tillräckligt; det kostar alltid att lära sig
förstå. Och det har inte varit så roligt emellanåt.
Min man...
— Marta kan tala lugnt.
— Nej, vi ska lämna honom utanför. Men det
- 111 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
